Min man blir arg av mina känslor.

Min man blir upprörd, irriterad och arg av mina känslor. Om jag berättar att jag är ledsen och behöver honom så blir han irriterad, skrattar åt mig, han kan kalla mig för fula ord och även härma mig när jag pratar. Han kan gå sin väg också.
Jag har ett behov av att man pratar men det har inte han. Och han är inte en känslosam person heller vilket jag är och det gör att mina behov av känslomässigt engagemang från hans sida aldrig blir tillfredsställt.

Hur reagerar era män om ni mår dåligt och är ledsna? Är detta normalt?

Hej igen.

Tack för alla synpunkter och tankar. Jag ska försöka svara på det ni undrade om vad jag behöver prata ut om. Eller vad jag är känslig över.

Nu låter det kanske som att allt jag gör är deppar hemma men så är inte fallet. Jag skrattar, skämtar, bokar resor till oss, slår igång musik och dansar för mig själv med barnen. Jag är egentligen en positiv och glad person. Det är så övriga världen skulle beskriva mig. Har hört det sedan barnsben men det är just i min relation som jag kan få stora dippar eftersom jag känner mig sviken och bestulen på det jag trodde att vi hade. Det har kommit till en punkt där jag inte längre kan bita ihop eller ha överseende. Jag tappar mig själv. Bägaren är överfull. Jag känner mig vilsen och insikten att det jag önskat i livet inte riktigt slagit in.

Min man svek mig med en annan kvinna för 2 år sedan. Inte fysiskt men tillräckligt länge och tillräckligt mycket för att det skulle krossa min bild av oss och krossa den tillit och trygghet jag kände. Jag var nära att gå men han lovade att ge allt.

Problemet var dock att tilliten aldrig återvände och framför allt inte tryggheten. Eftersom vi aldrig pratar. Han anser att det bara är något man släpper. Jag ger 100 procent av mig till honom och vårt förhållande och emellanåt faller jag i en grop av ensamhet och misströstan för att jag inser att hur mycket jag än ger eller gör så är han en alldeles för empatilös person för att uppskatta det eller ge ens 10 procent tillbaka.

Jag begär inte timmar långa samtal. Men om jag är ledsen, krama mig lite längre, håll om mig lite hårdare, pussa mig lite oftare, ställ mig frågan hur jag mår, be mig berätta och våga öppna mig utan rädsla för att bemötas med ilska eller ord om hur dum i huvudet jag är.

Jag har gett denna mannen allt av mig och han bara tar och tar och tar. Om jag så låg döende skulle han nog fortsätta att ta.

Han spelar något datorspel i timmar. Inte två eller tre. Jag pratar om hela kvällar och helger. Han har golf som hobby och åker iväg för det. Jag känner att jag inte finns som alternativ mer än att tillfredsställa alla behov han önskar.

Ibland önskar jag att vi kunde sitta och prata under middagen, inte titta på tv. Öppna en flaska vin och skratta genom kvällen, dela med oss, prata.

När man känner sig liten, ledsen, rädd, orolig, framför allt om man har en historia av svek så borde man väl finnas för varandra istället för att slå verbalt på sin partner som redan kippar efter luft.

Jag önskar att folk kunde låta bli att anta att alla skitstövlar har en diagnos. De flesta med diagnos är inte skitstövlar, och de flesta skitstövlar har inte heller en diagnos.