Svärmor är en stor plåga

Min svärmor är väldigt lik vad du beskriver. Hon tror att hon ska uppfostra barnen och lyssnar ofta inte på vad man säger; Så har iaf makens syskon det. Vi väntar vårt första nu (Bf inom en vecka) och vi har sen länge sätt ned foten om vad som är ok. Förhoppningsvis kommer det att stävja beteendet från svärmor, för jag kommer helt ärligt inte orka att hon ska försöka ta över, läxa upp oss och försöka göra bortskämda snorungar av våra barn.

Tror tyvärr att det enda ni kan göra med din svärmor är att vafa konsekventa i ert hanterande av henne. Få henne att förstå att ni inte är så sugna på att lämna bort barnet till henne när hon 1. Inte respekterar er 2. Inte respekterar barnen och deras integritet

Det är jättebra att ni redan börjat markera, jag lät det gå nästan två år innan jag satte ner foten. Jag fattar inte varför det blir så... om jag själv blir farmor en vacker dag ska jag vara mer respektfull än jag tänkte vara innan detta hände mig. Hålla tillbaka och ställa upp på barnen och deras partners villkor. Finns ingen mening med att försöka köra över, nu får min svärmor träffa barnen ännu mindre än tidigare!

Förra veckan kom hon till oss och ville prata. Hon hade fått reda på att vi skulle åka iväg och övernatta utan att lämna barnen hos henne utan hos min mamma.

Först uttryckte hon att vi är totalt respektlösa, att vi lika gärna kunde säga upp kontakten. Sen erkände hon även inför mig att hon tyckte om mig i början men på senare tid har hon slutat tycka om mig. Sen sa hon även att hon önskade att jag och barnens pappa skulle bli lika olyckliga som hon är när/om vi blir farföräldrar... Hon försöker ta mer plats än jag och sambon orkar med i vår familj och tycker vi är respektlösa när vi väljer att göra så som det passar oss.

Hur ska jag hantera svärmor? Jag orkar inte med hennes barnsliga beteende mer. Det är så frustrerande... Hon har ju inte någon rätt att bestämma över mina barn och jag tänker inte vika mig. Samtidigt är det ju sambons mamma och barnens farmor... Så svår sits. 

Det är jättebra att ni redan börjat markera, jag lät det gå nästan två år innan jag satte ner foten. Jag fattar inte varför det blir så... om jag själv blir farmor en vacker dag ska jag vara mer respektfull än jag tänkte vara innan detta hände mig. Hålla tillbaka och ställa upp på barnen och deras partners villkor. Finns ingen mening med att försöka köra över, nu får min svärmor träffa barnen ännu mindre än tidigare!

Känner igen mycket i det du skrivit, min svärmor är lika dan! Det är skillnad på mor och farföräldrar och även söner vs döttrar. Jag kan säga ifrån till mina föräldrar, då backar dom och accepterar det. Skulle jag eller sambon säga något till svärmor alltså farmor så "skiter hon fullständigt i det" och tror att hon har någon sorts bestämmande rätt!?! Vilket människan inte har!

Behåll kontakten som den är med dina föräldrar och ha det som det är alternativt informera mindre om saker för att kunna hålla space. Sen är det alltid bättre om din man säger till sin mor själv, så är det ingen risk att hon förvränger saker eller inte tror på dem för att de skulle komma från dig.

Du är långt ifrån ensam!!

Svärmor vill väl, på sitt sätt antar jag. Hon vill kanske bara visa sig engagerad och intresserad, och vet inte riktigt hur hon ska göra det. Det är lite synd om henne att hon inte får så mycket tid med barnet som hon önskar, men jag tycker inte det är ditt ansvar, utan din mans. Jag kan absolut förstå om du inte vill besöka din svärmor jätteofta - man står ju av naturliga skäl sina egna föräldrar närmst - men kan inte din man göra det?

Jag besöker ibland mina föräldrar (med mitt barn) utan att min man är med, och vice versa. Ibland besöker vi ju släktingar tillsammans som en familj alla tillsammans, men att göra det hela tiden skulle bli jobbigt. Jag vill ju prata med min mamma om egna saker och kan få lite egentid när han åker och besöker sina föräldrar. 

Att helt sluta besöka henne och därmed avskära henne från barnbarnen tycker jag låter grymt, men som sagt, varför inte låta mannen ha huvudansvaret för kontakten med hans familj?

Du skriver att när du är ärlig blir hon ledsen och gråter. Jag tycker inte att du ska vara ärlig och säga att du inte tycker om henne eller att du har bättre kontakt med dina egna föräldrar. Hänvisa bara till din man. Han är ju hennes son. Vill hon träffa barnen mer är det väl honom som hon ska prata med?

