Min pojkväns familj hatar mig !?
Ja. Precis som rubriken lyder. Min pojkväns familj hatar mig.
Ibland känns det som att jag inte duger. Ibland känns det som att jag överreagerar. Eller vad tycker ni?
Det gör så ont i hjärtat att skriva detta nu.
Min pojkvän och hans familj är från Balkan (ett muslimskt land).
Jag är själv svensk och kristen.
Hans familj tycker inte om mig eftersom jag är svensk och kristen. Dom vill att han ska hitta sig någon från Balkan som är muslim.
Han har två bröder och de bägge har fruar som är från Balkan och som är muslimer.
Det känns helt enkelt som att jag inte är välkommen på något sätt.
I början när de såg mig för första gången så undrade de vem jag var. Pojkvännens mamma svarade att jag var en "kompis" Det brukar hon göra ännu idag.
De enda gångerna hon behöver mig är när det ska städas hos henne. Hon vet att jag älskar att städa så därför ringer hon mig. Hon brukar även ringa mig när hon inte vet var sin son är och då är hon orolig.
Jag var hos henne igår och städade och då var pojkvännen på jobbet.
Mamman fick plötsligt ett samtal att min pojkväns brors fru och hennes familj skulle komma. Mamman ringde min pojkvän och sa det.
Jag hörde hur pojkvännen skrek "LÅT HENNE GÅ UT. DET ÄR SKÄMMIGT"
Mamman fick panik så hon sa till mig att gå ut. Hon ville att jag skulle vänta ute på att gästerna skulle gå hem. Och gissa när de gick hem? Efter 3 timmar. Så hon ville alltså att jag skulle stå ute och vänta i 3 timmar.
Jag väntade inte ens 5 minuter så jag åkte hem. Varför ska jag stå ute i 3 timmar och vänta på de?
Därefter ringde mamman mig och frågade varför jag stack. Hon bad mig komma tillbaka och städa klart. Jag som är snäll gjorde det. Jag förstår att hon är gammal och jag respekterar henne. Jag vill naturligtvis hjälpa till.
Men jag var förbannad på pojkvännen också. Men jag uttryckte aldrig det eftersom det skulle leda till tjafs.
Surheten gick över och jag gick över till de nästa dag. Idag då. Mamman ville att jag skulle städa badrummet.
Även idag skulle det komma gäster. Denna gången var pojkvännen hemma.
Både mamman och pojkvännen fick panik. Jag hann inte ens städa klart och de ville att jag skulle åka hem. Jag sa att jag snart var klar men pojkvännen sa att jag måste ut nu så jag gjorde det.
Pojkvännens släkt vet att vi är ett par. Jag brukar lägga upp bilder på facebook. Jag tänker inte dölja den jag är. Jag är svensk. Jag är kristen. Punkt.
Släkten verkar inte ha något emot mig. De hälsar när de ser mig. Men de kallar mig för hans "kompis".
De brukar fråga pojkvännen när det är dags att gifta sig. Och eftersom han skäms att säga att vi är ett par så brukar han svara "inte än" till de. Vilket gör jätte ont i hjärtat varje gång det händer.
Nåväl. Jag och pojkvännen gick ut eftersom gästerna var nästan framme. Och vi såg när de kom men de kunde inte se oss.
Sen så sätt vi utanför lite grann och jag ville åka hem. Pojkvännen ville följa med men eftersom jag var sur och ledsen så ville jag inte det.
Hans mamma kom ut på balkongen och sa till mig att jag kunde komma imorgon. Vi ses imorgon sade hon.
Så oförskämt. Inte en enda gång frågade hon om jag ville komma in. Inte pojkvännen heller. Om jag nu hade kommit in vilket aldrig skulle hänt så skulle de sagt att jag är hans "kompis".
Jag känner mig verkligen utanför. Hade ni inte gjort det? Helt ärligt nu.
Jag är både ledsen och sur. Det ska inte behöva vara så här.
Jag kanske överreagerar? Eller hade ni också känt som jag? Föreställ dig att du måste gå ut varje gång någon gäst kommer. Och när du väl är där så säger de att du är hans "kompis" när du är mycket mer än så.
GAHHHH !!!!!!! 
