Vi ska nog också försöka lite till höstan. "Blir det så blir det" säger vi, men jag längtar ihjäl mig! Tog ut min spiral för snart tre veckor sedan och väntar ivrigt på att mensen ska kicka igång så jag kan "lära känna" min kropp igen med ÄL osv. =D
Jag har alltid sagt att jag vill ha minst två barn. Nu har jag ett barn, med en annan än den man jag lever med. Han i sin tur har två barn sedan tidigare. Så helt plötsligt har vi tre barn hemma varannan vecka, ett på heltid. Även om jag fick tre barn istället för två så känner jag verkligen att jag vill ha ett till! Dels för att mitt barn ska få ett syskon om något skulle hända med familjekonstellationen som den ser ut idag. Jag vill inte att mitt barn ska behöva vara själv när h*n blir äldre osvosv.
Men trots min fruktansvärda barnlängtan så velar jag på som aldrig förr! Ena dagen är bebis, barn och allt som hör till - det enda jag tänker på. Medan andra dagen så känner jag lite panik över att vi hade oskyddat sex dagen innan och det faktiskt kan ta sig... Tänker på att vi behöver ett större hus, stabilare ekonomi, hur ska framtidens farmor+farfar och mormor ta in ett till barn? Ja... Det finns SÅ mycket att fundera på.
Men jag brukar tänka så här - om det tar sig och det blir en bebis, ett liv och en till familjemedlem - då kommer vi att anpassa oss därefter. Då har man liksom inget val och sömnlösa nätter, stressiga lämningar på skola/förskola osv osv. är ett faktum :)
Man vet aldrig hur det kommer bli, men det mesta löser sig. Det var bara det jag ville ha sagt. Ett barn är något magiskt och jag kan inte längta mer efter att få älska någon så mycket igen. <3