Forum Samlevnad - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • 32 år, stanna eller gå, omstart i livet?!

    Tis 12 dec 2017 04:48 Läst 2772 gånger Totalt 15 svar
    Visar endast inlägg av alicesprings - Visa alla inlägg
    Tis 12 dec 2017 04:48

    Hej alla fina

    Jag skulle behöva inputs från kloka personer därute. Har läst måmga trådar här på FL med kloka resonemang och bestämde mig för att själv skriva ett inlägg. Funderar bara cirklar kring mitt liv (skaffa barn, familj, studier och framtidsval) och finns ingen i min närhet som kan ge mig "ofärgade" åsikter känns det som..

    Jag bor utomlands med min sambo som är spanjor. Vi bor i hans hemstad. Jag flyttade hit och vi bestämde att vi skulle bo tillsammans och satsa på ett liv här ihop. Jag har kompisar här och även min storasyster bor här.

    Vi båda är 32 år gamla. Det som är aktuellt är att jag vill börja tänka på att bli en familj nu. Längtat efter att bli mamma i flera år. Även innan jag träffade min kille. Var singel i cirka tre år innan vi träffades. Efter ett år med min kille började jag tänka på det på allvar igen och tog upp det med honom utan vidare positiv respons just då.

    Vi har varit tillsammans 1,5 år nu och bott ihop till och från under denna tiden, nu permanent sedan sex månader. När jag tänker på att ta steget och försöka bli gravida så är jag av inställningen att allt löser sig med det praktiska. Tänker även att jag snart fylller 33 år och det faktiskt är dags - vi behöver inte räkna dagar på hur länge vi ska vara tillsammans innan, det är nog aldrig "perfekta tillfället" ändå? Min kille vill vänta till nästa år, eller cirka ett år, säger han. Det är lite luddigt. När jag började prata om det för sex månader sedan blev han tokförvånad och sa att han inte ens tänkt i banorna. Han är också 32 år. Han kommer från det konservativa hållet, hans familj är ganska "gammeldags". Han vill att jag ska ha ett stadigt jobb jag älskar osv - vilket jag självklart vill men det är svårt för mig att skaffa här just nu. Och faktiskt inte spelar någon roll för tillfället då jag ändå inte har några bra föräldraförmåner här i detta land om man tänker så :)

    I alla fall, till saken hör att jag inte trivs så bra där vi bor och inte heller på jobbfronten då jag får arbeta med okvalificerat arbete ej relevant för min tidgare utbildning. Jag är inte sugen på att stanna om inte jag känner att vi är på väg någonstans - mot att skaffa barn! För även om han vill och säger "om ett år" så betyder det ju inte att det blir så. Skulle t.ex. han göra slut hade jag aldrig stannat kvar.

    Nu kommer vi in på mitt andra problem, det är min karriär, eller vad man kan kalla det. Hade bra jobb i Sverige men sa upp mig för att flytta, var trött på de tråkiga kontorstimmarna i byråkratins näste. Längtar efter ett mer dynamiskt jobb där jag verkligen får göra skillnad! Jag har tänkt i flera år på att jag hamnat fel jobbmässigt och vill byta bana. Har tänkt på att sadla om till sjuksköterska. Men åren har gått. Nu sökte jag iaf in på vinst och förlust i år och hade inte räknat med att komma in men nu fick jag beskedet att jag var antagen till en ort på pendlingsavstånd till min hemort i Sverige. På min hemort bor min mamma och mina vänner.

    Jag har självklart berättat om min dröm att bli SSK för min kille. Nu berättade jag att jag blivit antagen och han sa då att han stöttar mig i allt jag vill göra. Men jag har märkt desperationen hos honom nu, att han egentligen är orolig för att jag verkligen skulle göra det. Han kan inte följa med nämligen, han har jättebra fast jobb här. (Men varför skulle han inte offra sig för mig undrar jag förvisso..)

    Jag vet att det nog skulle ibli svårt för oss om jag skulle flytta tillbaka till Sverige nu i januari. Vi skulle kunna vara tillsammans i sommar. Och jag kan göra praktik och sånt utomlands år två tror jag.

    Mitt dilemma är: Jag vill ha barn och jag ser min sambo som en underbar livskamrat och far MEN han vill inte "just nu". Han säger att han vill ha familj med mig och att jag är kvinnan i hans liv men bara måste vänta lite med barn. Hade han sagt nu att han vill börja planera för det så hade jag gått all in och gett upp SSK-drömmen tror jag.

