Hej
Äntligen, eller hur jag ska uttrycka mig, någon i samma situation som oss.
Vill gärna ha kontakt!!
Skriver mer än gärna till dig och utbyter tankar, känslor och kanske vi kan hitta svaren tillsammans. Alla dessa frågor och varför har orsakat många tårar och ilska.
Jag sträcker ut min hand....
//Sofia
Hej
Är väldigt ny på denna platsen så ni får gärna guida mig lite
Jag är inte riktigt säker på hur jag ska göra men vill gärna ha kontakt med er därute.
Jag och min man är mitt uppe i processen för äggdonationa just nu.
Hör gärna av er så kan vi hjälpas åt med alla frågor och funderingar.
Berättar gärna vår historia och lyssnar gärna till eran om ni vill dela.
Hej
Glad att du svarade. Tack!
Jag är som sagt ganska ny här på denna platsen och egentligen överhuvudtaget på forum som detta. Lite spännande.
Ja du, var ska man börja. Det är en lång historia fyllt av både ilska och glädje, om än kortvarig sådan. Det som genomsyrar hela resan och gör fortfarande är den pressen och ständigt närvarande stressen som blir.
Jag och min man träffades sent i livet. Vi visste ganska snart att vi ville bilda familj tillsammans. Ingen av oss har sedan tidigare barn och min man har levt mestadels ensam, bortsett från något kortare förhållande.
Jag har två ganska långa förhållanden bakom mig och har givetvis haft tanken på att skaffa familj tidigare. Vi levde då, liksom många andra, att händer det så händer det. Men det blev aldrig några barn. Nu i efterhand kan jag ju se det på ett annat sätt, eftersom vi inte längre lever ihop.
När jag och min man träffades försökte vi ganska så snabbt att bli gravida. Vi tänkte inte så mycket på det i början. Jag var mest upprymd och glad för att det kändes så rätt med allting. Längtade efter en familj.
När drygt ett år gått och vi hade försökt att bli gravida började jag fundera. Läste allt jag kunde hitta om just gravid och varför inte gravid.
Vi tog kontakt med Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.
Skickade in en egenrimiss till fertilitetskliniken hos dom.
Landstinget betalar 3 IVF försök, bortsett från mediciner mm.
1:a försöket fick vi inte några ägg
2:a försöket fick vi ut två ägg, inget blev befruktat
3:e försöket blev ett ägg befruktat och insättning gjordes. Fick missfall efter 2 veckor.
Där och då tappade jag allt hopp och krafterna tog slut. Jag var som ett vrak. En liten bit av mig dog, just där och då.
Efter alla försök, slitas mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, gjorde det omöjligt att fungera....fast jag måste ju kämpa. Jag åt, jobbade, fixade i hemmet, var glad utåt sett och försökte leva så normalt som det gick.
Eftyersom vi valt att endast berätta för föräldrar och till min syster fick vi hålla skenet uppe. Det var tufft! Att inte kunna släppa garden, visa att just nu orkar jag inte.
Jag och min man slutade fungera. Vi sörjde tillsammans men även på var sitt håll. På väldigt olika sätt. Jag vill uttrycka mig och visa att jag är ledsen, arg eller uppgiven. Min man är oftast tyst och visar inte alls mycket känslor.
Jag började läsa igen, slukade allt som hade med ofrivillig barnlöshet att göra. Funderade, tänkte, kände, frågade, ropade på hjälp!
Vi tog nog en paus ett tag, ville inte behöva tänka mer.
Adoption var nästa steg. Vi började den processen. Gick föräldrarkursen. Anmälde oss på kommunen. Gjorde utredning. Tog kontakt med AC
Men tanken om familj på vårt sätt släppte inte riktigt..... Konstigt sätt att beskriva det på men det var så det kändes. Vi ville få våran familj.
Det var faktiskt min man som började prata om ÄD i Finland. Först slog jag det ifrån mig men jag började läsa, tänka, känna, fundera, prata och på något sätt landa i alla känslor kring det. KOm till en punkt där både hjärta och hjärna sa JA. Ville känna med hela mitt allt att det var rätt beslut och försöka.
Vi tog kontakt med en klinik i Finland, Helsingfors.
Kön var inte lång så vi fick en tid ganska så snabbt.
Just nu väntar vi på att Finland skall ringa oss, det är dags för insättning om ca 1 vecka.
Under resans gång har det varit en känslomässig berg och dalbana. Allt i ett enda stort kaos! Uppgiven. Matt. Ledsen. Arg. Trött. Frustrerad. Verkligen hela registret. Har varit trött på att leva som en labb-råtta, ständigt under luppen för läkarnas ögon. Gynstolar och mediciner. Blodprover och analyser.
