32 år, stanna eller gå, omstart i livet?!
Hej alla fina
Jag skulle behöva inputs från kloka personer därute. Har läst måmga trådar här på FL med kloka resonemang och bestämde mig för att själv skriva ett inlägg. Funderar bara cirklar kring mitt liv (skaffa barn, familj, studier och framtidsval) och finns ingen i min närhet som kan ge mig "ofärgade" åsikter känns det som..
Jag bor utomlands med min sambo som är spanjor. Vi bor i hans hemstad. Jag flyttade hit och vi bestämde att vi skulle bo tillsammans och satsa på ett liv här ihop. Jag har kompisar här och även min storasyster bor här.
Vi båda är 32 år gamla. Det som är aktuellt är att jag vill börja tänka på att bli en familj nu. Längtat efter att bli mamma i flera år. Även innan jag träffade min kille. Var singel i cirka tre år innan vi träffades. Efter ett år med min kille började jag tänka på det på allvar igen och tog upp det med honom utan vidare positiv respons just då.
Vi har varit tillsammans 1,5 år nu och bott ihop till och från under denna tiden, nu permanent sedan sex månader. När jag tänker på att ta steget och försöka bli gravida så är jag av inställningen att allt löser sig med det praktiska. Tänker även att jag snart fylller 33 år och det faktiskt är dags - vi behöver inte räkna dagar på hur länge vi ska vara tillsammans innan, det är nog aldrig "perfekta tillfället" ändå? Min kille vill vänta till nästa år, eller cirka ett år, säger han. Det är lite luddigt. När jag började prata om det för sex månader sedan blev han tokförvånad och sa att han inte ens tänkt i banorna. Han är också 32 år. Han kommer från det konservativa hållet, hans familj är ganska "gammeldags". Han vill att jag ska ha ett stadigt jobb jag älskar osv - vilket jag självklart vill men det är svårt för mig att skaffa här just nu. Och faktiskt inte spelar någon roll för tillfället då jag ändå inte har några bra föräldraförmåner här i detta land om man tänker så :)
I alla fall, till saken hör att jag inte trivs så bra där vi bor och inte heller på jobbfronten då jag får arbeta med okvalificerat arbete ej relevant för min tidgare utbildning. Jag är inte sugen på att stanna om inte jag känner att vi är på väg någonstans - mot att skaffa barn! För även om han vill och säger "om ett år" så betyder det ju inte att det blir så. Skulle t.ex. han göra slut hade jag aldrig stannat kvar.
Nu kommer vi in på mitt andra problem, det är min karriär, eller vad man kan kalla det. Hade bra jobb i Sverige men sa upp mig för att flytta, var trött på de tråkiga kontorstimmarna i byråkratins näste. Längtar efter ett mer dynamiskt jobb där jag verkligen får göra skillnad! Jag har tänkt i flera år på att jag hamnat fel jobbmässigt och vill byta bana. Har tänkt på att sadla om till sjuksköterska. Men åren har gått. Nu sökte jag iaf in på vinst och förlust i år och hade inte räknat med att komma in men nu fick jag beskedet att jag var antagen till en ort på pendlingsavstånd till min hemort i Sverige. På min hemort bor min mamma och mina vänner.
Jag har självklart berättat om min dröm att bli SSK för min kille. Nu berättade jag att jag blivit antagen och han sa då att han stöttar mig i allt jag vill göra. Men jag har märkt desperationen hos honom nu, att han egentligen är orolig för att jag verkligen skulle göra det. Han kan inte följa med nämligen, han har jättebra fast jobb här. (Men varför skulle han inte offra sig för mig undrar jag förvisso..)
Jag vet att det nog skulle ibli svårt för oss om jag skulle flytta tillbaka till Sverige nu i januari. Vi skulle kunna vara tillsammans i sommar. Och jag kan göra praktik och sånt utomlands år två tror jag.
Mitt dilemma är: Jag vill ha barn och jag ser min sambo som en underbar livskamrat och far MEN han vill inte "just nu". Han säger att han vill ha familj med mig och att jag är kvinnan i hans liv men bara måste vänta lite med barn. Hade han sagt nu att han vill börja planera för det så hade jag gått all in och gett upp SSK-drömmen tror jag.
Frågan jag ältar är: Ska jag bryta upp och köra mitt race; studera till sjuksköterska i Sverige. Och därmed hoppas att allt ordnar sig för mig när det gäller att uppfylla drömmen om barn innan jag är för gammal. Jag kommer vara 35 när jag är klar t.ex.Kan jag och min kille hålla iop?
Eller: Ska jag fortsätta härda ut med jobb (dålig lön) jag inte gillar, kanske få ett bättre jobb senare men då också på kontor, vara "duktig" och kämpa på med språk och allt, och hoppas min kille vill börja planera familj snart.
Egentligen försöker jag leva eftet att inte analysera saker och ting och bara njuta av nuet. Men det går ju tydligen inte så bra eftersom jag nu skriver här ;)
Hoppas någon orkat läsa. Jag vet varken ut eller in. Tacksam för alla inputs om min situation!!!