Varför är det inte okej att kritisera diagnoser som ADHD, autism m.m??
Jag arbetar just nu på en arbetsplats med barn som är utsatta för psykisk och fysisk misshandel och som även växer upp bland föräldrar med ett gravt beroende. När barnen kommer dit har majoriteten av barnen både symtom och diagnosen adhd alternativt ibland Aspergers också. Men när barnen däremot varit hos oss i 1-3 år och dom fått fina vuxenrelationer och fått bearbeta det dom varit med om då uppfyller nästan ingen av barnen kriterierna för sina tidigare diagnoser.
Och visst kan det självklart vara så att vissa barn som växer upp under destruktiva förhållanden har föräldrar som har dessa diagnoser själva så att det finns en genetisk koppling och barnen skulle fått samma problem i en annan miljö.
Men idag är det som man absolut inte får ifrågasätta en diagnos, att den mer eller mindre är statisk, barnet blev sån.
Jag har träffat folk inom samma yrkesgrupp som jag som vittnar om exakt samma saker fast hos vuxna som lider av stora psykiska besvär som sedan fått behandling för trauman och sedan blivit av med sina diagnoser,
Från början skyllde man allt på föräldrarna när det kom till dom här diagnoserna att barnen var ouppfostrade m.m men sen svängde det rejält så man inte får prata om föräldrarna alls istället. SVT hade ju även nyligen en dokumentär med namn "diagnosen" där man fick följa en ung tjej som fick en Aspergers diagnos. När hon senare blev äldre och gör om utredningen visar det sig att hon aldrig haft Aspergers däremot så har hennes mamma inte kunnat knyta an till sin dotter utan såg sitt barn som en docka hon bar omkring på när flickan va liten så den unga tjejen hade istället en anknytningsstörning.
Blir det inte även dubbel bestraffning på dom här barnen om dom först utsätts för övergrepp i hemmet och när dom är arga, hyperaktiva och kanske egentligen har posttraumatisk stress då ska dom dessutom få en förklaring om att dom är funktionsnedsatta??