Någonstans vill jag se ett slut på allt. Skulle vi inte lyckas i Finland så känns det som att det är dags att "ge upp" och börja leva! För det har vi inte hunnit med under dessa år som gått. Vi har stått still och ständigt inväntat besked, provsvar, meddelanden. Ständigt påpassade av läkare. Vi har inte haft chans att andas och leva i nuet. Planera framtiden.... Vi har inte kunnat känna oss fria, om du förstår hur jag menar?
Saknade av att hitta någon att dela ilska och frustration med har varit tydlig och väldigt jobbig. Ingen som förstår eller vet hur det är. Ingen som KAN förstå. Ingen som varit i samma situation vet hur fruktansvärt det är.
Alla frågor, -När ska ni ha barn? Är du gravid eftersom du inte mår bra?
Ska du inte med på festen?
Fokus hanar oftast på kvinnan....
Hur har du/ni hanterat alla frågor och hur har ni valt att berätta eller inte berätta?
Som sagt, det känns bra att få "prata" med någon som vet hur det känns.
Tack för att du svarade och tack för att jag får vara en del av eran resa!
// Familj77
Hej
Det är nästan lite kusligt men samtidigt väldigt skön känsla. Att hitta någon som är "precis som mig". Man blir lika ledsen och berörd varje gång man pratar om det, tänker på det eller är i ett sammanhang där man blir mittpunkten i familjediskussionerna. Alla frågar man "tvingas" svara på och förklara sig.
Om det dyker upp frågor i mina svar till dig/er behöver du givetvis inte svara, jag har full respekt för det. Du delar endast det du känner dig trygg och säker med.
Vad jag förstår så gjorde ni IVF här hemma i Sverige. Efter att vi gjort vårt andra försök fick vi frågan om vi vilje välja att stå i kö till äggdonation eller om vi ville "förbruka" vår tredje gång på ett nytt IVF försök.
Frågan var ju helt omtumlande. Hur väljer man?? Hur tänker man??
Vi valde ändå att göra ett IVF försök till, de sista som landstinget betalar för oss. Som jag skrev, två ägg fick vi ut. Ett befruktat....det var de jag fick missfall på 
Har ni gjort alla era behandlingar i Sverige??
Som du skriver, jag tog mig samman, ställde mig upp igen och med både hjärta, hjärna och längtan valde vi att söka vård inom den privata sektorn. Vi sökte oss till två olika kliniker och fick rådet att inte lägga pengar på nya försök. Det fanns inte tillräckligt med hopp från sjukvården att det skulle lyckas.
Nu föll jag totalt!!
Att jag ens fungerade (och gör än idag) är för mig en gåta.
Jag har inte varit borta från mitt arbete en enda dag. Har haft en del vita lögner till min arbetsgivare om varför jag är borta en stund på morgonen eller varför jag måste gå tidigare någon dag. Det har funkat.
För mig har jobet varit en räddning ibland, har liksom känt mig normal. Jobbat och fungerat så som man "ska" fungera. Det har varit en fast punkt i tillvaron när allt annat har rasat. Gå upp på morgonen, gå till jobbet, hem och falla ihop. Orken slut. Samma nästa dag.... Hur funkar det egentligen??
Känner igen mig, de förbjudna frågorna och tankarna. Dom finns. Hur och vem kan svara på dessa?? Jag var ett kort tag hos en psykolog och pratade, det var under IVF behandlingarna, och där vågade jag faktiskt uttala dessa svåra frågor och tankar. Att våga säga och uttrycka sig. Har haft ett stort behov av det.
Frustrerad över att inte min man har samma behov. Han är tyst, sluten och sörjer säkert på sitt sätt men ändå jobbigt att SE hans sorg och förtvivlan.
Han är en konstaterande person. OM man kan säga så.
Han ser att nu är det som det är och vi kan inget mer göra.
Jag ältar gärna och behöver prata.
Har min syster som jag har anförtrott mig åt. Sedan har jag min "extramamma" som jag kallar henne. Våra samtal är guld värda!
Jag tror jag vill berätta för min omgivning, men är rädd för responsen. Att behöva svara på massa frågor. Sedan är det något som jag tycker är väldigt skrämmande med att vara så öppen. Vi har valt att säga att viinte vill ha barn när någon frågar. Vi är för gamla och så skrattar man bort de lite. Då är ju det i deras ögon ett medvetet val vi gjort. Är samma kvinna som jag varit om jag skulle fått barn.
