När en annan man är ens själsfrände

Enkelt råd: pröva att tänka på någon annan än dig själv. Känn efter, vilka människor i din närhet betyder något för dig? Har du något att vara tacksam för, t ex hälsa, bra jobb, fina barn, vacker omgivning?
Värdera detta.
Betyder ditt trånande efter något som kanske kan bli något mer? Bryt upp då, och sök ditt Shangri-La.
Eller värdesätter du det du har för mycket för att lämna det? Känn då efter, är det värt att förlora åratal i ickenärvaro och trånad för en ev "själsfrände"?
Ditt liv, ditt val.

Du kanske borde ta upp det med din man hur du känner angående eran relation(behöver ej ta upp den andra mannen). Han kanske känner likadant o ni kan börja dejta andra samtidigt som ni fortfarande är i ett förhållande. Då kan du se hur det är med din själsfrände o om det skulle kunna fungera mellan er. Ifall det fungerar kan du ju senare separera från din man, om du vill.

Hur väl känner du honom egentligen? Det är ju först som när man lever ihop som man får se både bra och dåliga sidor. Det är väldigt lätt att måla upp en idealiserad bild av en person i huvudet, som inte nödvändigtvis stämmer så bra med verkligheten.

Det finns ju en och annan som brutit upp familj, för att satsa på en annan som visar sig vara en illusion av en perfekt partner.

Ni har inte haft kontakt eller knappt träffats på - var det 20 år? - han är inte den han var då, på både gott och ont. Du har fastnat i bilden av din "ungdoms kärlek". Du kanske rent av ska låta den vara det.

Tycker det låter mer som en besatthet än kärlek. Prata med någon professionell så kan du nog få hjälp att bena ut vad som ligger bakom denna besatthet och lösa det helt utan att vara otrogen.

Jag förstår att det känns spännande. Men helt realistisk om du skiljer dig och blir ihop med den andra mannen kommer även det förhållandet att bli vardagstråkigt efter ett tag. Du lever i en dröm om hur bra det ska bli, eftersom du med honom slipper allt vardsgstjafs som det är nu.

Därmed inte sagt att man ska stanna i en dåligt relation. Men skapa spänning med sin partner är ett arbete som ständigt pågår.

Tack för de svar som kommit in...

Ja, kanske är det en fantasi! Men varför dyker han upp överallt på senare tid? Är det bara slumpen som råkat få det att se ödesbestämt ut?

Jag antar att min "besatthet" handlar om att jag är en person som går väldigt mkt på känsla och intuition och när jag känner "kraften" mellan oss, så undrar jag ju "varför" den existerar överhuvudtaget. Finns det en större mening, att universum försöker meddela mig ngt..?

Eller är det inbillning, känslor som skapas av mina egna hormoner och fantasier? Jag vet inte, ena dagen dominerar den ena känslan, andra dagen den andra. 

Det var första svaret som hade signaturen "finns det inga vuxna kvar" eller liknande där jag undrar: handlar inte detta om att vara människa helt enkelt? Vuxen eller ej, detta verkar vara mänskligt eftersom det drabbar så många människor, ngn gång under livet. 

Tack igen för svaren, kanske ska jag gå t ngn professionell och försöka reda ut om det helt enkelt handlar om besatthet, det vore ju skönt, för då kn jag arbeta bort den...

Jag förstår hur du tänker. Är själv i en liknande situation, hemligt förälskad i en man och övertygad om att han är min själsfrände.

Problemet är gränsdragningen mellan öde+själsfrände och slumpen+fantasier. Vilket du också är inne på själv. Jag känner jättestark för den här mannen och är helt övertygad om att vi är själsfränder, men samtidigt är jag så rädd för att det är en illusition uppbyggd i mitt eget huvud.

Det är omöjligt att tala om för dig om det är det ena eller det andra, det kan du garanterat inte lista ut själv heller utan att gå vidare med er relation.

Kan du kontakta honom och träffa honom över en kaffe? Det är inget fel i det. Det ger dig en möjlighet att få träffa den riktiga personen bakom dina tankar. Om det känns mindre rätt i det läget, då har du och din man ett bättre utgångsläge att bygga på er relation. Om det känns mer rätt, får du fundera vidare på hur du vill hantera det.

Ett bättre råd än så kan jag tyvärr inte he dig.

Visst hade det varit skönt att ha ett facit över livet, samtidigt måste man komma ihåg att det hade varit tråkigt. Hoppas det ordnar sig till det bättre för dig!

TS, 22 år är en lång tid. Jag tror inte att han med stort h varken är din självfrände eller ditt öde. Däremot tycker jag att du är olycklig i ditt nuvarande förhållande och drömmer dig tillbaka till de "goa, gamla tider", då du kände dig uppskattad och älskad. Den första stora kärleken glömmer man aldrig. Det är normalt. Men det är inte normalt att tråna i 22 år efter någon annan, när man har en familj hemma.

Som jag ser det, har du 3 optioner:

1. Du kommunicerar dina känslor för din man och ni jobbar på att få ert förhållande att fungera igen.

2. Du kontaktar din själsfrände och inleder något vid sidan av.
3. Du lämnar din man och stannar ensam ett tag för att återigen hitta dig själv.

