Vänskapen rann ut i sanden eller var det ett medvetet val?

Svek, flytt, skilsmässa och dödsfall. Jag har aldrig valt att säga upp bekantskapen, det har skett fast jag inte velat. Speciellt den sista. Hennes man dog och sen vill hon inte umgås för hon sörjer än. Tror hon vill sörja och att man ska tycka synd om henne och gör man inte det in absurdum ryker man. Pepp att livet går vidare med barn, vänner och släkt biter inte alls.

Det blir färre och färre som gillar hennes "det är så synd om mig-inlägg" på F.B eftersom hon aldrig verkar vilja komma vidare. Vi har erbjudit oss att umgås, men får bara höra att hon inte orkar. Till slut vet man inte vad man kan göra mer när inget verkar ha betydelse för henne. Jättetrist för hon var min enda vän och nu finns nog ingen chans att jag träffar nån fler/annan.

Tvärtom- hon vill sörja offentligt på F.B eller ha besök av/själv besöka dom som jalmar med tror jag. Som håller med om att hennes liv är slut, hennes man var hennes allt, hon är såååå ensam, livet är meningslöst o.s.v. . Trots två hemmaboende barn! De tycks noll värda. Vi hade säkert också umgåtts om jag tyckt att det var mest synd om henne i hela världen och att hennes liv är meningslöst nu sen maken dött. Det är klart det var jättejobbigt när det hände och att sorg måste få ta tid, men nån vart bör man ha kommit på 1,5 år. Man kan inte fastna i den akuta sorgen när man inte ser en ljusglimt nånstans. Inte när man har barn. De måste ju få känna att de är värdefulla för mamma!