Varför har omgivningen problem med att någon väljer att vara singel?

Jag tror det finns de som genuint inte vill leva med någon även om de skulle kunna. Andra är nog extremt pedantiska, har gett upp, har orimlig krav, saknar sexdrift och inte vill fastna i en relation där det inte accepteras eller har hunnit bli för gamla innan de testat att bo ihop med andra och därför gör för stor sak av det. Oavsett anledning ska man såklart acceptera den, säger någon nej till förhållanden är det respektlöst att pressa på.

Personligen har jag svårt att förstå det eftersom vi är menade att leva tillsammans, vi lever längre och håller hjärnan friskare, har lättare att skaffa/ta hand om barnen tillsammans och samtidigt vinner en tydlig ekonomisk fördel. Dessutom får man lättare acceptans av omgivningen på köpet utan att ha "gjort något" för det. Så jag är glad för den tur och de omständigheter som gjort det naturligt för mig att vilja leva med partner.

Jag förstår inte vad som motsätter öppna förhållanden (även om jag personligen inte vill ha det) i mitt inlägg?

Vad som säger att vi är menade at leva tillsammans? Tja, ALL forskning till exempel. Att det finns undantag är inget som ändrar på faktum. Och att frångå normen betyder inte att man "är fel", bara annorlunda.

Njae, alltså du får skilja på 2017 och stenålder. Våra instinkter är inte anpassade för idag, de utvecklades för ett liv långt före vårt trygga, bekväma samhälle. De utvecklades för en tid där varje dag var en kamp för överlevnad.

Och faktiskt stämmer det att vi är flockdjur inte ensamvargar. Vi är alldeles för svaga och långsamma, vi har inga vassa tänder, vi har relativt dålig syn hörsel och luktsinne, vår avkomma tar lång tid på sig att bli självgående. Vår styrka ligger i samarbete som grupp. Vi hade aldrig överlevt som art utan samarbete.

Angående forskning så finns det inget riktig facit. Det finns olika teorier som båda argumenterar starkt för sin sak. Vissa menar att vi är ämnade för parbildning pga vår svaga avkomma, en kvinna är till exempel ganska sårbar och ingen vidare jägare samlare under graviditeten, då blev det mannens roll att se till att både hon och avkomman överlevde. andra menar att föräldrarollen kan tas över av gruppen, att stammen kollektivt hjälps åt med barnen, gravida kvinnor.

Helt klar är iaf att vi människor ÄR flockdjur. Förutom fortplantning och parbildning så finns det plenty med forskning som visar att människor inte mår bra i isolering, vi har ett stort behov av att interagera med andra människor.

Om du inte förstår vad jag pratar om har du förmodligen fört en diskussion med Biolo i sömnen. Eller så är du bara jävligt duktig på att spela dum.

Biolo (som som nicken antyder) tar upp biologiska aspekter till varför vi kan tänkas leva i par och inte som singlar. Som svar på det verkade du spela dum där med och tar med gud i diskussionen. Sedan babblar du på om hur fantastiskt det är att vara singel.

Jag säger inte ett skit om det är bra eller dåligt att vara singel IDAG, jag påpekar bara att det Biolo drog upp i sina inlägg har med biologi och vår evolution att göra och INTE med dagens samhälle att göra. 

Slutsats: Antingen skriver i i sömnen, är jävligt duktig på att spela korkad eller så har du extremt dåliga kunskaper i människans historia och vad som styr vårt beteende och döljer det genom att spela korkad. Vad som däremot är alldeles klart är att ditt sätt att argumentera är väldigt bansligt

Jag tänker många saker, de gör de flesta människor. Man kan tänka rent allmänt bara sådär hämtat ur luften, man kan tänka inom vissa ramar när man ser eller hör något som till exempel en pågående diskussion. I det här fallet tänkte jag att Biolo har en poäng i att mycket av det vi gör styrs av vår utveckling som art. Dock håller jag inte med om att det är bevisat att just tvåsamhet skulle varit norm.

Som svar på din fråga så nej, jag tror inte att det är det folk tänker i allmänhet, vad jag tänker om det har jag redan skrivit i ett tidigare inlägg som du dessutom svarat på. Det jag skrev nu handlade som sagt om en pågående diskussion.

Biologi har ganska mycket att göra med hur vi väljer att leva, att du är för obildad för att förstå det är en helt annan sak.

Ja, jag tro att du är obildad, på allvar.

Jo jag har förstått att flera tolkade "isolering" som att en singel isolerar sig från flocken vilket inte var vad jag menade. Jag ifrågasätter heller inte "123" per se eftersom jag inte heller anser att det är något konstigt alls med att leva som singel och jag håller heller inte med "Biolo" om att det skulle finnas forskning som fastställer att det alltid varit norm i människans utveckling. Det jag ifrågasätter "123" för är hennes sätt att kategorisk avfärda allt som har med biologi eller forskning att göra samt hennes lätt hysteriska retorik.

Visst har religion påverkat vår kultur, moral och samhälle väldigt starkt, men jag tror faktiskt inte att det var riktigt det "123" syftade på i sin kommentar

"Är vi "menade" att leva tillsammans? Vem menade det, Gud eller?"

Det är ju liksom därför frågan om biologi dök upp öht, det finns saker människor i allmänhet mår bra av och saker människor mår mindre bra av. Så ja det finns en poäng i att dra in biologi i "vad som är bäst för människor". Däremot är det inte fastställt exakt VAD som är bäst, men ATT biologi påverkar hur vi lever går ínte att förneka.

Jag menar just det, all djuplodande forskning i ämnet. Jag har varit vetenskspsintresserad redan från småbarnsåren. Det betyder inte att vi behöver leva tillsammans, bara att vi har gjort det, alltid, och därför har evolutionen gett oss fördelar när vi lever så. Det skulle säkert gå att sakta vända den trenden om alla jobbade på det i ett antal generationer men för oss som trivs i tvåsamhet (eller annan familjebildning) är det inte ett lockande alternativ.

Säkert kan en kompisgrupp eller arbetsgrupp eller mer tillfälliga relationer kompensera för några av de mekanismer man går miste om som ensamlevande, det märker man ju redan i tonåren hur otroligt viktiga vännerna är, men för de flesta räcker det inte hela vägen.

Jag har märkt att fler än jag som "mognat fram" till familjeliv uppmärksammat att det ofta är de som fastnat i ett tonårsaktigt bekräftelsebehov som fortsätter att ha svajiga förhållanden eller väljer att ge upp tanken på egna förhållanden. Alltid kombinerat med en generellt negativ syn på förhållanden (även andras) och/eller det motsatta könet.

Jag är lite trött på den kategori frånskilda väninnor och kollegor som dels högljutt hävdar att man minsann inte behöver en karl för att vara lycklig, att de inte är intresserade av att träffa någon osv. Det vore inte konstigt alls om de inte SAMTIDIGT klagar på att semestern är tråkig för att de inte har någon att resa med, att julen är trist när man är ensam, att det är så dyrt att bo själv, att det är tråkigt att inte komma iväg på utflykter när man är ensam osv.

Att se män som främst en ekonomisk resurs, då förstår jag ju att man inte är intresserad. Men det är svårt att förstå att inte vilja ha kärlek och en bästa vän. Det är ju deras sak men för oss som gillar närhet och kärlek är det svårt att begripa helt enkelt.