Egen häst eller barn
Varning för mycket långt inlägg... Tror jag mest behöver skriva av mig, men skulle någon känna igen sig eller har några tips så tar jag tacksamt emot dem...
Har i hela mitt liv drömt om egen häst, men bodde med ensamstående mamma som inte hade råd att ge mig den möjligheten. Istället var jag i stallet varje dag under hela min uppväxt för att ta hand ridskolehästarna och ibland få möjligheten att rida och tävla andras hästar. Jag är mycket tacksam för den möjligheten idag men jag har fortfarande sår i hjärtat efter att mina bästa vänner, som vissa av hästarna blev, rycktes ifrån mig så fort något barn med rika föräldrar såg potential i hästen och köpte den från ridskolan/ägaren och jag blev stående maktlös. Gång på gång.
Jag sparade varenda krona jag kunde få ihop på sommar- och extrajobb från 11 års ålder och lekte med tanken varje dag hur jag skulle kunna få råd med en egen häst. Gjorde noggranna budgetar jag visade för mamma, där jag erbjöd henne att jag betalade för min egen mat om jag fick barnbidraget (har aldrig fått mer än 20 kr i veckopeng, även i tonåren...) osv. En fralla kostade ju 1 kr och levde jag på tre frallor och en skål gröt per dag skulle det räcka si och så länge... Räknade ut hur länge mina sparpengar skulle räcka för boxplats, foder, hovslagare osv, men det var lönlöst. Fick bara höra om och om igen att det där får du vänta med tills du har pluggat färdigt och skaffat dig ett bra jobb. Att få höra det när man är 15 år och man visste att det var minst 10 år kvar kändes själadödande. I 17-årsåldern när min dåvarande ridskolehäst som jag utbildat och tagit upp i tävlingsklasserna blev såld mitt framför näsan på mig till en 10-årig flicka som nyss börjat rida och hennes pappa för att de betalade bra blev det droppen. Jag erbjöd mig att betala 40.000 kr av mina sommarjobbspengar för hästen bara för att få ha kvar den på ridskolan och slippa att bli av med min bästa vän, men då visade det sig att pappan betalat 55.000 kr och att affären redan var klar. Och den affären hade gjorts utan att ens informera mig som hade huvudansvaret för hästen. Jag blev så ledsen, arg och besviken på ridskolechefen att jag slutade med hästar där och då, samma dag. Satte inte min fot varken där eller i något annat stall igen. Låg och grät i flera veckor efter det, både pga att min bästa vän var borta men också för att jag började bli riktigt less på världen och människors oförmåga att bry sig om andra. Det hugger till i hjärtat varje gång jag ser bilder på den hästen, än idag.
Nu är jag 29 år gammal och livet blev inte som jag tänkt mig. Flyttade hemifrån som 17-åring (privata skäl, kunde inte bo kvar hos mamma), kunde inte slutföra gymnasiet, och fick kämpa med att ens ha någonstans att bo de första åren. Har alltid haft högsta betyg i skolan och siktet var alltid inställt på att bli jurist, så det blev ett hårt slag. Men jag kämpade på och kompletterade gymnasiet på komvux och började plugga till jurist när jag var 23. Sen kom livet och gav mig en käftsmäll till, så juridikstudierna blev aldrig slutförda. Flyttade till en annan stad och av en slump träffade jag här mitt livs kärlek, vilket jag aldrig trodde skulle hända. Jag var ju inställd på att leva ensam resten av mitt liv, och skulle jag gifta mig med något så var det min karriär och därmed min blivande egna häst...
Hur som helst, idag bor vi i ett fantastiskt hus med hans dotter på halvtid och jag är otroligt tacksam för att ha träffat en så underbar människa i mitt liv. Jag har börjat plugga igen, men tyvärr bara en kortare "lågstatus"-utbildning då det inte är möjligt för mig att flytta tillbaka till min gamla stad och fortsätta juridikstudierna. Har varken tid eller ekonomi för det.
Nu till problemet... Drömmen om en egen häst har alltid funnits kvar och jag kommer nog aldrig känna mig hel förrän jag förverkligar den drömmen. Har under alla dessa år utan hästar känt mig ofullständig, halv och tidvis blivit deprimerad över faktumet att jag inte kan hålla på med det jag älskar. Det kanske är svårt för utomstående att förstå men det är verkligen det som ger (eller gav) mitt liv mening. Är och har alltid varit en väldigt introvert person som ser umgänget med djur som betydligt mer givande än umgänget med andra människor (bortsett från min sambo då, som jag ju älskar). Jag har pluggat färdigt om ca 1,5 år, och kommer då äntligen ha ekonomi för att kunna köpa en egen häst. Många år senare än beräknat, men ändå. Jag kommer ju inte få någon vettig lön alls med min korta utbildning, men jag har räknat på att det kommer räcka i alla fall om jag drar ner på allt annat.
Men så kommer ju såklart tanken på det här med egna barn. Efter att ha träffat min underbara sambo har de tankarna bara växt. Jag är ju snart 30 och min sambo är ganska mycket äldre än mig, så ska vi skaffa barn måste det bli relativt snart. Men jag inser ju samtidigt att det kanske kommer hindra mig från att ha egen häst. Jag har läst tråd efter tråd här på forumet och i andra forum där folk förklarar hur svårt det är att få det att gå ihop. Och jag förstår ju själv att heltidsjobb + småbarn kommer bli svårt att kombinera med flera timmar i stallet varje dag. Det går ju bara inte. Sambon jobbar mycket och jag vet att jag kommer behöva ta mest ansvar för barnen. Och att låna ut hästen är ju meningslöst, då kan jag ju lika gärna låta bli att köpa någon överhuvudtaget. Och att bli medryttare är jag som sagt trött på, för allt blir ju då på ägarens villkor och vips rycks hästen ifrån en. Tänker inte utsätta mig själv för det igen!
Så nu står jag här och inser att jag när jag börjat jobba måste välja mellan häst eller barn. Och jag kan bara inte förlika mig med tanken att jag måste välja bort något. Vad kommer jag ångra mest att jag väljer bort? Jag har ju lovat mig själv hela mitt liv att jag en vacker dag ska få ta hand om en egen häst, och att skjuta upp det ytterligare 10 år tills jag blir 40-45 känns inte alls bra. Vem vet vad som händer på vägen, jag har med livet lärt mig att aldrig ta min hälsa eller något annat för givet. Man måste leva här och nu annars kan man ge sig tusan på att något skit händer och man missar möjligheten man en gång hade.
Men hur kommer man känna om man står där när man är 45 och istället ångrar att man inte skaffade några barn... Det känns som jag kommer svika mig själv hur jag än gör. Jag borde inte sitta här och klaga egentligen för jag har det så himla mycket bättre än många i den här världen, men ändå kan jag inte känna mig hel. Varför kan man inte få känslorna att tänka förnuftigt?!
