Bli inte familjehem, om ni inte

Jag blev också familjehemsplacerad när jag var ung, 15 år, det här var i slutet av 1990 talet. Det var nästan inga familjer som kunde tänka sig ta emot tonåringar i alla fall då, så det fanns inte mycket för socialen att välja på , och de jag hamnade hos hade aldrig tidigare haft någon placering. Jag hade inga beteendeproblem mer än ett enormt trauma pga jag blev föräldralös plötsligt.

Det var en total mardröm med ständig salongsfylla hos mannen och kvinnan jobbade kväll och var sällan hemma. Det hela att vara familjehem var nog mest hennes initiativ, hon saknade sina utflyttade barn och var nog även trött på sin smygalkade man (tror i efterhand det var därför hon skaffat ett extrajobb kvällstid)

Mannen gjorde massa sexuella insinuationer mot mig och tafsade mer och mer. Jag hade noll förtroende för vuxenvärlden efter det. Kämpade mig till eget boende eter ett år där, berättade aldrig fr någon om hur det var, levt själv sen 16 års ålder. Det finns MASSOR av så a här berättelser. De familjehem som är bra är guld värda, men så många är katastrof. Outbildade inför vad det innebär.

Det är fullkomligt fruktansvärt att inte tas hand om av vuxna som älskar en, vilket ju inte ens ett bra familjehem kan göra från dag 1. Det är fruktansvärt att alltid veta att man är där på nåder, kan kastas ut om man blir för "jobbig". Det är fruktansvärt. Lider verkligen med dig ts. Det blir bättre. Du kan få ett underbart liv, jag fick det till slut (efter mycket terapi. ;)