Här sitter jag och vakar bredvid en febersjuk unge och läser igenom hela tråden och blir bestört över den hårda tonen, mest från det ena hållet...
I tråden nämns ofta hur barn gör lika som sina föräldrar gällande könsroller osv, men jag är tvärtom då. Jag växte upp med två högutbildade föräldrar som delade någotsånär på föräldraledigheten och var hemma med mig lika mycket under exempelvis sommarloven och de vabbade lika mycket. Det är mina högutbildade(senare skilda) föräldrar som inspirerat mig till att bli hemmafru kan jag säga. Jag fick mycket tid av dem, men gick också långa dagar och jag minns stressen. Hur jag lärde mig klockan redan som treåring för att veta när klockan var fyra och jag skulle bli hämtad. Hur jag klagade på stress och ont i magen som 7-åring... Hur det bästa jag visste var att vara lite sjuk så att man fick ro och dessutom full uppmärksamhet en hel dag.
Ja, makens fina föräldrar(varav en hemmafru) har väl också inspirerat. Ihop 40+ år och still going strong.
Jag håller inte heller med den som sa att hemmabarn fungerar sämre socialt i skolan. Jag arbetade tidigare på lågstadiet och anser det tvärtom. Hemmabarn kan behöva vänja sig lite, men är annars lugna, inkännande och funkar i grupp. Dagisbarnen slåss med näbbar och klor för sina rättigheter, skriker för att höras och vet att det är var man för sig självt.
Jag fattar inte heller varför så många tror att hemmafruar med barn aldrig sticker näsan utanför dörren eller att pappan skiter i ungarna och aldrig är med dem eller jobbar 18 timmar per dag.
Vi träffar andra barn,både i grupp och enstaka barn, nästintill varje dag, men skulle det exempelvis storma eller någon sovit uselt så måste vi inte ge oss ut. Vi träffar också andra vuxna och barn i olika åldrar, inte bara precis jämnåriga. Det är jag glad över och jag tror att det är nyttigt för mina barn att möta och ta olika slags människor. Min man arbetar, men är hemma mellan 2-5 och givetvis om helgerna och då är nästan alltid tiden vår och barnens. Inte heller är det så att han är främmande för barnavård och hushållsgöromål.
Eller det här att man inte skulle ha något att prata om när en är hemma. Vad tråkigt det låter att vara sitt yrke. Jag är mig, en person, ett universum, oavsett vad jag arbetar med.
Sedan vill jag också uppmärksamma något som nämndes tidigare, att det är just i Sverige som par med en hemmavarande skiljer sig....