Nu när vi inte kan få barn, ofrivilligt barnlösa, så känns det som att jag får en stämpel på mig. Jag blir en annan kvinna med ett annat värde. Jag kan inte reproducera mig, inte bidra till människans existens. Ja, jag vet att det låter knäpt men det är så jag känner. Jag kan inte få en mirakel att bli till i sänghalen. Jag kan inte, hur mycket jag än planerar, försöker, känner, vill, önskar och längtar blir gravid med min min man. Jag KAN inte. Ska folk se mig på ett annat sätt, värderas jag på ett annat sätt. Blir jag en annan människa i deras ögon.
För vissa, ja, det tror jag. Det är så starkt detta med familjeliv och barn att det är oftast där man blir sedd, hörd och bekräftad. Framförallt som kvinna tror jag.
Sedan har vi ju det med att vår tid, min och min mans, värderas på ett helt annat sätt. Vi har inga barn så därför har vi inte heller något/någon att visa hänsyn till. Vi Är på något sätt det paret som kan annpassa oss till alla andra bara för att vi inte har några barn att ta hand om.
Det gör mig riktigt ledsen och arg!!
Vi har faktiskt ett liv. Vi har faktiskt en vardag. Vi har våra mål och drömmar.
Eftersom vi älskar att resa och åker gärna på lite weekendresor(inte alltid utanför Sverige) så får vi ofta höra det att vi slösar pengar på resande och lyx. Vi behöver väl inte åka dit, göra det eller köpa det. Det räcker till oss, ni är ju bara två. Det duger till er, ni är ju ändå ensamma. HUR kan man ens säga/tänka så??
Vi har pratat om att renovera lite i vårt hus. Men jösses vilket motstånd vi fått!! Det är väl onödigt, det kostar massa pengar. Det duger till er!
Jag spyr bara jag tänker på det. Om dom bara visste vad det sårar. Dessa åsikter kommer från de få som vet om vår situation.
Om inte vi kan få barn, måste vi då sluta leva????
Hur hanterar du dina tankar och dippar/fall?
Nu har jag skrivit massor, du är säkert trött 
Tycker det känns bra att få dela det som "bara vi" vet och känner igen oss i.
Så tacksam för dina ord och dina tankar!
Skulle vara spännande att följa er och hur det går på resan. Kommer självklart uppdatera mig här.
Kliniken som vi valt för vår äggdonation mailade mig idag. På onsdag 1/11 blir det ägguttag från donatorn. När insättningen blir är lite osäkert.
Det är skrämmande och spännande på samma gång.
Hej
Välkommen Sis76
Spännande att följa din/er resa!
Tänker på er Mrs.W
Hoppas verkligen att allt har gått bra och att du mår bra.
Förstår att det är mycket känslor som snurrar runt. Jag tänder en extra stjärna på himlen för er och önskar allt gott
Försök att ta hand om dig/er och gör saker som du/ni mår bra av tillsammans. Det kan ge styrka och kraft om det känns övermäktigt.
Jag är supernervös nu. På Tisdag, om en vecka idag, ska insättning göras. Vågar inte en tänka eller känna....men ändå kommer jag på mig själv med att leva (i tankarna) i framtiden. Känslorna är liksom i ett enda stort virrevarv.
Vågar man hoppas? Vågar man le? Törs man önska om att allt ska gå bra?? Rädsla för att allt ska upprepa sig, måste försöka att andas en minut i taget och låta kroppen vila, lättare sagt än gjort men ett försök kan man ju göra
Just ikväll har jag tänka att försöka låta hjärnan vila lite från känslor. Ska titta på Hela Sverige bakar och äta ostbågar
Välkommen
Jag har så mycket frågor. Spännande att läsa din historia. Tror att vi är många som känner igen oss i de du beskriver. Tusen frågor men inga svar.
På Tisdag ska vi göra insättningen, nerverna hänger i en påse utanför kroppen. Vet inte vad jag ska våga hoppas på eller ska jag ens våga närma mig tanken på ett positivt resultat...?
Det har varit en lång resa för oss innan vi "valde" äggdonation. Man ställs inför många etiska, kännslomässiga och svåra tankar. Har läst allt jag kunnat finna och sökt efter svar. Pratat mycket och tillåtit mig att våga närma mig det som är jobbigast. Etiken kring det.
Ställer nog samma fråga som Mrs. W gjort nedan
Är det något du tänker på varje dag, att det inte är ditt genetiska barn??
Jag tycker det är konstigt att det ska vara ett sådant tabu kring detta ämne. Det är så känsligt och i vissas ögon en "skam" att kvinnan inte kan bli gravid.
