Är min dotter normal?

Om du har lagt tid och energi på dom andra familjemedlemmarna så kanske din dotter känner att hon blivit lite bortglömd och detta är ett sätt där hon får uppmärksamhet. 

Låter inte så konstigt, hon inser att hennes beteende gjort dig ledsen och försöker direkt att ändra till ett gladare beteende.

Men hon är ett barn? Hon tänker inte som en vuxen. Läs en bok om barns utveckling????

Men om du säger att ni bråkar om småsaker som hon gör stora, kan du inte vara den vuxna då och se till att det inte behöver bli något bråk överhuvudtaget eller åtminstone avstyra så fort diskussionen urartar? Så behöver du inte bli så ledsen och trött att du känner att du behöver en uppriktig ångerfull ursäkt från henne.

Inget konstigt alls. Håller med Fru Nyckelpiga.

Min dotter som just är 9 år kan häva ur sig saker när hon är arg, men be om ursäkt när hon lugnat ner sig.

Jag undrar om du förklarar för din dotter varför du blir ledsen eller säger du bara att du blir ledsen?

Du behöver söka hjälp för dina psykiska problem. Just nu ser du din dotter som en vuxen som ska finnas där lika mycket för dig som du finns där för henne, fortsätter du att se det så riskerar det att skada henne. Du skulle kanske behöva läsa om barns utveckling och gå en föräldrakurs också. Börja med att ta kontakt med Vårdcentralen och ta det därifrån.

Jag tycker att du ska söka hjälp för dig själv. Det känns som om du har svårt att vara förälder.

Definierar du bråk som att hon blir arg? Eller att det blir en diskussion mellan er båda?

Låter ju som att det är mycket som ska er i henne nu, som gör henne lättirriterad. Kan jiåu bero på familjemedlemmars sjukdomar vilket rimligtvis påverkar även hennes ork eller hormoner i kroppen - lilla tonåren.

I vilket fall borde du ju kunna hjälpa till att minska konflikterna genom att inte bemöta hennes ilska med irritaion. Fräser hon om skorna, svara med vanlig röst "åh vad tråkigt att skorna känns så". Dvs bemöt henne som om ni hade ett vanligt santal.

Att hon är extra irriterad och självupptagen som nioåring (och detta är nytt och inga ansra svårigheter finns) känns verklifen inte som tillräckligt för att börja spekulera i funktionsnedsättningar elker vad du nu funderar på.

Vilket litet offer du gör dig till, "Uppenbarligen känner hon ett behov av att bråka med mig just nu." Va?! Har du ens funderat på OM det nu är så, VARFÖR är det så? Hon är barnet, du är den vuxna, den ansvariga, men det låter som om du bara vill ha hennes uppmärksamhet och kärlek, fast det är hon som behöver det mest?

Vad har du för positivt att säga om henne?

Nej, inte när man själv är orsaken och vägrar inse det.

Vad har du för positivt att säga om din dotter? Nyfiken, eftersom du verkar bara tänka på henne negativt, så inte så konstigt om hon bråkar.