Vågar jag skaffa ett barn till?

Hur gammal är du? Jag tänker så här - bestäm att skaffar ett till för ni verkar båda vilja det och så kan din man slappna av i den vetskapen och sedan bestämt ni att ni väntar några år till så sonen hinner bli större och mer självgående. Tills dess så jobbat du med att förbättra din hälsa och kanske går ner i tid på jobbet också. Sedan så när ni väl bestämmer er att satsa (om du inte blivit gravid av misstag innan) så försöker du få snitt, så slipper du iaf den biten, även om det oftast går lättare andra gången. Alt går i terapi för förlossningsrädsla och skaffar en doula som kan se till att får all hjälp du behöver under graviditet/förlossning. Det är ju ingen brådska om du inte är närmare 40 tänker jag.

Hur kan du ens tänka tanken att sätta ett barn till livet? Har du öppnat ögonen och ser vad Sverige erbjuder? Det är fan skrämmande hur naiva och blinda folk är...

Läste tre rader av ditt inlägg och fattade det som att du fick fysiska komplikationer sist... Då är väl det ännu mera uppenbart att INTE skaffa en till unge?

Jag är 32 och min man är 43. Jag har väl lite tid till på mig (hoppas jag) men min man känner att han inte vill vara för gammal innan nästa barn kommer.

Jag har läst på lite om kejsarsnitt (min mamma hade kejsarsnitt på 2 av sina 3 barn och säger att det är väl inga problem) men själv är jag tveksam kring kejsarsnittsbiten.Dessutom: kan man i Sverige verkligen "försöka" få ett snitt, bara så där, om inte barnet håller på att dö under förlossningen, menar jag.

Sjukvården i Sverige är katastrof. Det kan jag själv intyga. Å andra sidan så är jag idag återställd och skulle vilja skaffa ett barn till, frågan är bara hur, på vilket sätt. (Finns det andra ställen att vända sig, som har bättre kunskap än den svenska vården?) Jag är skiträdd. Det kan jag inte förneka. Samtidigt så vill vi ha ett barn till, bara jag vågar graviditeten och förlossningen...

Det sägs att Norge är bättre

Kan inte adoption vara ett alternativ om ni väldigt gärna vill ha ett barn till?
Det finns alltför många barn i världen idag som saknar både föräldrar, trygghet och ett tak över huvudet.

Okej jag förstår men din man kan ju inte vilja att du ska bli handikappad heller. Bestäm att ni väntar 2-3 år?

Om du fått rådet att inte skaffa fler barn så hade jag lyssnat på det. Men annars håller jag med, avvakta några år så du kan bli bättre återställd först innan du bestämmer dig.

Tror tyvärr att foglossningen kommer att bli värre och värre. Du kommer säkert att bli väldigt, väldigt påverkad och det är inte säkert att det blir bättre efteråt.
Säkert inte vad du vill höra, men alla jag pratat med detta om har fått värre och värre symptom ju fler barn de fått.

Jag har fått höra precis samma sak. Jag känner en kvinna som som inte lyssnade på de råd som hon fick angående sin graviditet med 3:e barnet och hon har också svåra besvär, är trött av all smärta och kan inte arbeta fulltid. Å andra sidan så är jag bara 32 tänker jag. Jag är inte några år äldre, som hon var när hon fick sitt tredje barn. Ibland flyger en tanke över mig igen att jag inte skulle orka med smärtan igen, men å andra sidan, så var den inte SÅ illa när jag väl satt stilla. Om jag hade fått en rullstol så hade jag kanske kunnat leva med smärtan. Jag gör ju trots allt det nu, även om den "nästan" är borta. Bara jag slipper gå långa sträckor.

Förutom foglossningen så påminner förloppet om mina graviditeter. Förlossningen med första barnet gick fel och jag blev akut opererad, pappan lämnades med den nyfödda dottern.

Andra barnet dog sent i graviditeten och förlossningen blev en smärtsam utdragen process.

Graviditeten med tredje barnet höll psykiskt på att knäcka oss och då hade jag inte ens ihållande smärta efteråt.

Hej Ts! Beklagar att ni förlorade barnet, det är något som ingen skulle behöva gå igenom.

Har inte varit med om riktigt samma, men förlorade ett barn i magen i v 21. Det var det värsta jag har varit med om. Det var min tredje graviditet, och jag hade två inte helt komplikationsfria graviditeter och förlossningar bakom mig (preeklampsi, igångsättning osv), så att bli gravid igen var inte helt självklart.

Jag kom fram till att längtan efter ett barn till (både efter andra barnet och efter barnet vi förlorade) var starkare än de risker som fanns. Nu är inte foglossning och preeklampsi samma sak precis, men för mig gick det bra fjärde gången (och femte!) gången. Det är bara du/ni som kan veta om ni vill och orkar gå igenom det igen. Be att få prata med någon på mvc, kanske både Bm och kurator, om ni inte redan har gjort det. Lycka till!

Hej!

Vill ni verkligen ha ett barn till och tror att ni kan klara av det så följ era känslor. Ni får prata igenom och diskutera hur ni ska gå igenom graviditeten tillsammans, kanske försöka vänja sonen vid att gå mer på förskolan om han trivs med det.

