Min man blir arg av mina känslor.

För att jag älskar honom. Jag vill att han ska älska mig tillbaka såsom jag älskar honom och han säger att han gör det. Ofta berättar han att jag är hela hans liv. Problemet är bara att när jag behöver honom som mest så behandlar han mig dåligt. Eller, jag vet inte längre om det är dåligt eller inte, jag driver honom dit menar han. Det är jag som gör att han skriker på mig och säger fula saker för att han blir så frustrerad av att jag är som jag är med mina känslor.

Klart att han har eller borde ha en diagnos om han beter sig så där. Läs på om tex npf-diagnoser. Eller psykopat.

Jag förstår hur ts känner, jag är man och har det ungefär på samma sätt som ts. Jag blir också kallad för det ena än det andra. Allt som händer är mitt fel och jag mår också i perioder väldigt dåligt. Men jag liksom ts älskar henne över allt annat och vill inget hellre än att hon ska älska mig tillbaka. Man är väl korkad men så är det bara för mig iaf. När jag läser om dig ts så förstår jag hur du mår och samtidigt hur dåligt våra respektive behandlar oss. Det kanske är så att jag iaf är så nedtryckt att jag inte förstår mitt eget bästa. Men om vi skulle skiljas så vore det det värsta som kunde hända. Ja jag vet att jag verkar helt dum i huvet men så känns det.

Det GÅR att få det där förhållandet du beskriver i första stycket. Jag har också en "orealistisk" syn på förhållanden men saken är den att min man också har det! Då är det plötsligt möjligt.

Efter över 15 års förhållande har han struntat i mina känslor.... ingen gång. Klart vi kan vara osams och sura men respekten finns där ändå och det fulaste vi säger till varandra är nog "tyst, jag orkar inte höra nu".

Din man har fått dig att känna skam inför dina känslor, det är FEL och jag blir ledsen då du inte verkar se allvaret då ni också har barn.

Jag har en känsla av att jag inte begär för mycket men samtidigt kan jag undra om det kanske är jag som har en alltför drömmande bild av relationer och kärlek. Jag har alltid önskat mig en partner där vi tillsammans är ett. Där vi står för vad vi säger, prioriterar familjen och varandra, är kärleksfulla, ömma, visar både i ord och handling att vi bryr oss. Och framför allt att motgångar ska hanteras tillsammans och där vi har varandras bästa intresse i åtanke. Att man tar hand om varandra till fullo.

Hej TS,

det var nästan kusligt att läsa din tråd, det hade kunnat vara jag som startade den, men jag tror du har det snäppet värre än jag. Vi har dock precis samma drömska syn på kärlek och precis som du känner jag ständigt den där känslan av att jag vill bli älskad och kramad. Min man blir också arg och konstig när jag är ledsen och jag går på starka antidepressiva till stor del för att stänga av känslorna och få det lugnare hemma... Jag är också en i grunden glad person.

Han säger precis som din att jag är psykiskt sjuk men det är inte sant.

Vi har just köpt hus, fått tillsvidarejobb och allt har liksom "fallit på plats" efter många år av fattigdom och arbetslöshet. Om vi skilde oss skulle jag få bo i en liten lägenhet i ett höghusområde och bli fullständigt isolerad, för jag har väldigt svårt att få vänner.

Innan jag somnade igår tänkte jag på att vi blir gamla i min släkt medan de dör i 60-årsåldern. Jag skäms, men jag tänkte, att när jag blir gammal ska jag hitta någon som älskar mig på riktigt, och få uppleva det igen i mitt liv. Någon som, när jag säger något fint till honom, t ex att han är snygg i sina badbyxor, inte tittar föraktfullt på mig uppifrån och ner. Jag hoppas du också får uppleva kärlek på riktigt en dag TS, för du låter som en väldigt fin person som någon borde vara rädd om.

Jag kan för stunden ibland se hur elak han är och bli arg och få styrka av det att gå men sedan går det lite tid på dagen och jag får panik, över att förlora honom och hur det då ska gå med mig. Då känner jag mig plötsligt som allt det dumma han kallar mig. Och så tänker jag att han säkert inte menar det och vill helst tro det är så. Och jag vågar inget annat än lugna situationen för att inte bli ensam. Jag är jätterädd för ensamheten.

Tack för din input.
Mina dippar handlar inte om att jag vill diskutera vad han gjorde för två år sedan. Det handlar inte heller om att jag vill klanka ner på honom eller dra upp detaljer om vad som hände samt vilken dålig människa han är som var benägen till det han gjorde. Men det är klart att det är svårt för dig att veta som inte vet vad som försiggår i mitt huvud. Visst håller jag med dig om att man får det man accepterar och det är väl lite därför som jag börjat reflektera över min tillvaro och framför allt den tillvaron jag skapar för mina barn. Jag har hittills "accepterat" det som varit för att vi trots allt har en historia tillsammans, gemensamma barn och han verkade genuin när han till en början sa att han skulle göra allt för att vi skulle jobba oss igenom det.

Mina dippar handlar till skillnad från ovan om att jag rätt ofta känner mig ensam. Detta för att min man spenderar större delen av sin tid med sin dator. Han ser sällan mig såsom jag ser honom. Jag tänker på honom och våra barn i allt som jag gör för att jag agerar efter att vi är en familj. Medan han fokuserar på sina behov och sina intressen. Jag sköter allt det praktiska och går smått in i väggen var och varannan vecka för att jag blir utmattad.
Framför allt handlar mina dippar om att alla de ord och löften han gav mig betyder mindre och mindre för varje dag. För varje löfte han gett har han agerat annorlunda. För varje ord han sagt har han visat att han egentligen tyckt annat. Och därmed har tilliten sjunkit. Det är svårt att till slut tro ord som man vet att 90% av fallen har de inte efterföljts.

"Du kan prata med mig" (Nej inte om det som hände för 2 år sedan utan att jag önskar mer tid, känner mig osedd, skulle vilja skapa mer spänning, ha avlastning, hjälp, umgänge med varandra osv osv, eller bara en dålig dag där man känner sig nere och lite ofin och behöver en kram eller komplimang) men sedan när man försöker så blir man kallad för många fula ord och att man är jobbig som ska prata känslor för det är så otroligt onödigt. Man behöver inte tänka, tycka eller känna så mycket utan "bara vara" vad det nu innebär.

Visst är jag en känslosam person men inte dramatisk. Passionerad är jag och jag känner många känslor men det gör ju att jag är kapabel till att ge honom den uppvaktning, uppmärksamhet, kärlek, empati, omsorg, omtanke, värme osv som han uppskattar. Utan mina känslor skulle ju inte de bitarna heller funnits.