Han tänker lämna mig

Vet inte vad jag ska svara, faktiskt. På sätt och vis förstår jag att otrohet är svårt att ta sig förbi, och inte sällan kan det ta en del tid och kanske input från andra innan man tar beslutet.

Däremot kan jag tycka att det är rätt illa att låta det bli två barn och andra åtaganden först, om man vet med sig att man har obearbetade känslor och tvivel kvar.

Men det du kan göra är att acceptera. Faktiskt. Och försöka hitta sätt att stå på egna ben. Gudarna ska veta att livet rycker undan marken för ens fötter många gånger, men vi kan inte annat än göra vårt bästa ändå

Tack för ditt svar. Jag kan bara inte fatta att det här händer. Känns så overkligt. Det får inte hända. Han är mitt livs kärlek. Jag kommer aldrig komma över detta. Hur kan han göra så mot mig. Och barnen. Inte ens försöka kämpa ihop med mig. Han menar att han har kämpat. Färdigt. Tydligen valde han att kämpa på egen hand, så han visste väl redan vad utgången skulle bli. Jag vill inte. Jag vill bara vakna från den här mardrömmen. Hur gör jag?

Jag har känt så också, när det man trodde var speciellt och för evigt bara försvinner på ett ögonblick. Och man känner sig helt ensam i en mörk labyrint utan någon väg ut. Det känns nästan som att förlora någon via dödsfall.

Du är nog i chockstadiet fortfarande. Och där är det så svårt att hjälpa någon, för hur gärna man än vill kan man inte ljuga och säga att det blir som förr igen.

Men däremot kan det bli bra igen. Men inte på det sätt som du nog tänker nu, utan att det kommer nya vägar när dörren är stängd här.

Men jag förstår hur du känner det. Och vet att det gör ont

Är lite samma situation som du! Har levt i en limbo rätt länge. Just nu har vi en bra/normal period igen men def kan snart vända på en femöring.

Han berättade för 1.5 år sedan att han ville separera. Jag var cool-lugn och sa att vi gör der så smidigt som möjligt, inombords dog jag. Gick hemifrån och fick panikångest, gick tillbaka och spelade lugn igen.

Det visade sig att han inte ville separera. Jag var öppen på förslag hur vi skulle lösa separatione så smidigt och snabbt som möjligt. Han blev bättre. Ett tag. Han ville dock att jag skulle ändra min personlighet efter 14 år tillsammans (flyttade ihop i slutet av tonåren).

Iaf var det bra ett tag, sen började han berätta att han ville lämna mig igen. Att han velat det i flera års, trots att den yngsta inte ens fyllt 2 år

Han träffade också en kollega på jobbet som han bedyrar att de bara är vänner, men jag vette fasiken. Hon vet mer om vårt förhållande än vad jag gör. Har också sett meddelanden om hur gärna hon vill ha honom och bli bonusmamma till mina tre barn

Föreslå familjeterapi, du och han. Oavsett om ni stannar ihop eller separerar kan detta vara bra för er att bearbeta känslor och se var ni står. Få prata om allt under lugna former med någon professionell. Ta en dag i taget och ta hand om dig. Förstår att det är svårt. Kram.

Jag tror inte det berodde på din otrohet att han vill skiljas denna gången.
Han vill bara ha en anledning att skylla på så han kan känna sig ha rent mjöl i påsen och att folk inte ska kunna prata om honom.
Vad jag tror så har vart otrogen och vill nu leva med denna kvinna.
Han vill bara få dig känna att du är boven i dramat men i själva verket så är det han.

Tror inte heller din otrohet är orsaken här. Det är bara en väg som är lite lättare för honom att gå.

berätta mer om din ottohet, hur gick det till? var det en fyllegrej/ONS eller pågick längre o hade du sex med den flera gånger? hur reagerade då han när du erkännde detta för honom?

Låter tyvärr rimligt, det som många redan nämnt; Han använder en väldigt gammal otrohet för att berättiga att lämna förhållandet. För säger man att man ska förlåta och går vidare och sen skaffar två barn får man fan ta det ansvaret också.

Antagligen har väl flamman på jobbet bidragit väldigt mycket till dessa tankar (inte hennes fel though) men jag tror inte att det är helt kört för det. Eftersom ni har två barn tillsammans skulle jag föreslå parterapi, i alla fall för deras skull. Att skilja sig är absolut inte inget som förstör hela framtiden för ett barn, men har man möjligheten att hitta tillbaka till varandra så lär ju det underlätta allt för både föräldrar och barn.

Tack för era svar. Det hjälper, om möjligt, en gnutta att kunna ventilera här. Att sätta ord på mina tankar. Att få respons utifrån. Har tyvärr inte så många andra omkring mig att kunna prata med. Så är oerhört tacksam för er alla som svarar mig här, oavsett vad ni skriver.

Otroheten var en jävligt känslig grej. Jag föll för den andre mannen. Det var inte så mycket fysiskt, mest känslomässig otrohet, även om det gick för långt fysiskt också. Min man menar att han har varit för rädd att det ska hända igen och därför inte vågat älska mig som förr. Och att känslorna efterhand har svalnat av.

Jag har lyckats dra fram ur honom att han har känslor för sin kollega, men inget har hänt (fysiskt) och det har jag heller aldrig trott. Men jag fattade ju att det är därför han inte ville kämpa för oss, för att han har känslorna någon annanstans.

Han är helt med på att gå på familjeterapi, så det är väl där vi får börja. Men jag känner honom så väl, jag ser på honom att han redan känslomässigt har lämnat mig. I mina desperata känsloutbrott har jag alltid kunnat känna kärleken från honom. Men inte nu. Nu är han bara ledsen över att jag är ledsen. Inget mer än så. Det är helt tomt.