Har min 8 månaders autism?!?!

Måste tillägga att han är gnällig hela tiden (sålänge man inte leker med honom eller har honom på höften)

Vill alltså inte leka för sig själv en längre stund)

Prata med BVC.... denna hysteri efter alla dessa diagnoser är så skrämmande....

Att du ens söker fel på din son är hemskt.

JA, jag har en son med diagnos, så jag vet vad jag pratar om.

Allt du beskrev nu är saker som de flesta bebisar i den åldern gör.

Man kan inte diagnostisera autism hos ett så litet barn. Det tidigaste är runt 1,5 år

På beskrivningen verkar inte din son ha autism. Full av energi helt normalt. Gungandet är en slags stimulans har ingenting med Autism att göra. Barn kan ha beteenden som tycks vara underliga men är helt normala. En autistisk gillar att leka i timmar med en leksak. De blir fixerade vid en sak. Och de gillar inte förändringar. Om man exempel tar på barnet nya kläder så blir det jobbigt och obekvämt för barnet som har autism. De kan inte samspela med andra. De är ofta för sig själva.

Nu är de ju faktiskt så att autism är en väldigt bred diagnos. Du kan inte säga att alla autistiska gillar att leka med samma sak i flera timmar, de gör inte alla men vissa. Vissa autistiska är helt ok med förändringar, däremot är det mer vanligt att dom behöver förbereda sig på förändringen. Man kan byta kläder på vissa utan att dom bryr sig. Man kan inte jämnföra två autistiska med varandra för svårigheterna kan vara helt olika. En del autistiska leker för sig själv och andra är översocial, ett exempel springa fram till okända och säga att dom är bästa kompisar och ska leka med varandra imorgon.

Helt riktigt!

En av mina döttrar har Asperger och hon var den absolut mest nöjda bebis någonsin. Var tidig med det mesta och sov bra. Hon började visa tecken först fram emot 18 månader och då var det framförallt missnöje och utbrott.

Det du beskriver låter helt normalt och som att du överanalyserar.

Min bebis gör exakt allt det du beskriver och är i samma ålder.

Mitt äldre barn har svår autism men gjorde aldrig så. Han var inte gnällig och hade bra ögonkontakt. Ganska lugn och gungade inte (nu gör han det) men inte som bebis). Han var gosig att hålla i och inte stel.

Så jag tror inte det betyder något... eller hoppas inte. Jag tycker inte det är fel att vara orolig dock, självklart vill man det bästa för sitt barn och att veta tidigt om något är fel.

Bebisar tycker (med rätta förmodligen..) ofta det är skittråkigt att leka själva, de har ju knappast speciellt utvecklad fantasi, så det är klart det blir långtråkigt!