Varit med om liknande men inte helt (dvs såg inte den "andre mannen" som en själsfrände som barn men  vi kände varandra då, lekte ihop, jag hade en positiv bild av honom) 

Knackigt i äktenskapet, råkade på denne av en slump, hade inte haft kontakt sen barnsben. Kul först, man snackat om ditten och katten, sen börjar man prata om hur man har det i relationen, hans äktenskap var inte så bra visade det sig och jag var på väg mot skilsmässa. Vi bodde rätt långt från varann så vi sågs eg inte många gånger men chattade och mailade. 
Jag tänkte också så; "soul mate", han också. Kändes som om man nästan hade telepatisk kontakt dygnet runt (men det hade man ju inte det var ju bara för att jag tänkte så mycket på honom - samma sak med dig TS) 

Nåja, för att göra en lång historia kort: 
Jag skilde mig, vi hade sex, han var inte skild. Vi pratade om saken, han drog på det. Han sa att han älskade mig och ville leva resten av livet med mig. Jag frågade då hur allt skulle funka. Jag hade dessutom inte sagt att jag älskade honom och jag kanske såg lite mer nyktert på livet än han, han var bara helt förvriden av förälskelse. Vi bodde i olika säter, hade barn, han jobbade dessutom i en ort ännu längre bort så han pendlade varje dag. Jag hade ju mitt jobb och var inte intresserad av att flytta pga mina barn. När jag tog upp såna här saker sa han bara att det kommer ordna sig bara vi älskar varann.  "men du är gift" sa jag. (har skrivit om det här i andra trådar) Jag valde att avslut. sa att han måste vara skild också, om vi skulle kunna fortsätta något. Han blev djupt olycklig av detta men jag såg ingen annan väg. Vi var i obalans när en var skild och en inte. jag sa att han får i så fall skilja sig, sen får vi se var vi står. Det klarade han inte och han är gift än idag (vad jag vet) det här är flera år sen nu.

I af TS: med min historia vill jag visa dig att det inte är så ovanligt, speciellt när man är i en svacka med den gamla relationen. Det handlar om förälskelseruset, man blir ju lite "knäpp". Läs på om vad som sker i hjärnan när man blir förälskad. Det här med soul mate tror jag på, men inte på det här sättet. Jag kan säga att mina "soul mate"-känslor helt försvann när jag fattade att han inte klarade av att skilja sig utan min draghjälp. Han sa det tom till mig, att jag var enda anledningen att skilja sig, medan jag sa att han måste veta om han vill skilja sig ändå, för att de hade ett dåligt äktenskap. När vi slutade höras av dog mina känslor rätt fort men inte hans, fick jag veta ca ett år efter. 

Idag är jag sambo med världens underbaraste och här kan jag tala om soul mate på riktigt. Jag kan se skillnaden i att jag gått in i denna relation i balans, med en mer sansad syn på vad som händer. I storyn ovan bara hände det, jag blev överrumplad, hade aldrig varit med om sånt förut och min gamla relation var på upphällningen - med andra ord inte helt i balans. Det är inte du heller TS.

Kan också berätta för dig att vi båda tyckte det var så härligt att återknyta bekantskapen. Först blev det som att man såg varann som vi gjorde som barn, sedan efter allt prat byttes det ut mot den vuxna versionen av oss och eftersom vi såg varann så positivt från tidigare hängde den bilden med. Tror det var det som i af jag misstog för kärlek.
I hans fall vet jag inte riktig hur jag ska tolka det. Han är ganska oerfaren vad gäller kvinnor. Hans fru är den enda han hade varit med, de gifte sig ungt och han har hela sitt liv jobbat på väldigt mansdominerade arbetsplatser. Jag tror det blev en större upplevelse för honom än för mig. Men han likaväl som jag blev helt klart överrumplad över vad som hände och när då båda har knackigt hemma kan det bli så här. Då är det lätt svepas med och bara intala sig själv att det är sann kärlek och soulmate, men man kan lika gärna lura sig själv.

Träffa andra bakom ryggen på sin partner? Risken är att detta bara ökar åtrån och spänningen, speciellt i det tillstånd TS befinner sig.
Händer oss alla och det finns botemedel. Det går att svänga detta 180 grader. Ta udden av känslorna för den andre och rikta dom mot ditt eget förhållande och din egen man, men det är krävande.

Varför inte berätta för din man om detta och hur du känner? Det kan utlösa en liten kris som ni kan ta er igenom stärkta.

Hej, hittar du och din man på saker utöver vardagssnurran ihop? Relationer byggs av att göra saker ihop och om ni gör saker ihop som är kul och inte bara måsten så kan ni återuppleva känslan av hur kul det är att vara med den andra :)

Hej jag förstår dig och tror också på självfränder. Jag träffade min för länge sedan men kunde inte leva med honom. Vi var inte där då. Det har tagit över 10år att leva utan att känna saknad. Nu har vi inte hörts på länge och båda har familjer. Jag har insett att våra liv aldrig skulle passa ihop som det ser ut nu. Ändå dyker han upp i drömmar några gånger om året och då känns det tufft några dagar.

Om jag har dig skulle jag kontakta mannen och ta en fika med honom och se hur det känns. Är han en man du skulle vilja leva med på riktigt? Har han fru/familj? Har han lagt sina "problem"/det han skulle lösa bakom sig? Skulle det funka på riktigt? Ta reda på det och agera sedan.

Lycka till

Ja, så tillvida han inte stalkar dig är så är det en slump. Så funkar det i verkligheten.

Är det du som skapat en till tråd? Om än med lite annan historia, men för att få nya infallsvinklar eller mer "positiva" svar än i den andra tråden... "känslor för min mans bror..." ? (Kanske inte är samma trådstartare, men det var det första jag tänkte på när jag läste detta, och Är det du- läs iså fall de råd du fick i den tråden...