Varför är det mer synd om sjuksköterskor?
Läste i tidningen idag där det återigen var sjuksköterskor som grät ut. Det var så synd om dem eftersom de inte hinner äta, gå på toaletten osv. Och det stora, lönen är piss.
Jag vet inte varför egentligen, men jag blir oerhört provocerad av detta. Här sitter jag som nyexaminerad, har läst ett år mer än alla sjuksköterskor och tjänar exakt lika mycket. Jag har dessutom ingen ob, ingen övertidsersättning och bör vara tillgänglig 24/7. Visst, jag får ta ut den övertid jag jobbar i tid, men när ska jag hinna det? Två veckor i månaden ser det ut som följande: börjar klockan 8, lunch framför datorn, första toabesöket för dagen vid 15.30 och hemgång runt 18-20. De andra två veckorna ser någorlunda normala ut, men jag har fortfarande så pass mycket jobb att jag inte kan ta fyradagars veckor.
Nu till det intressanta, när folk pratar om sjuksköterskor så är alla eniga om att det är en oacceptabel miljö, lönen ska höjas osv osv osv. Men när det kommer till mitt jobb, ja då har jag valt det själv, jag ska byta jobb, jag har förhandlat dåligt (vilket jag inte har, det ser ut såhär i min bransch precis som vården ser ut som den gör), jag får i alla fall sitta ner om dagarna (som om stillasittande skulle vara bättre då). Och varför då? För att folk tror att jag har ett glamoröst kontorsjobb? News flash: Att jobba på kontor är inte som i the Office, det är minst lika hårt klimat som det är inom vården. Och ändå menar folk att man ska "ta seden dit man kommer" när det kommer till sådana jobb. Så varför gäller det helt plötsligt inte när man pratar om vårdjobb?
