Vänner som avbokar hela tiden

Det här beteendet har inget med depression eller adhd att göra! De här personerna vill inte umgås med dig. Jag gissar på att de är DE som är för snälla och inte säger ifrån till dig. Jag antar att de bara är du som hör av dig.

Jo, det Har det.

Det kan jag intyga, eftersom jag själv lidit av depression. Vid sådana tillfällen kan det känns lika omöjligt att gå utanför dörren som att springa maraton på två brutna ben. Det kan för.många vara en förlamande sjukdom, vilket också är allmänt känt (trodde jag)

Du är inte snäll utan har en väldigt tråkig attityd till sjukdom och neurotypiska avvartater, kanske känner de det.

Varför umgås du inte med folk som är lika förträffliga som du?

Jag känner igen mig i det du skriver, har en massa vänner och några är enligt din beskrivning.

Allting ska vara shemalagt enligt en av dom säger man att man ska träffas runt 1600 tex att jag ska gå över bara för att mötas upp utan att det finns några planer så får man ändå ett sms 16:07 när man precis lämnat hemet och det är 5 minuters gångväg dit.

När man väl kommer dit så vet människan inte vad ma ska göra och knorrar varje gång det inkluderar att ta dennes bil så ska man tex äta något så vet man att det måste vara i närheten.

Ska man spela golf så är det också extremt fasta tider, mellan 15-16 visar det sig att det finns en tid 16:30 så är det för sent, och har man bokat 16 så får ofta ett sms om att det är sjukt varmt ute och att man kankse borde spela en annan gång?

Sjukt varmt ute är typ 28 grader i solen men med vinden som fläktar vilkeninnebär att man egenligen bara kan spela vid 15 grader och regn och då finns det inget intresse.

Har man själv bokat en fika så kan det komma en avbokning pga att någon ska komma förbi, någon vill ha hjälp med något (oftast något som kan vänta till efteråt).

Ofta när man skjuter på ett möte pga av olika orsaker så får man sedan ett sms att personen inte dök upp eller ärendet inte vart av så man har slösat tid i onödan.

Ibland får man sms "ska vi hitta på xxx, göra xxx".

Så jag brukar spontant svara javisst jag jobbar till 17 är hemma 18 vilken tid efter det oftast blir det aldrig av då personen slutar flera timmar tidigare.

Om det är helg och det man ska göra är så brukar jag svara "javisst jag hakar gärna på, svänger du förbi och plockar upp mig"

Oftast får man en avbokning en lam urshäkt varför man inte kan bli uppplockad eller bara ett svar om man kan ta min bil istället trots att det var mer ett år sedan man tog hans.

Så jag har slutat ta initativ.

Får jag frågan om ska vi hitta på något så säger jag bara ja det kan vi göra sen inget mer.

Ofta gör jag annat med andra vänner och säger att jag är upptagen.

Det blir mindre å mindre med dom lama vännnerna och det stör mig inte alls.

Jag har lidit av depressioner och flck till slut medicineras för det.

Under den tiden lärde jag mig vilka som var mina riktiga vänner och vilka som bara såg mig för mitt underhållningsvärde.

Jag kunde inte klara av samma saker som innan och jag kunde inte vara lika social, rolig eller spontan som tidigare.

Jag förlorade många vänner på det. Många som tyckte att jag blev tyst och tråkig. Jag spred negativ energi. Jag skulle skärpa mig. Skulle se till att bli frisk. Etc.

Dessa personer lyckades inte med annat än att få mig att må ännu sämre. Deras krav och klagomål gjorde att jag isolerade mig ännu mer.

Sen fanns det några fåtal fantastiska personer som fanns kvar ändå. De försökte förstå och såg mig fortfarande som en människa, även fast jag inte hade ork att underhålla dem och vara rolig och glad just då. De stöttade mig när jag försökte hitta tillbaka till mitt liv, ungefär som när man håller en skadad person under armen när denne försöker lära sig gå igen.

Jag är djupt tacksam för dem, och skulle göra allt för dem.

Många av de som glömt mig när jag blev sjuk kom dock tillbaka när jag blev frisk igen och ville umgås. Men för min del kändes det bara som ett gyckelspel. Ett tomt, dött gyckelspel som aldrig kan ha något egentligt värde igen

Jag är en väldigt optimistisk person, glad och ser framåt, har svårt att sätta mig in i en negativ vy av världen och sorger jag inte kan relatera till, håller avstånd till deprimerade personer av den anledningen.

.

Depressioner kan ofta ha fysiska orsaker också.

Det där med grundinställning är för länge sedan vederlagt. Har du läst.någon forskning om depressioner över huvud taget?

Jag börjar mer och mer förstå att det troligen är din rätt inskränka, okunniga och dömande attityd gentemot andra människor som gör att de inte vill träffa dig. Personer med din inställning är gift för deprimerade personer, och jag minns själv att jag aktivt fick välja bort din typ av person för att kunna bli frisk. Med rätt människor omkring sig blir man frisk mycket snabbare.

Dina vänner är kloka och vet sitt eget bästa när de avbokar

Tragiskt att du inte förstår att depression är en allvarlig sjukdom som kan vara långvarig, och som kan döda, precis som cancer.

Fast vänskap är ju riktad åt båda håll, som du själv säger i både "medvind och motvind". Det innebär att båda ger och båda får, fast i perioder kan så klart den ena behöva mer. Livet är ju sådant, upp och ner.

Det som blir svårt är om den ena alltid ska ge och den andra alltid få. I riktigt tuffa perioder kan det vara svårt att orka med vänner, men grundläggande respekt måste ändå finnas. Klart alla kan glömma sig eller någon period ha det riktigt mörkt och avboka i sista stund för att man brutit ihop i bilen utanför. Men i det stora hela har ALLA ett ansvar att visa respekt i en vänskapsrelation. Orkar man inte umgås kanske man får avstå att boka in saker, eller avboka i god tid eller allra helst vara ärlig med sin vän och berätta hur det är. Att man gärna vill ses men kanske inte förmår och låta vännen avgöra vilka "risker" som är värda att ta. Men att gång på gång avboka i sista stund och låta vännen bli ensam på högtider eller köra 4 mil för en träff som inte blir av, det är inte att visa respekt. 

I nöden prövas vännen, det stämmer. Men om det alltid är nöd blir det svårt för den som prövas. Och även den icke-deprimerade kan råka ut för nöd och behöva sina vänner.