Ompalompa, min psykolog kontakt har verkligen hjälpt mig - hoppas du kommer få uppleva samma sak. Dock har jag fått pröva flera psykologer och olika inriktningar innan jag hittat en som jag trivs med. Kan ju vara värt att tänka på. Vi är ju alla olika och trivs bra med olika människor/behandlingsterapier.
Härligt, vad skönt. Jag vet inte vad det är med mig egentligen. Har ångest varje dag och har haft det till och från hela livet.. Tror jag har GAD egentligen, ska nog säga det till psykologen. Får se om jag får gå till någon bra också.
Hur mår du nu? Är du sjukskriven just nu?
Nämen oj, trist med jobbet, men skit i dom!! Det finns bättre människor, låt dom inte ta din energi.
Jag kanske ska prova yoga som du skrev om.. Har inte testat yoga alls. Men är vig som ett kylskåp så kanske promenader är bättre.. ;)
Jag jobbar på en förskola men blir så fruktansvärt trött.. Sover lätt 2-3 h efter jobbet + sover hela natten... Det är så mycket ljud och intryck och händelser hela tiden.. .Vill hellre jobba med annat men det får bli så småningom.. .
Kram
En till här, men bra stunder/dagar slåss jag med att acceptera att det är som det är. Har inte sagt "utmattningsdepression" högt än varken till mig själv eller någon annan. Jag är livrädd för att acceptera att det är så, även om jag ju förstår att jag måste acceptera det.
Har varit sjukskriven på heltid sedan första december och efter första månadens dygnetrunt-ångest och total utmattning har det börjat pendla alltmer. Vissa dagar mår jag ganska bra i mig själv, så länge jag bara är hemma (de flesta dagar orkar jag tyvärr inte komma ut på en kort promenad även om jag vet att det är bra) och vilar. De dagarna känner jag en tro på att jag relativt snart skulle kunna jobba igen. Sedan kommer en lunch på stan med en vän och då dippar jag totalt och blir sådär utmattad/klubbad igen. De dagarna undrar jag hur lång tid det egentligen kommer krävas innan jag kan arbeta igen. Det är fruktansvärt jobbigt att inte ha kontroll över min arbetsförmåga!
På andra plats över de jävligaste sakerna just nu ligger helt klart ångesten. Den "drabbar" mig så fort något litet går fel. Slår ut hela mig och jag spenderar dagar i sträck liggande hopkrupen och bara slåss mot ångesten. Utmattande som sjutton och det i sig kräver flera dagar total vila när väl ångesten lättat innan jag är tillbaka på ruta 1 igen.
Tack för dina fina ord! Blir alldeles tårögd.
Hoppas så innerligt att det skulle gå fort, men blir skräckslagen av det här att inte kunna föreställa sig hur lång tid det ska ta. Tvingade mig iväg på en arbetsintervju igår kväll, var kräkfärdig av ångest hela vägen dit och höll på att krocka. Men jag har alltid kunnat fokusera min kraft korta stunder, vilket gör att andra inte märker hur jag mår. Så jag lyckades klara intervjun, nu är jag livrädd för att få jobbet. Då måste jag säga upp min nuvarande tjänst och veta att jag är jobbredo om en månad, hur ska jag kunna veta det? Rädd för att fatta fel beslut. Att tacka nej och bli kvar i en jobbsituation som skapat det här mående, eller tacka ja till ett lugnare jobb med risk för att jag är för skör och inte klarar av det. Det vore katastrof på alla plan. Puh, hoppas mest att de inte ska erbjuda mig jobbet. Men har sådant gott rykte inom branschen att jag väntar mig ett samtal.
Den här förbannade ångesten gör att jag bara inte orkar med mig själv och då vill jag ju fly till ett jobb och vet att jag inte klarar det jag har. Känner mig idag fångad.
Men ska läsa dina fina ord igen, de betyder massor!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan lyssna till dina egna ord och försöka ta all den tid du får att vila. <3
Vad lustigt att vi gjort samma sak, gällande arbetsintervjun! Skrattar och mår lite bättre när jag läser det, glad att inte vara ensam om att göra sådana här saker -som ju egentligen är ganska irrationella. Tack för att du delar med dig! :)
Vad skönt att du fick ett sådant råd! Jag skulle nog egentligen vilja prata med min läkare om detta, men har inte tid hos henne på ett tag så måste fatta beslut utan hennes input. Min familj och nära vänner säger alla att jag hur som helst inte bör återgå till min arbetsplats och att den här ju verkar lugnare, samtidigt som flera förstås påpekar att det kan vara för tidigt för mig. Egentligen vill jag nog att alla ska säga nej, att jag borde strunta i den här tjänsten och bara vila mig frisk innan jag söker jobb på nytt. För ja, du har helt rätt, jag orkar de flesta gånger inte ta mig utanför ytterdörren och när jag gjort det är minst ett dygns energi förbrukad på nästan ingenting. Bara så svårt, hoppas verkligen av hela mitt hjärta att de inte ringer och erbjuder mig tjänsten! Det skulle göra det lättare.