Du måste prata med din man så att han förstår att du är nära ett sammanbrott. Det viktiga är att ni samarbetar kring detta.  Din svärmor har inte ett normalt beteende.
Svara inte på sms/telefonsamtal. Blockera hennes nummer. Din man får förklara att han sköter kontakten med henne och du sköter kontakten med dina föräldrar.
Skaffa sele till barnet.
Prata bara om allmänna saker, väder och vind, tv-program etc. Ta inte upp saker som hon ändå inte har med att göra.
Ta inte emot saker hon köpt. Ni har sagt till henne men det hjälper inte, då måste man visa i handling.
Tala inte om när ni umgås med andra. Ni har ingen redovisningsplikt inför henne.
När hon tjatar, svara inte, strunta i vad hon säger. Om det blir jobbigt går du iväg och pysslar med något annat. Lär dig använda fraser som : "det går bra" "det fixar sig". Det är du och din man som bestämmer och ni behöver inte förklara eller redogöra inför henne.
Träffa henne inte så ofta. Svärmor ska inte leva i er familj. Låt din man åka och hälsa på utan dig ibland.
Ha realistiska förväntningar på er relation.

Med det beteendet behöver du inte släppa in henne i huset.

Kontakta en familjerådgivare. Din svärmor är inte normal, därför får du och din man ett problem att hantera. Ta tag i detta problem innan er familj splittras.

Ni behöver hjälp med hur ni ska lösa detta problem. Det kommer inte gå över av sig själv. För att få med honom dit kan du säga att du är nära ett nervsammanbrott och att du själv behöver hjälp att hantera det. Så småningom kommer han nog förstå att det är ert gemensamma problem.

Din man borde tex stoppa svärmor i dörren, inte släppa in henne. Tycker han det är för brutalt går han själv ut och stänger dörren bakom sig så får de diskutera ute. Som det är nu släpper han in henne och låter henne pissa i ert hem.

Försök att samarbeta med din man. Din bästa hämnd mot svärmor är att du och din man är ett team som håller ihop och samarbetar. Låt henne inte få nöjet att ni splittras.

Fan vilken kärring som hör av sig och undrar hur ni mår och köper saker till era barn. Sen att hon vågar ha åsikter som ts inte håller med är totalt oacceptabbel.Wow snacka om du är rabiat ts 

Hej och varning för ett väldigt långt inlägg... Hoppas ni orkar läsa ändå 

Sen jag fick barn sommaren 2015 (snart 2 år sedan) har min svärmor varit helt otroligt påfrestande för mig. När det var en vecka kvar till BF började det. Hon ringde flera gånger varje dag och undrade vad som hände. När barnet väl kom ville hon ha koll på ALLT. Fick samtal varje dag, och när jag slutade svara fortsatte hon med sms. "Hur har natten varit, hur har barnet sovit? Vad har ni gjort? Vad ska ni göra? osv..."

Varje gång vi ses kastar hon sig som besatt över barnen (det är två barn nu)... det går knappt att prata med henne på grund av det. En gång när hon frågade "hur har ni haft det?" och jag svarade att vi varit på akuten med minstingen och haft en hemsk natt så svarade hon först inte. Senare när hon fick reda på det jag berättade för henne så kom hundra frågor och hon ville berätta för övriga släkten... Nu har jag helt slutat svara på den frågan eftersom jag vet att hon ändå inte lyssnar. 

Hon började köpa saker till oss redan när vi fick vårt första barn, onödigt mycket saker. Allt från kläder, möbler och leksaker. Jag och sambon har försökt prata med henne många gånger, ungefär var tredje månad måste vi sitta ner och prata eftersom problemen kvarstår. Hon lyssnar helt enkelt inte på något av det vi säger.

Nu på sistone har hon uttryckt sitt missnöje över morföräldrarna får träffa barnen mer än henne. Jag tycker det är väldigt obekvämt hos svärmor och vi kommer definitivt aldrig få samma relation som jag har till min mamma. Min sambo känner inte samma behov av att åka till sin mamma som jag gör till min. Av många olika och ganska självklara anledningar är jag och barnen hos mina föräldrar oftare.

Fler anledningar till varför jag inte längtar efter att träffa henne: hon har rasistiska åsikter, uttrycker sig klumpigt med bland annat n-ordet när hon talar om folk. Det känns som hon försöker ta över min roll som mamma när hon är med oss. Hon lämnar inte barnen till mig när de är ledsna utan tror att hon kan trösta lika bra. Hon släpper inte ner barnen när de inte vill bli burna, kramade eller pussade på. Hon bryr sig inte alls om deras integritet. Fotograferar dem med sin mobil och skickar runt till släktingar...  Allt sånt här skär verkligen i mitt hjärta. Hon tjatar alltid på att vi ska lämna barnen hos henne över natten. Jag vill verkligen inte det och jag orkar inte med tjatet.

