När en annan man är ens själsfrände

Varit med om liknande men inte helt (dvs såg inte den "andre mannen" som en själsfrände som barn men  vi kände varandra då, lekte ihop, jag hade en positiv bild av honom) 

Knackigt i äktenskapet, råkade på denne av en slump, hade inte haft kontakt sen barnsben. Kul först, man snackat om ditten och katten, sen börjar man prata om hur man har det i relationen, hans äktenskap var inte så bra visade det sig och jag var på väg mot skilsmässa. Vi bodde rätt långt från varann så vi sågs eg inte många gånger men chattade och mailade. 
Jag tänkte också så; "soul mate", han också. Kändes som om man nästan hade telepatisk kontakt dygnet runt (men det hade man ju inte det var ju bara för att jag tänkte så mycket på honom - samma sak med dig TS) 

Nåja, för att göra en lång historia kort: 
Jag skilde mig, vi hade sex, han var inte skild. Vi pratade om saken, han drog på det. Han sa att han älskade mig och ville leva resten av livet med mig. Jag frågade då hur allt skulle funka. Jag hade dessutom inte sagt att jag älskade honom och jag kanske såg lite mer nyktert på livet än han, han var bara helt förvriden av förälskelse. Vi bodde i olika säter, hade barn, han jobbade dessutom i en ort ännu längre bort så han pendlade varje dag. Jag hade ju mitt jobb och var inte intresserad av att flytta pga mina barn. När jag tog upp såna här saker sa han bara att det kommer ordna sig bara vi älskar varann.  "men du är gift" sa jag. (har skrivit om det här i andra trådar) Jag valde att avslut. sa att han måste vara skild också, om vi skulle kunna fortsätta något. Han blev djupt olycklig av detta men jag såg ingen annan väg. Vi var i obalans när en var skild och en inte. jag sa att han får i så fall skilja sig, sen får vi se var vi står. Det klarade han inte och han är gift än idag (vad jag vet) det här är flera år sen nu.

I af TS: med min historia vill jag visa dig att det inte är så ovanligt, speciellt när man är i en svacka med den gamla relationen. Det handlar om förälskelseruset, man blir ju lite "knäpp". Läs på om vad som sker i hjärnan när man blir förälskad. Det här med soul mate tror jag på, men inte på det här sättet. Jag kan säga att mina "soul mate"-känslor helt försvann när jag fattade att han inte klarade av att skilja sig utan min draghjälp. Han sa det tom till mig, att jag var enda anledningen att skilja sig, medan jag sa att han måste veta om han vill skilja sig ändå, för att de hade ett dåligt äktenskap. När vi slutade höras av dog mina känslor rätt fort men inte hans, fick jag veta ca ett år efter. 

Idag är jag sambo med världens underbaraste och här kan jag tala om soul mate på riktigt. Jag kan se skillnaden i att jag gått in i denna relation i balans, med en mer sansad syn på vad som händer. I storyn ovan bara hände det, jag blev överrumplad, hade aldrig varit med om sånt förut och min gamla relation var på upphällningen - med andra ord inte helt i balans. Det är inte du heller TS.

Kan också berätta för dig att vi båda tyckte det var så härligt att återknyta bekantskapen. Först blev det som att man såg varann som vi gjorde som barn, sedan efter allt prat byttes det ut mot den vuxna versionen av oss och eftersom vi såg varann så positivt från tidigare hängde den bilden med. Tror det var det som i af jag misstog för kärlek.
I hans fall vet jag inte riktig hur jag ska tolka det. Han är ganska oerfaren vad gäller kvinnor. Hans fru är den enda han hade varit med, de gifte sig ungt och han har hela sitt liv jobbat på väldigt mansdominerade arbetsplatser. Jag tror det blev en större upplevelse för honom än för mig. Men han likaväl som jag blev helt klart överrumplad över vad som hände och när då båda har knackigt hemma kan det bli så här. Då är det lätt svepas med och bara intala sig själv att det är sann kärlek och soulmate, men man kan lika gärna lura sig själv.