Min chef är ganska iskall när det gäller allt som inte utförs eller fungerar perfekt och förväntar mig att han kommer motsätta sig allt han kan av rehabilitering, tjänstledighet eller underlättande att komma tillbaka. Därför är nog ett nytt jobb så småningom den enda vägen ut. Å andra sidan väcker allt katastroftankar i mig just nu, så det kanske inte stämmer utan bara är min övertygelse pga ångesten/tröttheten.
Hur ser dina allra bästa stunder ut just nu? Vad kan få dig att må lite bättre ibland? :)
Tyvärr är FK-systemet mycket stressande, precis som du beskriver det.
Jag ville också gärna börja arbetsträna igen på mitt jobb efter 6 månaders sjukskrivning. Dock ville jag bara prova 2x2 timmar i veckan. Så det kan väl mer kallas för arbetsplatsbesök. Min psykolog rådde mig att inget säga till FK om att jag ville arbetsträna eftersom deras datorsystem inte klarar något annat än 2 timmar a 5 dagar i tre månaders tid...
Det var tur att jag inte drog in FK i min arbetsträning, för jag blev sämre redan innan jag skulle börja och jag var bara på jobbet en dag och klarade inte att gå tillbaka mer. Låg hemma igen jättedålig.
Jag har inte läst alla svar, men undrar: Har du barn? Det kan vara extra tufft med både utmattning och FK när man har barn. Jag kan berätta mer om det om du vill.
Tyvärr är FK-systemet mycket stressande, precis som du beskriver det.
Jag ville också gärna börja arbetsträna igen på mitt jobb efter 6 månaders sjukskrivning. Dock ville jag bara prova 2x2 timmar i veckan. Så det kan väl mer kallas för arbetsplatsbesök. Min psykolog rådde mig att inget säga till FK om att jag ville arbetsträna eftersom deras datorsystem inte klarar något annat än 2 timmar a 5 dagar i tre månaders tid...
Det var tur att jag inte drog in FK i min arbetsträning, för jag blev sämre redan innan jag skulle börja och jag var bara på jobbet en dag och klarade inte att gå tillbaka mer. Låg hemma igen jättedålig.
Jag har inte läst alla svar, men undrar: Har du barn? Det kan vara extra tufft med både utmattning och FK när man har barn. Jag kan berätta mer om det om du vill.
Har idag haft möte med min arbetsgivare och han är ganska tydlig med att de inte kommer ställa upp på något de inte är tvungna till och att de kan neka till deltidssjukskrivning och begära att jag jobbar heltid när sjukskrivningen är slut, eftersom min tjänst är så speciell att det är svårt att hitta folk som kan utföra mina uppgifter på deltid.
Han bad mig kort sagt fundera över att säga upp mig och hitta ett annat jobb.
Visste att ledningen är urusel och att det är grunden till min utmattning, men det hjälper inte. Idag känner jag mig ganska värdelös. Och tänker att det blir hemskt att gå tillbaka till mitt jobb den dag det är dags, samtidigt som jag tappar självförtroende och inte tror att någon annan kommer vilja anställa mig.
Borde meditera nu. Hoppas ni andra hr det bättre idag!
Vilken hjälp har ni fått?
Via VC/företagshälsovård eller psykiatrin?
Har just nu blivit remitterad vidare till psykiatrin då VC anser att de inte kan hjälpa till längre.
Hur vet man att man att man har utmattningssyndrom/stressad/gått in i väggen?
Jag har gjort så många test på nätet för att få en förklaring till varför jag mår som jag gör. Men sen känner jag "nej, men jag kanske bara är löjlig? Jag kanske bara är känslig"
Blev sjukskriven för två veckor sedan. Egentligen vill läkaren sjukskriva mig för sex veckor sen, men jag trodde att jag kunde hörda ut. Tyvärr gick det inte. Jag har problem med syn, hörsel, ångest och är allmänt förvirrad. De dagar jag tar mig in i duschen är jag riktigt stolt över mig själv.
Just nu är jag sjukskriven i en månad, men det läns dom om att det kan vara för kort tid att hinna återhämta sig på.
Tack!! Kommer inte säga upp mig frivilligt innan jag i så fall har någon annan tjänst att byta till. Och jag inser ju att jag inte kan söka något annat jobb nu. Tror min arbetsgivare kommer låta detta vila ett tag innan han eventuellt vill processa vidare. Så jag borde ju följa ditt råd om att inte gå in i detta utan fokusera på vila.
Så himla svårt för mig att bara vila dock. Att inte försöka grubbla ut en plan för hur jag trots allt skulle kunna fungera igen. Tröstlösa tankar som bara stjäl energi. Gäller säkert de flesta som hamnat i den här sitsen. Vi är väl generellt sett personer som "mår bra" av att prestera och tyvärr vet jag att jag sätter mer självvärde i min prestation än jag borde. Otroligt svårt att ändra på det beteendet, men nu är väl rätt tid att göra allt för att försöka med det.
