Fel att vilja "slippa" bonusdotter efter FL

Jag kan inte låta bli att känna medlidande med detta stackars lilla barn. Hon valde inte att mamma och pappa skulle separera men hamnade likväl emellan och har tvingats acceptera situationen. Och sedan tvingades hon anpassa sig till att båda föräldrar hittade nya partners. 
Och inte nog med det så ska hon ny behöva känna sig oönskad i inte mindre än TVÅ familjer, där båda familjerna lämnar bort henne så fort någon ny familjemedlem dyker upp. Hör du inte själv hur vansinnigt det här är? 

Du använder den andra mammans beteende som en ursäkt för att själv få skuffa undan detta lilla barn. Skäms på dig och börja jobba med din egen attityd och din egen svartsjuka.
 

Det är ju inte så att du TS önskar att ha barnet och gubben "för dig själv" en längre tid, utan vi pratar om dagar tills man landat lite i rollen.

Jag är gravid med min första, min sambo däremot har ett barn från ett tidigare äktenskap men som inte bor i Sverige. Nu kommer ju min sambo kunna fokusera på den lilla och hjälpa mig med allt möjligt.. Men jag förstår dig och resonerar nog likadant! Hoppas allt löser sig på bästa sätt för er alla och att ni får en lugn och lycklig start!

Ja faktum är att du har rätt. Väldigt många som levt med andras barn skulle aldrig i helvetet göra om det igen. Själv skulle jag aldrig någonsin flytta ihop med en man som hade hemmavarande barn igen, och innan mina egna barn flyttat hemifrån skulle jag inte välja att bli sambo alls. 

Jag hoppas att min syster ställer upp om/när det är dags för en till. Vem fasen orkar fokusera på en nyfödd, matlagning, sömn och rutiner, hund och så ett till barn som behöver uppmärksamhet och kärlek? Bättre att låna ut hund och barn till moster eller andra närstående ett tag tills man hittat tillbaka till vardagen. Varken barnet eller hunden blir traumatiserade av det..

Håller med!

Vi väntar vårt första gemensamma barn, mina tidigare barns syskon! De har lika stor rätt att vara inkluderade i den nya familjemedlemmens ankomst. Däremot hoppas jag att barnet vill komma en vecka när de är hos sin pappa, för det är mer praktiskt och vi då inte behöver åka och lämna dem medan vi ska in på förlossningen. Men så snart vi är hemma igen så vill jag ha hem barnen, så de redan från start känner att vi alla är en familj. Så otroligt viktigt och min sambo skulle aldrig komma på tanken att barnen inte skulle vara inkluderade i detta. Om han skulle ha minsta sådan tanke så har han iaf haft den goda smaken att alltid hålla det för sig själv isf. Men jag tror inte han är sån. Han vill alltid att vi planerar de roligaste semesterplanerna när vi har barnen, vill inkludera dem och vi har gemensamt ekonomiskt ansvar för hela familjen, dem inkluderade. Min största fasa är att barnen nånsin ska känna att de är utanför eller inte rättvist behandlade. Jag skaffade dem för att jag älskar dem och vill deras bästa, sen funkade det inte med deras pappa. Men det ska de inte få lida för! De har även fått bonusfarföräldrar som inkluderar dem som sina egna barnbarn, känns fantastiskt. Jag hoppas att du ändrar ditt tänk TS...man kan njuta av sin lilla ändå! Och pappan får ju såklart ta det mesta med stora barnet så du kan vila dig efter förlossningen. Så kommer min sambo göra, trots att han inte är bio-pappa. För att han är en fantastisk extra-pappa. Han hjälper dem med läxor, bad, hämta, lämna, nattning osv om jag är iväg. Sådant jag ser som självklart i förlängningen när alla är trygga med varandra om man ingår ett förhållande med någon som har barn sedan innan, det får man banne mig ta på sig. Annars kan man välja någon utan barn om det är så jobbigt att se till vad ett litet barn behöver och mår bra av!

Alltså.. Vissa människor är ju helt otroliga. Du bland annat. Mitt råd till dig är att ta ett djupt andetag och försök tänk utanför ramen. Den enda som tycks bli/vara traumatiserad av att lämna ifrån sig barn/en är ju du. Barn reagerar på hur en vuxen bemöter situationen. Jag är helt övertygad om att mitt barn inte kommer bli ärrad för livet pga moster satt barnvakt. Under några dagar. Vi pratar inte om månader eller år. Det vore ju oansvarigt!

Dagar, om det är 5 eller 10 spelar ingen roll. Det är dagar vi pratar om inte i all evighet. Finns ingen anledning till att överreagera..

Så det är endast de första dagarna som räknas om man är en familj eller inte..? Jag som trodde annat spelade in, men enligt familjeliv är det visst de 10 första dygnen som är kritiska och det enda som spelar roll. Låter ju.. logiskt.

Håller med, ett sånt misstag gör man bara en gång.
Det bästa med skilsmässan var att jag aldrig mer behöver bry mig om hans tidigare ungar.

Och?
Vem bryr sig........

Jag svarar utifrån när du levde med din exman, som hade barn sedan tidigare. Kan faktist inte låta bli att undra ändå att när du var styvmamma så kan det lika gärna vart din attityd som gjorde att ditt/dina barn inte har någon kontakt med sin//sina syskon. Hur kan en inte vilja att ens barn ska ha kontakt med sina syskon? Vi är 5 syskon där alla har gemensam pappa. Våra två äldsta syskon har en mamma, jag och vår lillebror har en mamma och den yngsta har en. Jag och vår lillebror bor i Västerås med vår mamma. Resterande i Örebro. Det är 22år mellan yngsta och äldsta. Våra föräldrar har gjort allt i sin malt för att vi ska ha den underbara fantastiska relation vi har med varandra och vi alla barn är supertajta. Jag tror inga barn väljer att Inter ha kontakt med sitt syskon utan blir påverkade. Vi har aldrig hört ordet halvsyskon yttras iinom vår familj.

Som nämnt tidigare - ts gör som hon vill och folk i liknande situation. Men just ordet "bihang", "är som grannens barn" och "halvsyskon".. i mina öron är det skällsord och betraktas som något fult för jag personligen tar illa vid mig att bara för att vi har olika mammor så är vi inte halvor för det. För det har dem sätt till.