Jag önskar er all lycka till och fortsätter mer än gärna att följa denna tråden. Känns så skönt att det finns flera som känner, tänker och är som jag. Helt plötsligt känner man sig inte så ensam. TACK för att ni delar era tankar
Välkommen :) Tack för att du tog dig tid att berätta din historia. Känner igen mig i det du skriver. Så härligt att höra att det lyckades för er och att du idag känner en glädje i det (trots den livslånga sorgen som jag tror alla här inne kan känna mer eller mindre). Jag behövde få höra detta, tusen tack
Är det något du tänker på varje dag, att det inte är ditt genetiska barn, eller kommer det i vågor? Är det överväldigande känslor eller finns det bara med som en påminnelse? Förlåt mina frågor men jag känner mig så rädd för att det ska ta över handen om vi lyckats nu.Välkommen
Hej
Tänker på dig??hoppas verkligen att det kommer gå bra och att ett liv ärpå väg??Förstår att det känns oroligt och nervöst, alla känslor. Kan tänka mig att man överanalyserar lite, menar inget illa med det. Menar bara att man blir extra känslig och orolig för hur man mår.
Jag och min man befinner oss på hotellet, imorgon är det insättning. Alla säger att man ska leva normalt och inte ?bry sig? så mycket. Hur gör man då???
Efter allt vi (och ni) gått igenom blir man extra känslig och omsorgsfull om sig och sin kropp.
Jag är nervös, lite orolig och fundersam. Vill gärna flytta fram tiden i 3 veckor så man vet.....jobbigt att vänta!
Vågar inte hoppas....
Tänker på er och skickar en kram fylld med omsorg och hopp. Vi kämpar tillsammans!
Skulle ju inte vara ?? där utan ett hjärta!!
Förstår att det känns jobbigt, jag vet hur det känns när hoppet sviker och mattan under ens fötter rycks undan. Förtvivlan och uppgivenhet. Man slits mellan hopp och förtvivlan hela tiden och alla känslor kring det.
Jag hoppas verkligen att det som just nu händer i din kropp ska vara något att glädjas åt och vänta på. Att ni ska få känna den där lyckan som alla blivande föräldrar tycks känna.
Som man sagt så många gånger tidigare, jag måste orka, bara lite till....
Glöm inte bort att inga känslor eller tårar är förbjudna. Lova mig att känna och tillåta dig att känna.
Vi kom hem idag. Var på kliniken för insättning igår.
Just nu känner jag mig helt konstig, inte sjuk eller för den delen några fysiska känslor. Mer i knoppen det snurrar.
Är jag gravid? Vad händer just NU i min livmoder? Mår dom bra?
För så är det, det blev 2 ist för 1
Vi fick frågan precis innan jag skulle lägga mig tillrätta i den den så välkända gynstolen om vi var beredda på två embryon?? Ett av dessa var fint och såg ut som att det kommit just till det stadiet som dom ville medans de andra var på god väg. Läkaren sa att det har mycket bättre chans på att utvecklas i livmodern än i labbet och frysen.
VI fick inte många sekunder på oss att fatta det beslutet men vi sa båda JA
Så nu sitter jag här med tusen frågor...
Har du/ni något tips på vad man ska tänka på eller inte tänka på i vår situation? Något man ska undvika att äta, göra?? Bortsett från det mest uppenbara och självklara som alkohol tex. Jag röker inte så det blir inga problem.
Jag har faktiskt vågat mig närma mig tanken på om det inte skulle lyckas...
Orkar ?an mer? Vågar man mer?
När ska man säga stopp? När och hur ska man börja leva igen? Jag menar att efter så många år ( 5 ) som man levt under luppen och känt sig som en isärplockad, delad och minutiöst övervakad kvinna, hur hittar man tillbaka till vardagen igen? Har nästan glömt hur det var att " bara vara jag"
Nu är det förstås två veckor av lång väntan....
Förstår inte hur jag ska fixa att jobba....
Måste ju ändå försöka men vill bara vara normal och fungera som alla andra.
Tänker på dig/er
Hej
Idag är det 7 dagen...letar efter känslan, tecken, illamående, förtröstan och förhoppningar om att allt är som det ska.
Vågar man hoppas? Jag skall gå en vecka till innan jag får göra test. Varje dag känns som en evighet och har nog lite rädsla i mig....
så himla rädd för att det ska hända något....
Hur mår ni andra som är i samma situation?
Tycker det r väldigt jobbigt att man "inte kan leva" som vanligt. Om ni förstår hur jag menar. Livet har dom senaste 6 åren varit på paus. Det har varit ett enda stort virrevarr av gynstolar, blodprover och samtal till olika läkare. Vardagen har liksom levts, fast på sidan av. Nu är vi i samma situation igen, så trött på att inte veta. Inte våga hoppas. Inte våga tro.
Hoppas dessa dagar går förbi fort.....