Varför har folk så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med?

Anonym (Meek) skrev 2017-12-09 08:49:28 följande:

Det jag menar är att folk lever och mår väl i sin situation till den dagen något knuffar dem över kanten, väldigt få blir utbrända helt utan en katalysator enbart av livet i sig. Smällen kommer först när något rubbas, det är därför det är svårt att skydda sig mot. Man kör på och plötsligt står väggen där.

Det här tror jag mycket på, att det är inte enbart jobbet som gör att man kan nå en gräns man inte visste fanns för en själv. Ett krävande jobb kan vara tufft men man hanterar det, sen om något hemskt händer i privatlivet så kan det faktiskt från en dag till en annan vara så att man inte längre är densamma. Det kan vara att ens partner plötsligt dör, det är svårt att ta hand om otröstliga barn och samtidigt själv sörja och fortsätta driva på i sin karriär som tidigare. I det läget behöver det inte krävas jättemycket för att tippa vågskålen något för mycket. Been there...:( Trodde i mitt inre att jag var helt immun.

Anonym (imperfekt) skrev 2017-12-10 19:29:10 följande:

Ditt inlägg gav mig en annan tanke: Kan det vara så att självmord känns mer acceptabelt och mer som en persons ensak för oss som har ett skyddsnät och dån inte lämnar familjen värnlös på samma sätt som det skulle bli i många andra länder?

Jag tror att plikten att leva vidare för sin familj känns tydligare i länder utan skyddsnät, där man faktiskt vet att ens barn eller gamla föräldrar hamnar på gatan om man ger upp. Och sen spelar nog religion en roll också, i de länder som inte är sekulariserade som vi.

Jag undrar det, det känns som om det skulle vara en omöjlighet rent emotionellt att checka ut i förtid med tanke på barn/familj/vänner, det har inget med ekonomi att göra som jag tänker. Familjen skulle ändå lämnas värnlös, inte på gatan men tillräckligt illa för att göra det omöjligt för väldigt många tror jag.

Varför har folk så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med?

INNEHÅLL