Det känns verkligen rent uruselt att känna sig så betydelselös och skräpig som jag gör inför min arbetsgivare nu. Från att ha varit en stark resurs är jag nu bara ett problem. Men, jag ska försöka vända på de där tankarna och inte fastna i dem. Tror egentligen att saker faller på plats till sist och att även jobbiga händelser till slut visar sig ha en mening. Bara så svårt att komma ihåg det när man är mitt i det här och inte kan se något slut. Jag accepterar mer och mer att det kommer ta tid, men den acceptansen kommer med ett pris. Det är ju deppigt att förstå att man inte kan förutsäga när man kommer bli frisk och stark igen.
Jaja, tack igen för dina ord och uppmuntran! Imorgon hoppas jag komma ut på en hyfsat lång promendad, det skulle vara fantastiskt skönt om det blir av.
Jag har en tid till läkaren imorgon. Det har tagit över 1 1/2år att ta det steget.
Hej..
Jag har mycket stress och oro som, tyvärr, beror på livet än jobb. Oro över min son (som är fullt frisk), oro över att bli sjuk och inte kunna vara en bra mamma eller ännu värre.. Oro över om min sambo är den rätta då min lust för honom är =0. Oro över att lämna honom och bli ensam. Oro över att aldrig må normalt igen. Innan 2010 var jag en helt normal och glad tjej, nu idag känner jag inte igen mig själv alls.. Älskar inte mig själv och känner mig oerhört misslyckad. Hade en plan för livet, men det blev inte som jag hoppades pga olika ting och idag har jag inte ork att ta itu med nåt. Men att inte göra det får mig också att må dåligt. Är 35 år och har dessutom börjat få åldersnoja.. Jag kan inte tänka att allt ordnar sig längre, vid 40 vill jag vara trygg och någon för min son att se upp till!
Har kraschat och ångesten ni är outhärdlig.. Rädslan att den aldrig ska gå över är överhängande. Kan inte kontrollera mina tankar, är som hela Kinas befolkning är inne i huvudet och babblar. Känner mig förvirrad och rädd hela tiden.
Herregud.. Kan någon säga att det går över snälla 
Jag befinner mig i en svacka.. Hela livet känns som en svacka . Min puls är snabb och hård, är så trött och yr. Jag orkar snart inte kämpa vidare längre.. Allt känns liksom meningslöst. Har ingen betydelse om jag har en bra eller dålig dag, jag mår lika dåligt ändå. Min doktor vet om min utmattning och min hälsoångest som kommit med den så det känns meningslöst att gå dit och be om hjälp.. Hon är övertygad om att allt beror på mitt psykiska mående, iller det kanske gör.. eller inte. Fy fan för denna hopplöshet! Jag vill bara gråta konstant
Inte får jag nån psykologisk hjälp heller, har väntat i snart 6 månader.. Jag går under..
Det här kanske inte är möjligt för alla av olika skäl, men jag har lidit av ångest och depressioner så länge jag kan minnas. Även jag kommer ihåg känslan av vanmakt och förnedring när man skulle leva upp till villkoren för att få sjukersättning och när man skulle tillbaka i jobbet, ett jobb man blev sjuk av.
Till slut tröttnade jag på systemet och valde att säga upp mig, få läka i min egen takt och försöka hitta tillbaka till livet. Jag är idag ganska gammal, byter jobb i snitt var tredje år, när känslan av att inte längre utmanas infinner sig (jag funkar jättebra på nya jobb, och med att lära mig nya saker, men när jag är färdigupplärd och ska börja prestera så börjar jag blir stressad, även på jobb jag verkligen gillar) så säger jag upp mig, lever på sparade pengar en period, kanske reser utomlands och lever billigt. Jag är karismatisk, får bra vitsord och framställer mig själv som en reslysten person så ingen känner till problemen med min psykiska hälsa. På det här sättet slipper jag systemet, jag slipper stämplas som en sån där som är långtidssjuk, jag slipper krav som gör mig sjuk.
Jag lever billigt även under perioderna jag jobbar, har en liten billig bostadsrätt som jag kämpade med att betala av, när jag hyr ut den i perioder får jag in tillräckligt med pengar för att klara av kostnader för mat och annat helt utan andra inkomster. Senaste två åren har jag jobbat på konsultbasis, flyttas runt på olika ställen i princip varenda pass, det funkar jättebra för mig att kunna tacka nej eller ja till pass som jag vill, vara ledig utan att ha sökt semester, och bara ta de jobb jag har lust med.
Jag är fattig enligt alla definitioner egentligen, men väldigt fri. Mina dåliga perioder är kortare idag, jag känner mig nästan frisk, för jag har inte längre ångest över att inte passa in i samhället.