Får de som jobbar på FK, soc mm någonsin dåligt samvete?

Skriver först mitt svar på TS och läser tråden sen. 

En bra handläggare hittar en "måttstock" som hen sedan bedömer alla fall efter. En handläggare som hela tiden måste fråga sig vilka individuella effekter besluten får för den enskilde kommer varken att lyckas bra i sitt yrke eller må särskilt bra själv. Ett fungerande system måste helt enkelt komma i första hand. 

En erfaren handläggare (som kanske också har fått stöd av en högre instans, t.ex. en dom som bekräftar ett beslut) känner ett förtroende att hen bedömer alla fall lika och varken ger fördelar eller nackdelar till någon.

Sedan kan man ju uppleva felaktigheter i lag eller riktlinjer, men jag tror att de flesta förstår att likabehandling är viktigare än att det blir "rättvist" i alla tänkbara fall. Annars skulle ingen våga fatta beslut, eller så skulle alla få allt de begärde. 

I din väns fall instämmer jag med de som uppmanar hen att överklaga. I annat fall är det kanske dags att försöka göra något av sin livssituation. Jag tror t.ex. att många hade mått bättre av att läggas in i psykvården än att hanka sig fram från dag till annan. I vart fall hoppas jag att det löser sig. 

Jag har försökt hjälpa en vän i hens problematik med att få ordning på sitt liv. Vill inte gå in för mycket i detalj då tråden inte ska handla om detta men hen försöker få hjälp med att komma på fötter och är i behov av vård, lider av diagnoser och psykisk ohälsa. Får i prinip ingen hjälp utan blir mer eller mindre utkastad på gatan. Hen har nu fått ännu ett bakslag, nekad sjukpenning och vill inte längre leva. 

Jag får en undrar; De som arbetar inom FK och liknande instanser, får de någonsin dåligt samvete? Det kan ju inte kännas särskilt bra att "sparka på de som redan ligger ner" men hur orkar man med ett sådant arbete egentligen? Reflekterar man öht över hur besluten påverkar andras liv? 

Bara undrar.. 

En tanke som slagit mig är att man i sitt regelverk har att man inför avslag av sjukpenning måste ta en personlig kontakt med den behandlande läkaren och, om det behövs, en medicinsk expert inom området.

Jag anser också att man hellre ska fria än fälla, dvs besluten ska grundas på att personen verkligen behöver sin sjukskrivning men att man redan, om man anser att det är tveksamt, tar in åtgärder som gör att personen antingen får den rehabilitering som behövs eller en utredning som påvisar att personen inom rimlig tid ej kan återgå till arbetet.

Man måste även vara medveten om att en sjuk person inte är anställningsbar och för övrigt så ser jag ingen mening att pröva mot hela arbetsmarknaden om personen redan har en anställning och någon annan arbetsplats kan inte heller göra det bättre.

jag vet att det har förekommit (min väninna arbetar på ett sjukhus med rehabilitering) både före och även nu, att FK anser att sjukskrivningen ska upphöra, trots att patienten fortfarande ligger inne på sjukhuset för rehabiltering och inte ens kan klara ett liv hemma.

Om du inte själv kan beskriva vad det är du efterfrågar eller definiera vad det är borde du kanske kan kritisera andra för att inte utöva det.

Fast hur ska systemet förändras? Ska alla som vill få? Alla som hotar med självmord? Alla som gråter? Inte särskilt rättssäkert system...

Med tanke på hur mycket sjukskrivningarna går upp och ner i Sverige så beror ju inte all sjukskrivning på sjukdom utan på andra faktorer. Ta bort FKs roll och sjukskrivningarna går sannolikt upp ännu mer. Mindre pengar till annat i samhället.