Jag har haft ett barn (9 år) boende hos mig i några månader och jag har försökt lära känna barnet, men hon tar bara ett större avstånd känns det som. Om vi ska göra något vill hon inte följa med, vill helst bara vara i sitt rum.
Normalt för placerade barn? Det känns så hemskt, måste ju känna sig ensam.
Är ingen expert på sånt här, men kan tänka mig att fosterhemsplacerade barn kan ha utvecklat en försvarsmekanism att inte knyta an eftersom de vet att de kan bli övergivna (igen). Tycker du ska prata med er kontakt på familjehemsenheten om hur ni ska hantera det.
Kanske inte pressa men uttrycka glädje och uppskattning (om det är genuint) när hon väl deltar. Då inkräktar ni inte och ställer inga jobbiga krav men visar att hon är välkommen, önskad och värdefull. Om hon kopplar ihop familjeumgänge med positiva känslor så kommer hon förhoppningsvis vilja umgås med familjen av egen vilja så småningom.
Men vad vet jag. Ingen expert.
Ni måste få handledning i detta! Har ni uppdrag via privat företag eller direkt med kommunen?
Snälla förstå mig rätt - men om jag som handläggare/uppföljare/barnets socialsekreterare fått reda på att barnet efter flera månader fortfarande inte landat utan fortsätter alienera sig hade jag bedömt att placeringen inte tillgodoser barnets behov och börjat fundera på omplacering. Men eftersom omplacering är ett nytt trauma för barnet hade jag verkligen velat att få det att fungera. Men då måste jag ju känna till problematiken! Ditt uppdrag som familjehem (utöver det uppenbara -att ta hand om barnet) är att vara socialtjänstens förlängda arm och mellanhanden som kommunicerar med socialtjänsten kring barnets mående och utveckling. Du ska absolut inte stå ensam i detta. Prata med din handläggare! Prata med barnets handläggare så denne kan prata med barnet! Och KRÄV handledning. Om handläggare låter det dra ut på tiden pga tidsbrist kräver du att kommunens familjebehandlare kopplas in. Genast! Lycka till!
Inte konstigt att många barn får flytta runt med den inställningen. Vi har gjort vad vi kan men hon verkar trivas med att vara lite för sig själv, hon gråter ju inte på rummet. Det är jag som tolkar in att det måste vara ensamt.
Jag tycker personligen inte några månader är en lång tid, det är givetvis en stor omställning för barnet att bo i en annan familj. Självklart har jag tagit upp det här men får inga konkreta tips, de verkar inte direkt oroade av beteendet jag beskriver.
Låter ni henne vara då eller "tvingar" henne att vara/följa med?
Ni måste få handledning i detta! Har ni uppdrag via privat företag eller direkt med kommunen?
Snälla förstå mig rätt - men om jag som handläggare/uppföljare/barnets socialsekreterare fått reda på att barnet efter flera månader fortfarande inte landat utan fortsätter alienera sig hade jag bedömt att placeringen inte tillgodoser barnets behov och börjat fundera på omplacering. Men eftersom omplacering är ett nytt trauma för barnet hade jag verkligen velat att få det att fungera. Men då måste jag ju känna till problematiken! Ditt uppdrag som familjehem (utöver det uppenbara -att ta hand om barnet) är att vara socialtjänstens förlängda arm och mellanhanden som kommunicerar med socialtjänsten kring barnets mående och utveckling. Du ska absolut inte stå ensam i detta. Prata med din handläggare! Prata med barnets handläggare så denne kan prata med barnet! Och KRÄV handledning. Om handläggare låter det dra ut på tiden pga tidsbrist kräver du att kommunens familjebehandlare kopplas in. Genast! Lycka till!
Låter ni henne vara då eller "tvingar" henne att vara/följa med?
Jag har vart både jourhem och familjehem i 12 år, och anser mig väldigt erfaren, har faktist fått "handleda" socialsekreterare i hur placerade barn kan bete sig/må. (De vet ju inte alltid, då det här "jobbet" är väldigt speciellt)
Min fråga är, hur är hon med andra människor?
Är hon åldersadekvat?
Kan hon berätta/beskriva känslor?
Har hon kontakt med sina bio föräldrar?
Har ni andra barn?
Har hon ett "normalt" känsloregister?
Hjälper gärna om jag kan.
Alltså, hon är väldigt tillbakadragen bland andra människor/oss, svårt att veta om hon kan beskriva sina känslor, det är inget hon gör/vill göra om man frågar. Hon visar inte så mycket känslor. Vi har inga andra barn och ingen jättestor erfarenhet av barn men hon känns mogen för sin ålder.
Ja hon träffar sina föräldrar två gånger i månaden.
Alltså, hon är väldigt tillbakadragen bland andra människor/oss, svårt att veta om hon kan beskriva sina känslor, det är inget hon gör/vill göra om man frågar. Hon visar inte så mycket känslor. Vi har inga andra barn och ingen jättestor erfarenhet av barn men hon känns mogen för sin ålder.
Ja hon träffar sina föräldrar två gånger i månaden.
Ja det kanske vore bra. Tack för tipset.
Du skulle kunna vända dig till BUP om du inte får stöd från soc:)
Du skulle kunna vända dig till BUP om du inte får stöd från soc:)
En av min placerade tjejer (hon var 10 år) fick en kontaktperson som passade henne. En ung tjej, strax över 20, som brukade ta med henne på bio eller bara göra sånt min tjej gillade.
Det hjälpte en hel del. De träffades 3-4 timmar varannan fredag.
Kanske skulle vara nåt? Någon som är vuxen men ändå inte, och som bara är "hennes" och också har tystnadsplikt, även gentemot er?