Äktenskapet kraschar, 2 barn

Alltså tänk att ni också får "min" version.

Jag vet att jag inte är perfekt. Kan vara en subba ibland (ursäkta ordet) med alla mina plötsliga utbrott om "varför kan du aldrig diska, varför sitter du vid datorn hela kvällen ut (datorn lever han i när han är hemma), varför kan du inte söva barnen inatt,varfööööööör", där jag ibland kan till och med bli hysterisk :( Så fel av mig, men nerverna sviker. För mannen är det inte så kul att stå ut med mina utbrott, och då börjas det med allt det där om att "gå och jobba, du är ful" och så vidare. Så det säger han när han ska försvara sig. Men när han är väl inne på det spåret, säger han mycket.... Tack och lov om kvällarna, när barnen sover.

Du kan inte rädda äktenskapet ensam, han behöver vilja det också. Han måste behandla dig med respekt och visa förståelse för de problem som du upplever. Markera tydligt när han går över gränsen och låt honom förstå att det inte är ok.

Om ni båda vill rädda ert äktenskap tror jag att ni behöver hitta tillbaka till varandra. Kan ni ordna barnpassning och gå iväg på dejt? Så småningom kanske åka iväg på romantiskt weekend (fast inte medan det är spänt mellan er!) Försök lösa det med sanering för hälsans skull och så att ni kan sova ihop.

Sen tror jag också att du behöver ett eget liv utanför hemmet. Studier låter vettigt, du verkar ha lätt för det under vettiga förutsättningar. Detta kräver dock dagis, att mannen tar ut föräldraledighet (deltid kan vara ett alternativ) eller att närstående/betald barnvakt ställer upp.

Lycka till!

Jag skulle inte ha nåt emot att sova med honom utan barnen, men han har sagt att han jobbar, och måste sova bra på natten, så springa in till dem skulle jag ändå göra, alla gånger.

Och jag skulle slutat nattamma om jag visste att det skulle funka. Men jag minns hur det var med min äldsta. Hon började inte sova bättre, hon fick natt-terror varje natt i 2 månader då hon gallskrek och INGET kunde trösta henne i 30-60 min. Det var hemskt. Jag var gravid med tvåan då, sov inget fasn hon slutade amma. Vill inte hamna där igen.

Tack för allt ditt stöd :)

Barnpassning - han säger att han inte litar på främmande folk som ska ta hand om våra barn. Han skulle inte gå med på det. Och släkt har vi inte här.

Flytta närmare släkten,;säger ni kanske. Han vill det i alla fall. Avlastning. Jag vet inte om JAG skulle må bättre av det. Från släktingar på min sida skulle jag bara få höra hur fel, fel, fel jag är. Från hans sida får jag jämt höra att jag ska vara "fin och fluffig" mot honom, för han jobbar och måste därför vila mycket, och jag måste förstå det.

Sedan skulle vi vara tvungna att byta land till ett annat, vars språk barnen inte kan. Megastressigt, och what for egentligen?

Grejen är att jag själv inte vill plugga nu. Min hjärna är totalt icke-inställd på studier, och de två gångerna jag provade, men hoppade av - kändes det nästan oöverkomligt. Bokstäverna i läroböckerna formade knappt ord, som absolut inte gick in i mitt huvud. Har så mycket annat i huvudet att hålla koll på ang barnen och hemmet, och trivs med de tankarna. Vill inte få bort dessa tankar heller. Förstår ni hur jag menar ? Trivs i min hemmafru-värld, som det var ju meningen att jag skulle göra från allra början! Då, när vi gifte oss.

Helst av allt skulle jag vilja ha ett tredje barn... Nej, jag vet att det är hopplöst att ens drömma om det i vår relation. Totalt nej. Men ändå lever jag den drömmen i mina tankar. För 7år sedan drömde vi det tillsammans... Nu bara jag. Så synd att det förblir en dröm. Men ack så optimistisk och naiv är man när man är 19 :)

Nu ska jag sova.

Tack till alla.

Men bara måste tillägga att jag inte har något emot att jobba. När vi gifte oss, pluggade jag och extrajobbade. Och i våra planer har det alltid varit en tanke om att jag skulle på mitt lilla sätt hjälpa familjeekonomin genom att i framtiden frilansa inom några av "mina" områden. Men jag är inte där än, varken tids-, kunskaps- eller finansmässigt. Snart kanske, men inte än. Så, ville alltså påpeka att jag inte har något emot ett extrajobb.

Vad skulle du råda en vän/syster (som betyder mycket för dig) om hon levde i din situation? 
Du beskriver praktiska skäl till att stanna kvar, men inga känslomässiga. Och ärligt talat verkar du så psykiskt misshandlad att du har normaliserat hans behandling. Den är helt sjuk! Han misshandlar dig ju! Att du fräser ifrån ibland är ju bara hälsosamt med tanke på hur orimlig han är.

Kan du inte ta barnen och åka iväg till någon som värnar om dig ett tag? Med lite distans kanske du inser vidden av hur jävligt du har det. Är det Sverige du får flytta tillbaka till om ni bryter?

Är ni mormoner från stenåldern eller är han från ett land där kvinnor anses vara mannens ägodel?

Hur tror du vi som "tror" på förskolan gör när vi båda jobbar och barnen fortfarande vaknar på natten? Det är väl klart som korvspad att man inte går under på jobbet bara för att man går upp till barnen på natten. Det enda vettiga du kan göra är att börja jobba och träffa människor utanför din borg så kommer du nog inse att skilsmässa inte är så dumt ändå. Som du beskriver det så låter ert äktenskap snarare som fångenskap.

jag har inte läst längre än hit för det behövs inte.

Du har hamnat i en mycket negativ sits där du är helt beroende av din man eftersom du är den som går hemma, han tjänar pengarna. Oavsett om han inte sagt något om detta så är det ju så. Han har "makten". Om du vill att han hjälper till mer hemma (vilket absolut är rätt av dig) och han vägrar så kan du inget göra.
Du sitter  i rävsaxen och det enda som sker är att du få anpassa dig efter honom.

Du å andra sidan verka inte vilja utbilda dig? Det är absolut det du ska göra (eller försöka hitta något jobb). Du kan inte vara hemma med barnen för alltid, de blir äldre och får längre dagar i skolan och då kan du absolut studera. Förstår inte varför ni hade så "bråttom" med att gifta er men nu är det som det är. Jag förstår mannens frustration över detta men däremot behöver han ju inte bli elak när han pratar om saken. 

En partner (spelar ingen roll om det är en man eller en kvinna) som vägrar gå i parterapi för att rädda äktenskapet är tyvärr oerhört svår att få med sig. Men jag ser ingen annan utgår för er. Du skriver själv att ni är "barnsliga" och då behöver ni hjälp av någon att få redskap för att kunna prata på ett annat sätt med varandra. 

Du kan gå  ensam och prata med någon först om du känner behov av att sortera i dina tankar, men sen behöver ni uppenbarligen hjälp i er kommunikation. Om han fortsätter att vägra det så kommer er relation med väldigt stor säkerhet gå under till slut (om några år) och då har du sjunkit ännu längre ner i svårigheterna. Du mår inte bra i hur det är nu och inget blir bättre utan förändring. 

Mormoner, fångenskap... Tycker ändå att nivån på kommentarerna sjunker. Har ni inget vettigt att säga, säg inget alls.