Äktenskapet kraschar, 2 barn

"Det känns ju jätteutlämnande att ha sex med honom nu när det inte känns som han respekterar eller ens älskar mig i vanliga fall. Det känns som teater då."

 

Gud. Visste inte ens att nagon kunde satta de exakta orden pa mina kanslor.

Jag tror att du skulle må bra av att komma iväg från hemmet utan barn. Plugga är säkert bra, men börja med något enkelt.  Gå på en föreläsning en kväll (brukar finnas på museer, högskolor mm), börja en kurs i hur man målar eller börja träna. Dvs gör något som du inte kan ta med barnen på. En kväll till att börja med och senare en kväll i veckan. Den tiden ska mannen ta barnen.
Då kommer du dels att få andningsutrymme och dels kommer din man att vänja sig vid hur det är att vara förälder.

Gud vilken jobbig situation du verkar vara i. Det är ju helt klart lätt att vara efterklok och att tänka att jag skulle inte gjort si och så.
Och ja det hade kanske vart bäst att slutföra sina studier innan man skaffade barn så man inte är beroende utav någon annan MEN sådana tankar är inget du blir hjälpt av att tänka nu.
Och det första jag tänker är att två föräldrar som mår dåligt tillsammans är bra mycket värre för barnen än två föräldrar som är lyckliga men skilda.
Jag förstår hela tänket med kärnfamiljen och allt men ibland blir det inte så och det viktigaste är ju att barnen OCH du mår bra.

vägrar han parterapi får du nog som många andra skriver kanske gå själv. det känns som att du behöver få lite distans och prata med någon utanför.
sen behöver ni ju få någon slags ordning på nätterna. vad det gäller stora om hen är uppe och kissar och så på nätterna kan man göra något åt det? inte dricka så mycket på kvällen. att du kissar hen när  du lägger dig eller något sådant? Du kanske kan prata med bvc om detta problemet.
och den lilla kanske du bör sluta amma på natten. du vet ju inte om det blir bättre innan du testat men jag vet många som blir hjälpta utav det.
Och prata med BVC. Dom kan hjälpa dig och komma mer råd angående sömnen.

Och till sist. barnen bör nog börja på förskola så du kan göra något annat i alla fall. dom är ju ganska stora nu och en sliten och helt utbränd mamma relaterat till ingen hjälp är garanterat mer skadligt än förskolan. både för dig och dom. Dom kan ju gå 15 timmar i veckan eller så. och du kan kanske läsa i 50% eller 25% bara för att känna att du gör något för att komma dit. och sen när du kommit in i det och hittat en rytm kanske du kan öka den farten.

Och det han kastar mot dig det ska du verkligen inte ta. Oavsett hur arg man är säger man inte sånt. Min man skulle aldrig oavsett hur förbannad han är säga något sådant till mig. Det är inte okej.
Och du behöver få avlastning.
hoppas det löser sig för dig.

Skilj dig. För barnens skull.

Skulle vilja skippa allt tjat om förskolan.

Precis som med amningen och kissvanor.

Allvarligt! Jag pratar om fru-man-relationer, och inte om barnskötande och uppfostran.

Snarare så hemundervisar vi båda än att den lilla går på fsk. 5-åringen är där varje dag, och varje dag känner jag mig hemsk på grund av det.

Så. Snälla ta inte upp att era barn går där och allt är fint. Jag är glad för er, men jag skriver här om något helt annat.

Men det är ju inte direkt svårt för en man att gifta sig och skaffa barn, så det i sig gör ju ingen bra. Visst, han försörjer er, men det är ju inte utan gnäll och dessutom använder han det som skäl till att håna och pika dig. Inte ok på något sätt! Och i det här fallet vinner ju TS man ganska mycket på att vara gift, utan att för den skull tillföra särskilt mycket mer än pengar. 

Att försvara hans beteende, glorifiera det han gör och ursäkta det med nån kris eller whatever känns ärligt talat bara löjligt. Att må dåligt är aldrig en ursäkt till att välja att behandla någon systematiskt illa. Och det handlar ju inte bara om sakerna han säger - han är ju dessutom ovillig att hjälpa dig när du helt rakt säger att du mår dåligt och behöver avlastning. Och han är ovillig att bidra till att förbättra förhållandet - det är HANS VAL när ni krisar. 

Visst, han jobbar. Men ärligt talat - i jämförelse med att ta hand om flera barn och sköta ett hushåll ovanpå det, med sömnbrist - så är de flesta jobb en semester! Jag jobbar med ett krävande jobb  och hanterar mina trotsungar, och jäklar, det är tufft! Min man har det också slitigt på jobbet, men han är aldrig så trött som efter en ledighet när han har varit mer än vanligt med våra barn.  Tillåt inte din man att prioritera sin trötthet hela tiden, för du är garanterat tröttare när du ALDRIG får sova ut dessutom. 

