UTBRÄND Stödgrupp för dig som är sjukskriven för utmattningssyndrom

En till här, men bra stunder/dagar slåss jag med att acceptera att det är som det är. Har inte sagt "utmattningsdepression" högt än varken till mig själv eller någon annan. Jag är livrädd för att acceptera att det är så, även om jag ju förstår att jag måste acceptera det. 

Har varit sjukskriven på heltid sedan första december och efter första månadens dygnetrunt-ångest och total utmattning har det börjat pendla alltmer. Vissa dagar mår jag ganska bra i mig själv, så länge jag bara är hemma (de flesta dagar orkar jag tyvärr inte komma ut på en kort promenad även om jag vet att det är bra) och vilar. De dagarna känner jag en tro på att jag relativt snart skulle kunna jobba igen. Sedan kommer en lunch på stan med en vän och då dippar jag totalt och blir sådär utmattad/klubbad igen. De dagarna undrar jag hur lång tid det egentligen kommer krävas innan jag kan arbeta igen. Det är fruktansvärt jobbigt att inte ha kontroll över min arbetsförmåga! 

På andra plats över de jävligaste sakerna just nu ligger helt klart ångesten. Den "drabbar" mig så fort något litet går fel. Slår ut hela mig och jag spenderar dagar i sträck liggande hopkrupen och bara slåss mot ångesten. Utmattande som sjutton och det i sig kräver flera dagar total vila när väl ångesten lättat innan jag är tillbaka på ruta 1 igen. 

Tack för dina fina ord! Blir alldeles tårögd. 

Hoppas så innerligt att det skulle gå fort, men blir skräckslagen av det här att inte kunna föreställa sig hur lång tid det ska ta. Tvingade mig iväg på en arbetsintervju igår kväll, var kräkfärdig av ångest hela vägen dit och höll på att krocka. Men jag har alltid kunnat fokusera min kraft korta stunder, vilket gör att andra inte märker hur jag mår. Så jag lyckades klara intervjun, nu är jag livrädd för att få jobbet. Då måste jag säga upp min nuvarande tjänst och veta att jag är jobbredo om en månad, hur ska jag kunna veta det? Rädd för att fatta fel beslut. Att tacka nej och bli kvar i en jobbsituation som skapat det här mående, eller tacka ja till ett lugnare jobb med risk för att jag är för skör och inte klarar av det. Det vore katastrof på alla plan. Puh, hoppas mest att de inte ska erbjuda mig jobbet. Men har sådant gott rykte inom branschen att jag väntar mig ett samtal. 

Den här förbannade ångesten gör att jag bara inte orkar med mig själv och då vill jag ju fly till ett jobb och vet att jag inte klarar det jag har. Känner mig idag fångad. 

Men ska läsa dina fina ord igen, de betyder massor! 

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan lyssna till dina egna ord och försöka ta all den tid du får att vila. <3 

Vad lustigt att vi gjort samma sak, gällande arbetsintervjun! Skrattar och mår lite bättre när jag läser det, glad att inte vara ensam om att göra sådana här saker -som ju egentligen är ganska irrationella. Tack för att du delar med dig! :) 

Vad skönt att du fick ett sådant råd! Jag skulle nog egentligen vilja prata med min läkare om detta, men har inte tid hos henne på ett tag så måste fatta beslut utan hennes input. Min familj och nära vänner säger alla att jag hur som helst inte bör återgå till min arbetsplats och att den här ju verkar lugnare, samtidigt som flera förstås påpekar att det kan vara för tidigt för mig. Egentligen vill jag nog att alla ska säga nej, att jag borde strunta i den här tjänsten och bara vila mig frisk innan jag söker jobb på nytt. För ja, du har helt rätt, jag orkar de flesta gånger inte ta mig utanför ytterdörren och när jag gjort det är minst ett dygns energi förbrukad på nästan ingenting. Bara så svårt, hoppas verkligen av hela mitt hjärta att de inte ringer och erbjuder mig tjänsten! Det skulle göra det lättare. 

