Skaffa barn nu eller vänta?

Jag är studerande, min sambo har provanställning men får förhoppningsvis fast denna vecka. Vi har jobbat ihop en bra SGI (i mitt fall skyddad sedan tidigare tjänst innan studier) så vi vet ju att vi kommer klara oss bra ekonomiskt. Sambon har inga svårigheter att få nytt jobb om de nu inte skulle välja att ge honom fast, så inga problem med den biten heller egentligen. Jag fortsätter plugga efter mammaledighet eller kanske deltid under mammaledigheten, beroende på hur allt går. Efter mammaledigheten blir jag klar inom ett år med studierna och börjar söka jobb.

Alltså allt beror ju på hur pass mycket pengar man behöver för att klara sig, och kunna ge barnet det hen behöver. Och ha råd att klara av eventuella motgångar längs vägen. Vi har en buffert och ett separat sparande tex. Inga mängder men lagom liksom. Att ha mycket pengar, eller mängder med pengar kanske på vissa sätt är bra när man ska få barn, men å andra sidan gör det inte en person mer lämplig som förälder rakt av! Ser man till att ha byggt skyddsnät och ser till att ha back up-planer så ska det ju inte vara något problem att skaffa barn i er sits!

Frågor man bör ställa sig själva är väl "hur vill vi leva?" Tex, unnar ni er mycket idag som ni inte skulle ha råd om ni skaffade barn? Skulle ni tycka det kändes jobbigt? Skulle ni ha problem att klara er ekonomiskt? Kommer er föräldrapenning räcka till det ni vill? Om någon skulle förlora jobbet, eller inte få jobba så mycket, vad skulle ni göra då? Skulle ni klara det ekonomiskt samtidigt som ni har ett barn att försörja?

Och om graviditeten skulle vara svår eller något skulle hända, skulle du kunna få till tex en sjukskrivning? Graviditetspeng i slutet av grav eller havandeskapspenning?

De sistnämnda har jag ju fått klara mig utan och kämpa på med min sysselsättning ändå då jag ju är studerande, trots en massa jobbigheter nu i slutet mot grav.

Många saker att fundera på, men som utomstående kan jag säga att ni rent praktiskt är rustade bättre än många andra som skaffar barn. Och att du funderar och överväger och vill veta mer är ju ett tecken på viss mognad och rätt tänk!

Alltså, jag tror absolut du kan plugga hemifrån och ta hand om bebis samtidigt. Men tro inte att studier hemifrån är som att vara ledig..
Du kommer ha fasta tider för seminarier, träffar och föreläsningar. Du kommer ha deadlines med tentor och hemtentor, uppsatser, massor av läsning och andra uppgifter. 

Jag har själv pluggat på distans sedan min son var 3½, och jag kan garantera dig att det emellanåt innebär massor med pusslande för att inte halka efter, och då har min son ju gått på förskola! Innan jag började plugga jobbade jag heltid och var ensamstående, kan ändå längta tillbaka till den tiden ibland när det är mycket arbete i skolväg. Allt flyter inte alltid på, ibland läser man något som man kanske har svårare för och det räcker med att halka efter med en tenta lite för länge så kan ditt csn ryka. Det har hänt bekanta till mig, och jag är tacksam till mig själv över att jag orkat hålla ut och kämpa på. 

Att ha en bebis med kolik hemma kan ju vara nog för en person som är föräldraledig på heltid, att försöka sköta studier samtidigt och tro att allt ska gå som en dans är inte riktigt realistiskt. 

Du har inte en chef att prestera för, men du måste prestera för din egen skull.

Jättebra input MrsMS! Tycker absolut det är något som behöver tas hänsyn till inför att man ska skaffa barn. De flesta har inför första barnet inställningen att det är något som man gör, den är det klart och överstökat, det där med graviditet. Och så är det ju på sätt och vis, men den mentala omställning, och fysiska omställning som kroppen får erfara kan vara oerhört tung att hantera. För vissa är det ju värre än för andra. 

Jag klarade första graviditeten rätt bra, fick dock akut kejsarsnitt och allt var helt galet kring förlossningen. Mådde inte bra vare sig fysiskt eller psykiskt efteråt, var som i en dimma i säkert en månad innan jag ens landade och förstod att jag var mamma. Och det verkar inte ens vara ovanligt att man hamnar i det tillståndet mer eller mindre! 

Fysiskt sett var det tungt som tusan också, hade en partner som ej kunde vara hemma särskilt mycket från jobb, och i och med att jag blivit snittad så var allt supertungt hemma. Kunde knappt lyfta upp sonen själv, än mindre tex gå och handla eller tvätta.

Efter det drogs man ju med diverse småkrämpor ett tag till, som tar en del ork. Plus att man ska landa ihop med bebis, och lära känna varandra och hamna rätt i sin "mammaroll".

Så, som jag skrev tidigare TS, så är det ju oerhört viktigt att hitta den balansen innan man försöker ge sig på att plugga samtidigt!