De i den här tråden som du säkerligen ser som indoktrinerade jämställdister vill dig väl! Vi vill ju att du ska ha ett härligt liv och känna dig värdesatt och fri. Det är meningen att du ska vara ihop med personen som får dig att må bäst, i dagsläget verkar du ju vara ihop med en fiende. Någon som säger såna saker som din man gör vill dig inte väl!

Utifrån min erfarenhet skulle jag nog säga att era problem, liksom våra, beror på att ni har tagit på er för mycket. Ni är säkert trötta båda två. Precis som för oss tror jag att problemen också bottnar i yttre orsaker.

Ett tips vore kanske att skriva ned de saker ni är missnöjda med, och sedan förslag på praktiska lösningar. Vi överväger att be om en kontakt-/stödfamilj för att få lite tid för oss själva ibland och eftersom jag varit utbränd. Jag skulle också gå under utan dagis.

Praktiska lösningar skulle ju kunna vara att se över jobbsituationen, t ex trivs han med sitt jobb, kan han gå ned i tid, hitta ett jobb närmare hemmet eller jobba hemifrån vissa dagar t ex, skulle han kunna gå ned i tid och du i gengäld jobba lite alternativt utbilda dig på deltid? Skulle ni må bra av att flytta till ett mer lättskött eller barnvänligt boende eller närmare familjen? Hur vill ni ha era liv om fem år? Sådant. Jag tror på att spalta upp saker och ting tillsammans, för då blir det tydligt.

Jag tror du ska göra så här (Det är så lätt att sitta här och säga vad någon annan ska göra, jag har ju exakt samma problem själv i stort sett...menmen ;) )

* Dela upp hushållssysslorna som ska göras på fritiden.
* Ta en timme tillsammans när barnen somnat, alternativt turas om dessförinnan, och gör det som behöver göras, t ex lägga in en tvätt eller plocka i diskmaskinen. Sedan är ni "lediga".
* Strukturera upp så att var och en får "egentid" olika dagar i veckan, t ex 2 timmar på eftermiddagen för att gå och träna eller fika med kompisar, eller en kväll för att gå ut och festa. Du har också rätt till egentid!

Fråga din man exakt VAD det är som skaver i honom. En del saker kan man göra något åt och andra inte. Jag avundades ofta min svåger som inte hade barn och som jämt gjorde så roliga saker och hade en massa kompisar och ragg. En dag fick jag veta att han var så avundsjuk på vårt liv och på att vi bodde i hus på landet och hade barn, och han tyckte att hans eget liv var så uttjatat och barnsligt ytligt. Nu ska han också bli pappa. Fördelen med att få barn tidigt är att man sedan fortfarande är ung och kan göra en massa saker ihop och får en lång ålderdom tillsammans.

Fundera också kring hur ni skulle VILJA att ert liv såg ut. Hur ska ni komma dit? Jobb, boende, et c? De praktiska omständigheterna påverkar jättemycket hur vi har det! Påverka de yttre faktorerna så påverkar det hur ni mår också.

Varför utgår du från att jämställdister är onda och vill dig och dina barn ont?

Denna jämställdism handlar snarare om att ha identifierat problem och mående under många generationer, och baserat på det ge ny information och möjligheter att leva ett liv som rent statistiskt gör de flesta lyckligare.

Folk vill dig inte ont, de vill dig gott.

Hur många Andrea Yates och andra sådana historier hade inte kunnat undvikas ifall man lyssnade mer på sina gränser, är flexibla med könsuppdelningarna hemma och känna att en religiös tro handlar mer om vem du är som människa och hur du agerar i ditt liv snarare än detaljstyrda könsnormer?

(och nej, för alla som undrar, jag jämför inte ts eller alla religiösa/kvinnor/hemmavarande med Andrea Yates. Det är mer ett exempel på hur illa det kan gå när könsnormer, psykisk ohälsa, ojämställd arbetsbelastning och religiösa krav drivs till sin spets.)

TS har inte fått sova en enda natt på 5 år, trots att hon vädjat om hjälp. Och istället påmint om att hon inte har rätt att förvänta sig någon hjälp av honom så länge han försörjer henne. Om han inte ens är villig att bistå med en så banal sak, varför tror du att han skulle vara villig att ge upp sin fritid för att göra sånt som han uppenbarligen tycker är trist?

Givetvis håller jag med om att TS ska prata med sin man om problemen, men hur mycket ska man kämpa med en person som är respektlös, självisk och taskig som person (mer än en engångsgrej). 

Jag förstår inte varför vissa i tråden försvarar den här hemmafru-strukturen när den uppenbarligen sätter kvinnorna i en roll där de får en orimlig börda och väldigt lite att säga till om. Och i slutändan är det ändå ingen garanti för att förhållandet håller. Ju längre det dröjer innan skilsmässan kommer, desto mindre får de fd hemmafruarna i pension och desto längre tvingas barnen bevittna psykisk misshandel och osunda relationsförebilder.