Förälskelse på jobbet - någon mer?

Jag vet, man är så kluven i frågan, vill och vill inte på samma gång. 

Det här med att det börjar avta är väldigt nytt, jag vet inte ens om jag ska våga ropa hej ännu... Jag är osäker på varför jag inte känner lika starkt. Förmodligen av kombo av frustrationen över att inget händer, att han egentligen inte är mer speciell än någon annan kille och att mina känslor inte pallar med denna berg o dalbana längre. Det har varit intensivt i 2-3 månader, och bara blivit värre och värre fram till nu. 

Jag hoppas att det kommer gå bra att avveckla vår flört och att hans intresse svalnar när jag inte är lika på längre. Jag hoppas faktiskt att han kan se det som något positivt - typ hans fribiljett till ett lyckligt familjeliv.

Jag är hyfsat övertygad om att det ska gå bra att fortsätta jobba ihop. Vi har under hela tiden ändå varit ganska öppna med varandra och situationen, så förhoppningsvis kan vi behålla öppenheten och vänskapen, men släppa suget på att hoppa i säng med varandra :) Tiden får avgöra. I detta läge är jag sååå glad att vi inte gjort något mer än bara prata och sett på varandra - då hade vi nog inte kunnat lösa det så smidigt.

Fast är inte det som att säga "jag överlåter till honom att avgöra hur det kommer gå för jag är inte stark nog att välja själv", varför tar inte du kontrollen över ditt liv och väljer själv istället?

Hej. Nja jag tror du missförstår hur jag menar. Fram tills nu har jag faktiskt inte velat lägga ner och ta kontrollen. Förvisso har jag insett att det är en omöjlig situation och moraliskt fel, men känslorna har funnits ändå. Nu när de svalnat något hoppas jag att hans ska göra samma sak, men jag kan ju inte kontrollera hans känslor och hur han agerar? 

Fast det är liksom det som är poängen, varför spelar hans känslor någon roll öht?
Om DU har bestämt dig för att det är fel man för dig så spelar inte hans känslor någon roll egentligen. Då är det du och ingen annan än du som bestämmer att det inte blir något.  Att känslorna kan ta tid att svalna är en sak, vad man gör av sina känslor är något helt annat, det behöver liksom inte vara ett gemensamt beslut.

Nej jag är inte orolig över att jag ska springa i hans armar bara för att han fortsätter ha känslor för mig (har ju inte ens gjort det när jag åtrådde honom som mest). Och jag håller med dej om att jag kan skita i hans känslor i det avseendet (han har ju liksom en fantastisk tjej han varit beredd att bedra, det är inte synd om honom - cry me a river typ..). Men hans känslor spelar roll när det kommer till jobbsituationen. Vi arbetar ganska nära varandra och om han kommer bete sig sur, sårad eller svartsjuk kommer det att påverka arbetet en del. Sen gillar jag honom fortfarande som människa och vill att han ska må bra också.

Han är säker jätte, jätte jättesnäll innerst inne  men jag tror vissa människor kan behöva en knäpp på näsan ibland när beter sig illa, sen får de sura bäst de vill, det kan de gott ha. Sluta bry dig så mycket om hans sårade stackars känslor, om han surar kan du väl säga som det är "din tjej, hade nog surat betydligt mer än vad du gör nu, skärp till dig och fokusera på det du har hemma"

jadu, hur tar man tag i de sakerna som gör att man inte mår så bra?

Jag blev förälskad i en kollega när jag var gift. Först kom det smygande och jag trodde att jag bara gillade honom. Sen plötsligt när han kramade mig på en fest (och alla andra) var det som att blixten slog ner. Jag blev i det närmaste besatt av honom. Vi var båda i jobbiga situationer i våra relationer just då.

Jag berättade för honom hur jag kände. Jag lämnade min man. Typ en vecka efter det lämnade han sin sambo. Vi hade ett kort och vansinnigt intensivt förhållande som slutade i gråt och tandagnissel. Det var SJUKT jobbigt att arbeta ihop efter det.

Bra saker med allt var i alla fall att jag tog steget ur mitt äktenskap. Nu har jag hittat något mycket bättre.

Jag har nog stött på 10 tjejer på jobbet, om inte fler.
Fick napp med en, och vi hade en het kväll. Hon ville ses mer, men fick kalla fötter sen.
Har stött på alla jag ville ha, utom en, hon var upptagen.

Jobbade i vården under 10 år. 
Eftersom jag är kille så är det som att vara en tupp i hönshuset.
Var populär som kille bland dem som arbetade. Plus att jag ser "bra" ut.

Hade romanser med kvinnor mellan 30-50 år. Alla var mitt i livet med familj och barn. 
Var fruktansvärt jobbigt att dölja flörtandet.

För att göra en lång historia kort..
Slutade med att jag slutade på min arbetsplats. Den ena visste vad den andra hade gjort, och jag var en syndabock i hela dramat..

Mitt enda råd... Håll er borta från romanser på jobbet ;)

Jag var i vården längre än dig, och hade verkligen inte samma framgång med kvinnor. 

Alla har väl blivit förälskade i nån arbetskamrat?

Det är sånt som händer även om man har det bra hemma. Hur man ska hantera det kan man inte råda nån annan om. Jag var nära att falla dit ordentligt en gång - men det var väl ren feghet som gjorde att det inte utvecklades. (Det var ganska ömsesidigt, och vi hade partners båda två.) Men nu i efterhand är jag glad över att jag fegade ur...  Men det tog väldigt lång tid att komma över, jag känner fortfarande nån slags speciell ömhet när jag ser nåt gammalt foto på henne.. Hon bytte jobb strax efter den här perioden, vi har ingen som helst kontakt.

Hoppas du har det bra Erika!