Bli inte familjehem, om ni inte

Har också varit familjehemsplacerad en kort tid innan de ångrade sig precis som de ångrat sig med föregående placerade barn. De bara bröt uppdraget och slängde ut. Ni som funderar på att bli familjehem ska veta att ni kommer få hem ett barn som inte har EN enda trygg anknytning till någon! Alla som barnet har älskat och varit beroende av för sin överlevnad och trygghet har brutits i kontakten och försvunnit från barnets liv i o m att det kommer till er! Funderar ni på att ta ett uppdrag som familjehem så ska ni se på det som att ni adopterar barnet, vad som än händer ska ni fundera på innan länge, väl och noga om ni kan tänka er att adoptera och först när svaret är ja på den frågan så ta familjehemsbarnet och behandla som om det vore ert egna nu och föralltid. Ni måste finnas kvar på sikt. Bli en nära anknytning istället för ytterligare ett trauma av separation för barnet som tillslut kommer tro att det själv bär skulden för alla vuxnas övergivning. Först då när ni står kvar likt adoptivföräldrar görs någon nytta för den trasiga individen och barnet kan börja läka gamla trauman. Ni ska veta att det barn som kommer till er lider av minst ett svårt trauma, har aldrig kunnat lita på någon eftersom det farit mycket illa av föräldrarna. Bli för guds skull inte ett ytterligare trauma! Jag är själv vuxen nu och meddelar detta som vuxen till andra vuxna.

Klart att barnet behöver något extra. Familjehemmen är inte seriösa och har uppenbarligen inte det som krävs att ta hand om ett traumatiserat barn. Att ha bott i många olika familjehem är den vanligaste erfarenheten av de som blivit placerade. För mig fanns som tur var inget familjehem kvar på den del av landet som jag bodde som kunde ta emot ett till barn så jag klarade mig helt ensam, bodde ensam och överlevde själv. Nog bättre än att uppleva alla de ytterligare separationer som hade hänt i fler familjehem. Har faktiskt aldrig hört en enda lyckad historia från någon som blivit familjehemsplacerad i Sverige - alla har blivit förflyttade runt runt mellan flera olika tills de blivit myndiga. För ett par år sedan betalade staten även ut skadestånd till de som blivit placerade i familjehem som barn och erkände sina misslyckanden genom att ge pengar till sådana som mig och TS. Tyvärr gällde det bara för de som blivit placerade lite längre tillbaka i tiden än jag annars skulle jag också ansökt om skadestånd. TS förtjänar faktiskt skadestånd av myndigheterna för detta fruktansvärda fiasko till familjehemmens misslyckande. Det borde förbjudas att ta hem barn av familjer som uppenbarligen är olämpliga för den uppgiften utan tar uppgiften för lätt. Hade skadestånd betalats ut till den som blev drabbad av katastrof i familjehemmet skulle säkert socialtjänsten förbättra sin insatts radikalt med bl a hur det fungerar för den att välja vilka som är lämpliga som familjehem och vara tydliga med vad hemmet ska göra. Det borde fungera som för de som önskar adoptera ett barn. Det krävs mer än att "vara intresserad av ungdomar". Många familjehem tar också in massor av traumatiserade barn i sina hem likt barnhem förr. Det är ju galet att göra så! Ingen vettig människa skulle ens ta in 7 traumatiserade hemlösa hundar i sitt hem utan förstår att då blir det galet - men 7 traumatiserade barn tar de in och tror att det blir bra! Sedan funkar det inte efter ett par månader och familjehemmet väljer att avbryta uppgiften för det är "fel på alla barnen" och tar tid från familjens egna barn?!

Självklart ska det vara gränser. Barn känner sig älskade när de får gränser, föräldrar sätter gränser av kärlek för att de älskar och skyddar sitt barn. Det ska vara samma gränser mot det barn man tagit sig an att vara familj och ett hem till (det heter ju (familjehem") som man sätter på ett eget barn, som att den nya familjemedlemmen var sitt egna!. Man avsäger sig inte uppgiften med ett eget barn, det är där skillnaden ligger. Har man t ex s

ett autistiskt barn som skriker varje dag så är det ändå alldrig fråga om att avsäga sig uppgiften för att barnet gör livet jobbigt för föräldrarna. Förstår fosterföräldrar det då kan de ta sig an uppgiften.

Det är alltid de vuxna som det är fel på och bär skulden, av den enkla anledningen att de är VUXNA och barnet är ett BARN. Det är aldrig barnets fel att vuxna avsäger sig uppdraget att skydda och ta hand om ett barn. Om en adoptivförälder får en bäbis från ett u-land så vet ju inte de föräldrarna Heller hur barnet kommer funka i familjen, men lika lyckliga är de ändå eftersom de äntligen fått ett efterlängtat barn. Det måste alltså finnas en stark längtan efter att ta hand om ett barn från familjehemmets sida först och främst, innan ett barn placeras där.

Även om man får ett barn som man föder själv kan man inte förutspå om "barnet inte funkar i familjen av olika skäl".

Så jäkla galet, vansinnigt synsätt på en ny familjemedlem! Ofattbart hur man kan resonera så.