Ja och stackars mig som mår dåligt just sista veckan av graviditeten när jag ska igenom en stor fysisk och psykisk prövning och egentligen behöver vila, efter att ha hållt fanan högt i 9,5 månad. Tycker du inte det?
Hej TS,
Tråkigt att höra!
Som gravid (har själv vart det två gånger) är sista tiden tung. Det göra ofta ont i kroppen, man är otymplig, orolig inför förlossningen och det framtida livet. Ifrågasätter sig själv och förhållandet. Detta är normalt!
Jag tolkar det som du känner en besvikelse och irritation över att din man inte mentalt är på samma plan som du. Din förväntan på honom motsvarar inte verkligheten.
Grejen är den TS att en man ALDRIG kan sätta sig in i hur det är att vara gravid. Han kanske inte riktigt greppa föräldrabite förän barnet ens kommer. Och som kvinna kan man då känna sig ensam i detta.
Du har känt din bebis i 9 månader, han har knappt lärt känna bebis alls.
I garv2 kände jag mig ensam. Jag mådde jätte illa och fick även pre-baby blues och önskade att min man hade "sett" mig mer och hur jag mådde. Och jag blev vansinnig på honom när han efter halva tiden säger "jag tänker inte ens att du är gravid, har inte riktigt fattat detta". Blev som sagt jättesur eftersom det var så otroligt tydligt för mig tills jag insåg att han omöjligen kan fatta detta och att han förbereder sig själv på ett annat sätt. Att han känner sig utanför i det hela eftersom hela upplevelsen ligger i mig.
Har inga direkta råd utom att du ska sänka dina föreställningar om hur din man ska reagera och försöka involvera honom i dina tankar. Sitta ner och prata om era funderingar, rädslor och förhoppningar. Inte stänga honom ute bara för att han inte förstår något han som man aldrig skulle begripa.
Lycka till! Det kommer bli bra! Och dina känslor är fullt normala! Att du hållit dig från att bli vansinnig på din man förän V40, DET är en bedrift.
Hej TS,
Tråkigt att höra!
Som gravid (har själv vart det två gånger) är sista tiden tung. Det göra ofta ont i kroppen, man är otymplig, orolig inför förlossningen och det framtida livet. Ifrågasätter sig själv och förhållandet. Detta är normalt!
Jag tolkar det som du känner en besvikelse och irritation över att din man inte mentalt är på samma plan som du. Din förväntan på honom motsvarar inte verkligheten.
Grejen är den TS att en man ALDRIG kan sätta sig in i hur det är att vara gravid. Han kanske inte riktigt greppa föräldrabite förän barnet ens kommer. Och som kvinna kan man då känna sig ensam i detta.
Du har känt din bebis i 9 månader, han har knappt lärt känna bebis alls.
I garv2 kände jag mig ensam. Jag mådde jätte illa och fick även pre-baby blues och önskade att min man hade "sett" mig mer och hur jag mådde. Och jag blev vansinnig på honom när han efter halva tiden säger "jag tänker inte ens att du är gravid, har inte riktigt fattat detta". Blev som sagt jättesur eftersom det var så otroligt tydligt för mig tills jag insåg att han omöjligen kan fatta detta och att han förbereder sig själv på ett annat sätt. Att han känner sig utanför i det hela eftersom hela upplevelsen ligger i mig.
Har inga direkta råd utom att du ska sänka dina föreställningar om hur din man ska reagera och försöka involvera honom i dina tankar. Sitta ner och prata om era funderingar, rädslor och förhoppningar. Inte stänga honom ute bara för att han inte förstår något han som man aldrig skulle begripa.
Lycka till! Det kommer bli bra! Och dina känslor är fullt normala! Att du hållit dig från att bli vansinnig på din man förän V40, DET är en bedrift.