Illamående innan plus?

Ja, du har ju helt rätt. Man är dessutom oerhört uppmärksam på vad som händer i kroppen när man längtar och väntar. Så är det ju.
Det kan mycket väl vara progesteronet. Har haft spänningar/molvärk i magen/svanken/ischias också sedan en vecka tillbaka, en ytterst liten rosa strimma blod i flytning på 8 dagar efter ÄL. Ja, du fattar ju vad man analyserar

Samtidigt som jag har en inneboende och övertygad känsla som säger att det inte har tagit sig. För mig är det ju första inseminationen och även pga det känns det ju som att det är "för bra för att vara sant". Så jag är nog egentligen ytterst verklighetsförankrad även om jag känner efter väldigt mycket!

Tråkigt att höra om ditt mf. Håller tummarna för att det blir bättre lycka framöver. När var det och är ni på g igen?

Då lovar jag att hålla tummarna för er framöver. Och som du säger, nu vet du att ni kan bli gravida. Det är förstås något positivt i allt det ledsamma som ett mf innebär!

Då är vi på samma nivå. Jag har BIM på lördag. Samma dag som vi ska ha hem 12 vänner på kräftskiva. Det var ju inte riktigt planerat, men jag är fullständigt livrädd för att börja blöda då!

Hade en yttepytte rosa flytning nu idag igen (kan bero på att jag får extra progesteron pga insemination). Men iallafall alldeles för sent för att vara en nidblödning. Så det lilla, lilla hopp jag hade är nu nere på 0. Jag är ganska säker på att kroppen gör sig redo för mens. Har lite värk i ljumskarna och "trycket" kring livmodertrakten upplever jag har förstärkts en aning nu.

Tack för ditt svar. Det är alltid fint att höra solskenshistorier
Jag känner mig dock ganska övertygad om att mycket är "framkallat" eller en biverkning av Crinone (progesterontillskott). Illamåendet och den MYCKET tydliga magkatarrskänslan har säkert att göra med mycket tankar, funderingar och nervositet.

Men så tänker jag ibland att vi som kämpar för graviditet med insemination och IVF har ju liknande erfarenheter och de flesta av oss lever ju i känna-efter-bubblan. Skulle ALLA bara ha "framkallade" symptom så skulle det ju aldrig födas några bebisar, och det gör det ju trots allt. Jag tror ju att jag kommer få ett plus någon gång (det bara måste ju ske) och jag lär ju inte ha känt efter mindre den gången, tänker jag!

Tyvärr är det bara tomt och sorgset här. I fredags (dag 12 efter ÄL) kom rosa flytningar. Vid ett tillfälle en lite rödare sådan. Det kom lite rosa hela kvällen och några små, små bruna blodrester. Absolut INTE mens, men jag fattade att det var kört. Tog ett gravtest på lördag morgon - minus.

Men någon mens har ännu inte kommit och jag är två dagar efter beräknad mens (vilket jag aldrig brukar vara). Jag skulle tro att det beror på att jag tar Crinone (progesteron) och att mensen kommer att dra igång imorgon eller på onsdag, när progesteronhalten sjunker.

Trots att jag haft en inneboende känsla av att den här inseminationen inte kommer att bli en graviditet, så känner jag mig ledsen och besviken...
Samtidigt så är det tungt när mensen inte drar igång, eftersom det helt ofrånkomligt finns kvar en liten, liten gnutta hopp. Den går liksom inte att mota bort helt förrän mensen bryter loss ordentligt...

Tack för omtanken, men tyvärr gick det inte den här gången. Jag fick bara den där lilla blödningen i fredags och började återfå hoppet inför TD som var idag.

Men det blev ett stort fett minus och precis efteråt kom mensen som ett brev på posten... Det känns sorgligt, tungt. Men nu får vi ta nya tag!

Ja, det är jobbigt att känna att man inte kan göra något annat än att vänta. De här dryga två veckorna är de längsta i mitt liv...

Håller verkligen tummarna för dig/er också. Och att mensen drar igång som den ska. Ta hand om dig!