IVF våren 2018

Hej alla!

Första inlääget så är alltså ny här efter att ha läst en del under senaste månaderna. Innan jag drar igång undrar jag om det kanske finns någon tråd ni kan tipsa om för mig som man? Ni kanske inte vill ha mig springandes här? Verkar som att i princip alla är kvinnor i dessa trådar...

För visst är det så att det är kvinnan i paret (om paret består av man och kvinna) som får gå igenom det värsta och mesta fysiskt och jag förstår att det är mer kvinnor än män här. Men, vi är ju också med. Delaktiga vet jag inte hur många som är. Min sambo vill inte smriva i forum etc medan jag tycker att det är helt ok att skriva och dela med sig. 

Vi påbörjad vår utredning för cirka ett år sedan och har genomgått två ICSI utan att ha blivit med barn. Nu ska vi vänta lite knappt en månad innan vi kör FET...

Tack tack!

Ja, det är onekligen en speciell situation man hamnar i som man. Jag ska inte beklaga mig, hade nog inte velat sitta med sprutor och hormonella förändringar som min sambo får göra. Å andra sidan känns det ibland som att jag hade velat dra lite mer av lasset om jag bara kunde. Jag har hört och läst många män som på något vis känner att de inte är inblandade så mycket förutom när de lämnar spermaprov och vid läkarbesök. Att de inte funderar så mycket mellan gångerna. Själv kan jag inte sluta tänka på att vi inte får barn. Det upptar i princip hela min tillvaro och jag är så less på att tänka på detta att det inte är sant. Jag och min sambo pratar mycket om det och har en god dialog men ibland kan jag liksom känna att hon i alla fall får något mer än det psykiska, hon får känna att det händer något i kroppen och hon får känna att saker och ting förändras. Jag får mest bära runt på, och dela med mig av, tankar. Men det är ungefär allt. Det tär på mitt psyke. Som tur är mår vi bra tillsammans och tror på att behandlingen kan hjälpa oss men som man blir man hela tiden åsidosatt. Varje gång jag ringer kliniken, vi är där etc, så är det som att barnmorskor och läkare känner att de måste ge mig komplimanger för att jag är påläst, frågvis och allmänt intresserad, 

Jag vet inte riktigt var jag ville komma med detta inlägg. Bara berätta lite om mitt perspektiv och hoppas att vi kan följas åt och dela med oss av tankar, frågor och känslor...

Hej!

Jag har följt olika IVF-trådar under en längre tid och känner att det är dags att hoppa in på riktigt.

Jag är 34 (fyller 35 i mars) och min sambo 37 (fyller 38 i maj). Vi misstänkte att min (troliga) endometrios var problemet till att vi inte blev gravida. Har aldrig gjort laparoskopi men gynekolog har gett sannolik diagnos. Utredningen visade dock på manlig faktor och min sambo har få spermier med dålig rörlighet. Som tur var visade utredningen inga uppenbara fel på mig och jag hade bra AMH för min ålder (4,7).

Vi fick remiss till Sahlgrenska (bor i Gbg) men valde Karolinska pga betydligt kortare väntetid. Nu ska vi på ett första besök i slutet av januari.

Det har varit dubbla känslor sedan vi fick beskedet i september: skönt att få en paus men stress och rastlöshet inför all väntan och det faktum att tiden går. Men nu har alla tankar slagit till igen med full kraft och jag har svårt att fokusera på jobb och annat. Har dessutom fått tre bebisbesked den senaste tiden och det verkar aldrig bli lättare.

Hur har ni mått när ni tagit hormoner? Äter ni någon särskild "IVF-diet"? Både jag och min sambo har en utmattningshistorik (min sambo närmare i tid) och jag känner en oro för hur det påverkar ägg- och spermiekvalitet. Ja ni hör, mycket tankar, högt och lågt :)

Hej tjejer! Är det någon av er som gör eller skall gör ivf med sperma donation? Hur lång tid tog det för er från det ni va hos psykologen till det att ni startade er ivf behandling? För enligt RMC i malmö kan det ta allt i från 4-6 månader efter det att vi blivit godkända. Det är ju en evighet känns det som.

Mvh lilla jag

När vi va hos läkaren första gången så fick vi information om att alla som vill ha donerade spermier måste gå på ett psykolog samtal först innan man blir godkänd till att börja sin behandling. Det är något som donatorerna kräver. I går när jag ringde till rmc så sa dom att ivf med donerad spema ingår inte i vårdgarantin så därför kunde det ta 4-6 månader innan vi ens kan börja. Men det som är konstigt är att den första läkaren sa att efter psykolog samtalet går det rätt fort. Så vi har fått olika bud. Så ja nu står vi här och vet inte riktigt vad som gäller så därför min undran hehe. ????????????????

Visst är det konstigt! Tack så mycket vännen. Ja den är ju det. Håller ni också på med ivf?

Åh vad spännande. Ja den väntan är olidlig. Jaaa men man får göra annat under tiden. Sticka eller göra kullerbyttor hahahaha heja er och hoppas att allt går fort för er!!!!

Ush. Det kommer säkert gå hur bra som helst. Jag är också lite rädd för hur det ska gå. Men det är långt tills dess för min del hehe

På söndag ska jag ta första Gonal-f sprutan! :) Då är jag på dag 5. Känns så härligt att snart få vara igång! Och pirrigt!

Ja precis, mensdag 5 :) Det hade nåt med min pco att göra sa dom . Jag trodde jag skulle börja dag 3, men så blev det inte :)

Känns jättekul att snart få sätta igång! Livet rullar i 180 just nu med plugg, på sätt och vis är det skönt för det skingrar tankarna lite: :).