Inlägg från: silhuett |Visa alla inlägg
  • silhuett

    Kristna föräldrar

    Tråden är gammal, men jag gissar att livet ser ungefär likadant ut?

    Jag växte upp under samma förhållanden, och det var jobbigt och ledde till att jag hamnade i depression och ångest. Det var först när jag som vuxen (23 år)  gick i terapi hos en psykolog, som jag vågade erkänna för mig själv OCH för mina föräldrar att jag inte tänkte leva livet på det sätt som de ville att jag skulle leva.

    Mamma blev ledsen och grät ofta, och menade att jag kommer hamna i helvetet. Under flera år fortsatte de att fråga om jag ville följa med till kyrkan. Det dröjde nog tills även min syster "kom ut" som otroende, innan de kunde börja acceptera läget.

    Jag tror det är viktigt att våga ta det där steget, men det kan vara svårt. Jag tyckte det var skönt att ha en psykologkontakt under tiden.

  • silhuett
    Anna1234 skrev 2017-10-29 08:37:06 följande:

    Mina föräldrar är också kristna, nästan på samma sätt som dina (kanske något ljummare men med bordsbön och allt). Min lösning på problemet är att ljuga/inte berätta hela sanningen.

    Jag är över 40 år men orkar verkligen inte ta striden med dem, de kommer aldrig att förstå. Dessutom tror jag att deras sorg över att jag kanske inte kommer till himlen är genuin och inget de kan styra över och därför vill jag inte heller göra dem ledsna. De vet att jag inte går till kyrkan längre, vi gifte oss tom borgligt, men de frågar aldrig om hur jag tänker eller känner runt kyrkan, de håller sig hellre lyckligt ovetande.

    Priset de betalar (vilket de är ovetande om) är att vi aldrig får en riktigt bra relation. De har inte en aning om hur jag tänker, vad jag gör eller hur min man egentligen är eftersom de inte vill veta. Våra barn har också lärt sig hur man ska uppföra sig hos dem (inte svära, knäppa händerna innan maten mm) men de är väl medvetna om att vi anpassar oss för att "mormor och morfar inte ska bli ledsna".

    Kontentan är att vi anpassar oss otroligt mycket för dem och de lever sitt liv som vanligt... jag har kommit över den sorgen och valt att flytta 40 mil ifrån dem vilket gör att jag behöver anpassa mig 3-4 gånger om året vilket jag orkar hantera.

    Till TS: du kan inte ändra deras sätt att resonera, bara välja ditt sätt. Det enklaste är nog att dölja hur du tänker/känner och vad du gör eftersom du aldrig kan få dem att förstå att man kan leva sitt liv på många sätt.


    Så sorgligt att ni har det så här! Mina föräldrar blev som sagt väldigt ledsna i början, men nu när jag är 30+ så har vi en närmare relation än vad vi någonsin haft under min uppväxt. Jag kan också se att mina föräldrar har mognat väldigt mycket i hur de tänker kring sin tro, jag tror de helt enkelt blev tvingade till att ifrågasätta sina egna känslor och tankar när två av deras barn lämnade den tro som var en självklarhet i deras ögon. De var under vår uppväxt mycket mer trångsynta när det t.ex. gällde homosexualitet, medan de nu är mer vidsynta och inte längre dömande på samma sätt.
Svar på tråden Kristna föräldrar