Jag har inte gått igenom samma som du, jag har bara gått igenom en graviditet, men den var så fruktansvärd psykiskt och fysiskt att jag var livrädd över en till graviditet. Jag hade hyperemesis gravidarum och var sängliggandes halva graviditeten och kräktes och mådde illa tills förlossningen.. som en 9 månader lång magsjuka... hade en del psykiska besvär efter förlossningen pga graviditeten men är hyfsat återställd nu 3 år senare.. Men önskan om ett syskon till min son var större än rädslan och nu sitter jag här med 3 månader kvar till förlossning. Denna graviditeten har varit ännu värre än första och efter detta blir det tyvärr sterilisering för min del för jag klarar det definitivt inte en gång till.

Vi diskuterade innan graviditeten om hur det kunde bli och förberedde oss på det värsta och mannen har fått sköta om sonen till 100%, han har dessutom fått gå långa dagar på förskolan men som tur är så älskar han förskolan.

Första halvan kändes det inte ens värt det, så illa var det men nu när det närmar sig känns det skönt att vi ändå tagit oss igenom det så här långt.

Problemet för dig är ju också att dina besvär kan komma att hålla i sig långt efter förlossningen, men är ni förberedda så kan ni förebygga så gott det går. Jag har förstått att foglossning blir värre ju mer man rör på sig och anstränger sig, så kanske att du skulle behöva vara sängliggandes så gott det går, ev göra förebyggande övningar om det finns såna som passar dig. Och som någon tidigare skrev att planera in ett kejsarsnitt för att inte förlossningen ska bli som den blev sist.

Som sagt du och jag har inte samma upplevelser, men jag har en stor rädsla över en ytterligare graviditet men ändå önskar jag många fler barn så kan förstå din känsla. Be att få prata med en specialistläkare och se hur dina chanser ser ut att klara en graviditet till utan att få fysiska besvär resten av livet och fundera på villet som är värt mest för just er. Flera barn men en skadad mamma, eller fortsätta som ni har det nu.

Och jag beklagar förlusten av ert andra barn! Angående oron över att detta ska hända kan jag inte säga något om.. förstår att oron blir extra jobbig när man gått igenom det innan. Lycka till med vad ni än beslutar!

Vi vill bara få barn någon gång!

Hur öppen ska man vara?

Jag och min sambo tänker olika. Den ena av oss vill bli gravid som enda alternativ och den andra av oss bryr sig inte bara de blir barn.

Vi förlorade vårt barn som hade hunnit bli ett par månader. De vi önskar mest båda två är en helt vanlig graviditet. En av oss är inte lika öppen men kan tänka sig hjälp (IVF hormoner & mediciner osv.)

En av oss bryr sig inte om någonting bara vi får ett barn. Donationer för infertila, surrogater, adoptition och allt som går.

Vi bråkar ofta om detta!

Vi har svårt att bli gravida och klockan tickar. Vi är inte purunga längre precis heller

Hur tänker andra? De vi vill mest är att kunna fortsätta efter förlusten av vårt barn. Att istället för sorg i våra hjärtan och hemska minnen, få en ny liten baby och kanske kan få kärlek tillbaka i relationen och livet.

Hur långt kan man gå efter en förlust av ett barn att skaffa barn igen?

Vi vill båda bara få ett liv med barnskratt i och glada jular, födelsedagar och allt. Inte bara vi två sittandes själva resten av livet.

Vi är parfåglar (olyckligtvis) och kan inte lämna varandra. Allt vi gått igenom har gjort oss oskiljbara och vi älskar heller inte varandra på samma sätt längre, för varje gång vi ser på varandra ser vi vårt förlorade barns anletsdrag i den andre.

vad hände med romantiken och allt sånt hjärtat bankade för i unga år.

Vad vi förändras! Vad är svaret på gåtan?

Allt i livet är inte barn säger några. Men när man förlorat ett barn vill man gå vidare och jag tror många känner att bästa lösningen är ett nytt barn att älska för att gå vidare.

Det finns massor med metoder att bli gravida på, håller tummarna att ni kan samsas om en lösning.

Kämpa och ge aldrig upp.

Vet att det finns de som är av annan åsikt, men när jag väntade mitt andra barn som 25 åring så hade jag hemsk foglossning.

Efter det har jag börjat träna pilates (och yoga, samt ätit lchf...) och nu som 33 åring när jag väntar mitt tredje så har jag klarat mig så gott som utan utan foglossning!!

En fysioterapeut sa att ja, om man stärker rätt muskler så kan man lyckas! ;)

Hej.

Ser att det snart är ett år sedan. Har du kunnat bestämma dig?

Foglossningen kommer inte bli bättre. Lyssna på läkaren. Men om du mot all förmodan ändå vill skaffa fler så ja, du jan begära ett KS. Särskilt med din bakrund. Jag förlöste med KS på egen begäran utan några "tydliga förhinder" nu bara 7 dagar sedan. Bästa valet jag kunde ha tagit!! Ångrar inte en sekund. Så skönt att avsluta mitt barnafödande med härliga minnen. Skratt och god stämning på op ist för panik och rädsla.