Vilken tid var mest påfrestande på kärleksrelationen?

När andra barnet började förskolan. Två barn med två års mellanrum, den första tiden var jobbigt men då var vi så glada och engagerade i våra barn.

När andra barnet var 14 månader och första var 3 år så skulle vi tillbaka till det vi hade innan barn, kärlek, sex och ta hand om varandra. Då orkade vi inte och det fanns inte tid och lust att återgå till en bra relation.

Det släppte aldrig och vi skiljde oss när barnen var 6 och 8

Min man är inte särksilt smidig när det gäller att hantera tonårsdöttrar, så jag tycker faktiskt att det är besvärligast nu, när jag ibland måste göra mig ovän med honom för mina döttrars skull. När barnen var mindre kändes det mer som att vi alltid stod på samma sida.

Jag tycker också att tonåren är jobbigast och tuffast för relationen.

Helt klart när barnen nått skolåldern och får läxor, kompisar och egna intressen. Det sliter ganska hårt på den vuxna relationen då det inte alltid är samma åsikter om när/var/hur saker ska göras o prioriteras.

Ohämmat och spontant sex kan man glömma , mutor och hot funkar inte när barnen i princip har samma dygnsrytmer som vi föräldrar...

Småbarnstiden är en piece of cake i jämförelse...

För vår del var det dom oförutsedda händelserna som var jobbigast för vårt förhållande.

Ett barn som varit frisk och underbar som bebis men blev den ständigt sjuka på dagis, ett evigt Vabbande saboterade många planer i vårt vuxenliv och blev en källa till gräl, frustration och missnöje.

I skolan blev det en FÖR stor klass med stök, bök och mobbing och ständig magvärk. Möten efter möten och vi föräldrar orkade inte trösta varandra.

Tidiga tonåringen blev trotsig till max, ständiga utbrott och konflikter, fel kompisar och till sist anorexia. Min man var otrogen då vi tillsammans inte klarade av att hantera problemen.

Vi skilde oss och flyttade åt varsitt håll

Vi har två barn, äldsta går i mellanstadiet och lilla är född i maj.

Så jag kan inte uttala mig om tonåren än.

Men precis när första föddes hade vi det rätt tufft; nya roller, bebis som tog mycket tid osv.

Och sen vid ca 18 mån när det var dags att skola in på förskolan och sen få ihop vardagspusslet med vem som ansvarar för vad i att hämta, lämna, städa, handla, vab 'a, prioritera sin egen träning och andra fritidsaktiviteter.

När barnen var från 0-10 år typ.

Värsta tiden är när man har småbarn. Är ett barn 1 år och ett tre är det inte mycket tid kvar till annat. Vi hade faktiskt en rätt kass relation för ett tag.

Sedan blev det fort bättre och nu har vi det riktigt bra igen. Barnen är nu 5 och 7.

Glömde följdfrågan, för oss vände det nog aldrig riktigt, vi tappade bort varandra under småbarnsåren.

Vi bor fortfarande tillsammans men lever nog mer som djupa vänner nu när barnen är utflyttade.

Han är i högstadiet nu men lugn och sansad så det kanske går bra senare med.

Jag tyckte det var jobbigt första året när ingen fick sova och allt var svinjobbigt.

Men jobbigare rent mentalt var när vår son fick en mystisk sjukdom när han var 7, blev helt apatisk av smärta och trötthet och det tog 3 månader att få diagnos och ytterligare två att få till behandling som löste det.

Att i flera månader leva i ovisshet om huruvida ens barn är allvarligt sjukt medan man varvar läkarundersökningar med kallelser till skolan med hela kristeam som man trots utförliga läkarintyg måste förklara för att ens barn visst inte är mobbat eller har psykiska problem eller inte VILL gå i skolan utan förihelvete är SJUKT- det är det värsta jag har upplevt i mitt liv.

Och detta har hänt inte en utan två gånger, och förstörde två halvår av vårt barns liv. Inga kompisar, inga aktiviteter, (nästan) ingen skola. Det tog säkert två år efter sista varvet innan jag kunde sluta oroa mig.

Låter jättehemskt, sänder varma tankar till dig med förhoppning om att det är bättre idag<3

Till er som svarat att ni gick isär eller tappade varandra: vad hade ni gjort annorlunda för att undvika det?

Rent generellt är det omöjligt att svara på eftersom det handlar om hur varje enskild individ reagerar och agerar i kriser och jobbiga tider. Det är tyvärr inget man vet förrän man ställs inför det.