Jag känner mig totalt överkörd av henne, har till och med pratat med kurator eftersom det utvecklats någon ångest inom mig som trycker över bröstet varje gång vi ska ses och en lång stund efter, ibland tar det ett par dagar innan det släpper. Jag vet att jag måste vara tydlig med henne. Varje gång jag är ärlig blir hon superledsen, gråter och passar på att säga att hon känner sig utesluten. Det slutar alltid med att jag har dåligt samvete och mer ångest än vanligt. Men det är ju mina barn, har inte jag rätt att få bestämma vilka vi träffar och umgås med? 

Måste man känna sig som en våg som måste låta barnen träffa olika människor lika mycket? Ska mor och farföräldrar få träffa barnen lika mycket?

Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst men jag får nog sätta stopp nu. 

Puh, så skönt att skriva av sig lite. Någon som känner igen sig?

Tack för du tog dig tid att läsa!

Hej och varning för ett väldigt långt inlägg... Hoppas ni orkar läsa ändå 

Sen jag fick barn sommaren 2015 (snart 2 år sedan) har min svärmor varit helt otroligt påfrestande för mig. När det var en vecka kvar till BF började det. Hon ringde flera gånger varje dag och undrade vad som hände. När barnet väl kom ville hon ha koll på ALLT. Fick samtal varje dag, och när jag slutade svara fortsatte hon med sms. "Hur har natten varit, hur har barnet sovit? Vad har ni gjort? Vad ska ni göra? osv..."

Varje gång vi ses kastar hon sig som besatt över barnen (det är två barn nu)... det går knappt att prata med henne på grund av det. En gång när hon frågade "hur har ni haft det?" och jag svarade att vi varit på akuten med minstingen och haft en hemsk natt så svarade hon först inte. Senare när hon fick reda på det jag berättade för henne så kom hundra frågor och hon ville berätta för övriga släkten... Nu har jag helt slutat svara på den frågan eftersom jag vet att hon ändå inte lyssnar. 

Hon började köpa saker till oss redan när vi fick vårt första barn, onödigt mycket saker. Allt från kläder, möbler och leksaker. Jag och sambon har försökt prata med henne många gånger, ungefär var tredje månad måste vi sitta ner och prata eftersom problemen kvarstår. Hon lyssnar helt enkelt inte på något av det vi säger.

Nu på sistone har hon uttryckt sitt missnöje över morföräldrarna får träffa barnen mer än henne. Jag tycker det är väldigt obekvämt hos svärmor och vi kommer definitivt aldrig få samma relation som jag har till min mamma. Min sambo känner inte samma behov av att åka till sin mamma som jag gör till min. Av många olika och ganska självklara anledningar är jag och barnen hos mina föräldrar oftare.

Fler anledningar till varför jag inte längtar efter att träffa henne: hon har rasistiska åsikter, uttrycker sig klumpigt med bland annat n-ordet när hon talar om folk. Det känns som hon försöker ta över min roll som mamma när hon är med oss. Hon lämnar inte barnen till mig när de är ledsna utan tror att hon kan trösta lika bra. Hon släpper inte ner barnen när de inte vill bli burna, kramade eller pussade på. Hon bryr sig inte alls om deras integritet. Fotograferar dem med sin mobil och skickar runt till släktingar...  Allt sånt här skär verkligen i mitt hjärta. Hon tjatar alltid på att vi ska lämna barnen hos henne över natten. Jag vill verkligen inte det och jag orkar inte med tjatet.

Jag känner mig totalt överkörd av henne, har till och med pratat med kurator eftersom det utvecklats någon ångest inom mig som trycker över bröstet varje gång vi ska ses och en lång stund efter, ibland tar det ett par dagar innan det släpper. Jag vet att jag måste vara tydlig med henne. Varje gång jag är ärlig blir hon superledsen, gråter och passar på att säga att hon känner sig utesluten. Det slutar alltid med att jag har dåligt samvete och mer ångest än vanligt. Men det är ju mina barn, har inte jag rätt att få bestämma vilka vi träffar och umgås med? 

Måste man känna sig som en våg som måste låta barnen träffa olika människor lika mycket? Ska mor och farföräldrar få träffa barnen lika mycket?
Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst men jag får nog sätta stopp nu. 

Puh, så skönt att skriva av sig lite. Någon som känner igen sig?

Tack för du tog dig tid att läsa!