Min man blir arg av mina känslor.

Hej TS,

det var nästan kusligt att läsa din tråd, det hade kunnat vara jag som startade den, men jag tror du har det snäppet värre än jag. Vi har dock precis samma drömska syn på kärlek och precis som du känner jag ständigt den där känslan av att jag vill bli älskad och kramad. Min man blir också arg och konstig när jag är ledsen och jag går på starka antidepressiva till stor del för att stänga av känslorna och få det lugnare hemma... Jag är också en i grunden glad person.

Han säger precis som din att jag är psykiskt sjuk men det är inte sant.

Vi har just köpt hus, fått tillsvidarejobb och allt har liksom "fallit på plats" efter många år av fattigdom och arbetslöshet. Om vi skilde oss skulle jag få bo i en liten lägenhet i ett höghusområde och bli fullständigt isolerad, för jag har väldigt svårt att få vänner.

Innan jag somnade igår tänkte jag på att vi blir gamla i min släkt medan de dör i 60-årsåldern. Jag skäms, men jag tänkte, att när jag blir gammal ska jag hitta någon som älskar mig på riktigt, och få uppleva det igen i mitt liv. Någon som, när jag säger något fint till honom, t ex att han är snygg i sina badbyxor, inte tittar föraktfullt på mig uppifrån och ner. Jag hoppas du också får uppleva kärlek på riktigt en dag TS, för du låter som en väldigt fin person som någon borde vara rädd om.

Jisses, ju  mer du skriver TS, desto mer känner jag igen mig. Min man är dock beroende av din telefon istället för datorn och skärmar av mig och familjen med den vid matbordet och i soffan på kvällarna. Jag tänker ibland lite teatraliskt att han inte skulle märka om jag dog bara han fick ha sin förbannade telefon, och jag kan önska att jag VORE den där livlösa tingesten och fick så mycket uppmärksamhet av honom, även om det låter lite needy kanske...

I perioder har vi satt upp regler för telefonanvändandet och då har det känts bättre, då blir han liksom tvungen att ta itu med omvärlden och få det att funka. Det kanske kan vara ett första steg för er också. Jag har försökt lägga fram det på ett diplomatiskt sätt för att han inte ska gå i försvar, sagt att alla ska lägga undan sina telefoner/böcker/handdataspel et c vid matbordet osv.

Jag tänker att det är ett sätt för honom att fly undan från oss och distansera sig ännu mer. Vår 3-åriga dotter ritade av oss en gång och det var så sorgligt att se: På teckningen såg jag glad ut och höll ett barn och en glass i handen, och pappa såg sur ut och höll i sin telefon, "för det är ju det enda han tycker om".

Jag vet inte om det kan vara applicerbart på din situation också, men jag tänker att beroende som beroende liksom.