Min chef är ganska iskall när det gäller allt som inte utförs eller fungerar perfekt och förväntar mig att han kommer motsätta sig allt han kan av rehabilitering, tjänstledighet eller underlättande att komma tillbaka. Därför är nog ett nytt jobb så småningom den enda vägen ut. Å andra sidan väcker allt katastroftankar i mig just nu, så det kanske inte stämmer utan bara är min övertygelse pga ångesten/tröttheten. 

Hur ser dina allra bästa stunder ut just nu? Vad kan få dig att må lite bättre ibland? :) 

Har idag haft möte med min arbetsgivare och han är ganska tydlig med att de inte kommer ställa upp på något de inte är tvungna till och att de kan neka till deltidssjukskrivning och begära att jag jobbar heltid när sjukskrivningen är slut, eftersom min tjänst är så speciell att det är svårt att hitta folk som kan utföra mina uppgifter på deltid. 

Han bad mig kort sagt fundera över att säga upp mig och hitta ett annat jobb.

Visste att ledningen är urusel och att det är grunden till min utmattning, men det hjälper inte. Idag känner jag mig ganska värdelös. Och tänker att det blir hemskt att gå tillbaka till mitt jobb den dag det är dags, samtidigt som jag tappar självförtroende och inte tror att någon annan kommer vilja anställa mig. 

Borde meditera nu. Hoppas ni andra hr det bättre idag! 

Tack!! Kommer inte säga upp mig frivilligt innan jag i så fall har någon annan tjänst att byta till. Och jag inser ju att jag inte kan söka något annat jobb nu. Tror min arbetsgivare kommer låta detta vila ett tag innan han eventuellt vill processa vidare. Så jag borde ju följa ditt råd om att inte gå in i detta utan fokusera på vila.

Så himla svårt för mig att bara vila dock. Att inte försöka grubbla ut en plan för hur jag trots allt skulle kunna fungera igen. Tröstlösa tankar som bara stjäl energi. Gäller säkert de flesta som hamnat i den här sitsen. Vi är väl generellt sett personer som "mår bra" av att prestera och tyvärr vet jag att jag sätter mer självvärde i min prestation än jag borde. Otroligt svårt att ändra på det beteendet, men nu är väl rätt tid att göra allt för att försöka med det. 

Det känns verkligen rent uruselt att känna sig så betydelselös och skräpig som jag gör inför min arbetsgivare nu. Från att ha varit en stark resurs är jag nu bara ett problem. Men, jag ska försöka vända på de där tankarna och inte fastna i dem. Tror egentligen att saker faller på plats till sist och att även jobbiga händelser till slut visar sig ha en mening. Bara så svårt att komma ihåg det när man är mitt i det här och inte kan se något slut. Jag accepterar mer och mer att det kommer ta tid, men den acceptansen kommer med ett pris. Det är ju deppigt att förstå att man inte kan förutsäga när man kommer bli frisk och stark igen. 

Jaja, tack igen för dina ord och uppmuntran! Imorgon hoppas jag komma ut på en hyfsat lång promendad, det skulle vara fantastiskt skönt om det blir av.  

Jo, läkaren bekräftade hans ord. De kan neka mig med hänvisning till att det är för svårt att hitta en deltidsvikarie till mina arbetsuppgifter. Det innebär rent krasst att jag behöver bli sjukskriven under en längre tid eftersom jag måste vara redo för 100 % direkt efter sjukskrivningen. Men jag har en iskall arbetsgivare som nog räknar med att jag genom detta kommer säga upp mig. Att jag inte kommer klara komma tillbaka på de premisserna. Tyvärr har han väl troligen rätt. Men jag säger inte upp mig innan jag har en annan anställning och just nu kan jag ju inte söka andra jobb. 

Håller tummarna för att du snart hittar en bra arbetsplats! Kanske klokast att vänta med att säga upp dig tills du skrivit på ett annat kontrakt? Om det är hållbart vill säga. Hemskt med skitprat. Så är det på min arbetsplats också. Alla är livrädda för ledningen och pratar illa om den bakom ryggen men vågar inte säga något öppet. Mina kollegor rekommenderar mig att söka mig till en annan arbetsplats, de som verkligen bryr sig om mig.