    Frågan jag ältar är: Ska jag bryta upp och köra mitt race; studera till sjuksköterska i Sverige. Och därmed hoppas att allt ordnar sig för mig när det gäller att uppfylla drömmen om barn innan jag är för gammal. Jag kommer vara 35 när jag är klar t.ex.Kan jag och min kille hålla iop?

    Eller: Ska jag fortsätta härda ut med jobb (dålig lön) jag inte gillar, kanske få ett bättre jobb senare men då också på kontor, vara "duktig" och kämpa på med språk och allt, och hoppas min kille vill börja planera familj snart.

    Egentligen försöker jag leva eftet att inte analysera saker och ting och bara njuta av nuet. Men det går ju tydligen inte så bra eftersom jag nu skriver här ;) 

    Hoppas någon orkat läsa. Jag vet varken ut eller in. Tacksam för alla inputs om min situation!!!

  • Tis 12 dec 2017 16:10 #3

    Alm82: Tack för att du tog dig tid att skriva :) Grattis till graviditeten :) Vad kul med en utlandssvensk, då kan du sätta dig in i min sits. Ja, och det fanns ju en stark anledning till att jag sa upp fast anställning, lägenhet och flyttade mitt pick och pack hit med. Är inte den som vill ge upp i första taget. Jag tror det är så, jag vill allt på en gång just nu. Men kärlek är det viktigaste, jobb är bara ett jobb.. :) Känner ju att jag har världens bästa kille vid min sida, fin kontakt med hans familj och älskar vårt liv här. Men är nog lite trött just nu, tala språket, praktiska saker, och vi måste hitta ny lägenhet osv..
    Har du jobb du trivs med eller fokuserar du på familjelivet?

  • Tis 12 dec 2017 20:10 #6

    Tack för era kommentarer! <3 Jag har också tänkt på det här med att han borde fria. Jag menar, jag är ju i en mer "utsatt situation" än om jag hade bott med en svensk kille i Sverige. Jag behöver faktiskt mer garantier, just på grund av att jag är här jag är bara på grund av honom.

    Han säger att han vill att jag ska bli mamma till hans barn. Hans vänner är många 35-40 och tjejer här är inte så stressade med barn, mest pga ekonomiska situationen som är lite klurig här, utan samma skyddsnät som i Sverige. Folk skaffar ett barn, generellt, och senare i livet. Han sa att efter att jag hade ett rejält snack med honom för fem månader sedan att han verkligen vill ha familj. Det senaste budet var när jag är 33 år. Fortfarande oklart hur han tänker. Poängen är väl att han inte är redo alls just nu så han har svårt att prata om det. Men han är väl rädd att förlora mig om han inte pratar och säger något.

    Jag vet att om jag inte orkar vänta och lämnar så kommer inte att hitta en ny relation med bli prio, det är bara just nu i denna tid med mannen jag lever med det känns rätt för mig. Men varje månad blir jag ledsnare och ledsnare har jag känt senaste halvåret. Jag tycker det är svårt att ens skriva om det, men jag har liksom börjat närma mig en återvändsgränd. Men kanske behöver jag bara chilla och ge det ett halvår till...?

  • Ons 13 dec 2017 14:33 #9

    Haha. Ja angående kommentaren om religion så vet jag knappt ens vad jag ska svara. Jag är själv inte ens döpt och min pojkvän och hans familj är inte så intresserade.

    Jag skulle dock gärna vilja gifta mig en dag! Min romantiska ådra;)

    AndreaBD: Ja, jag har kollat upp det men det känns inte så lockande då den utbildningen är fyra år här. I Sverige kan jag efter ett år göra termin utomlands. Sedan har jag läst en kurs som tidigare som jag kan tillgodoräkna. Plus att jag ksn skriva uppsats på plats stort sett vart jag vill. Det finns även i Sverige möjlighet att lägga del av praktik utomlands (2-12 månader).

    Men kanske är dumt att sadla om vid denna ålder :)

  • Ons 13 dec 2017 14:43 #10

    Krusbärskompott:


    Krusbärskompott skrev 2017-12-12 17:36:34 följande:

    Du måste såklart själv bestämma vad som känns rätt för dig men personligen hade jag inte stannat om pojkvännen inte kunnat bli mer specifik.

    Väntar han på nåt särskilt? Om nej, vad är det som säger att han ändrar sig om ett år? Att du hinner bli bitter typ?

    För mig är ett utmanande jobb som jag trivs med en enormt viktig del av mitt liv och jag hade inte stått ut i din situation. Inte ens m bebis. Men där är ju folk olika.

    Svårt läge oavsett, med många frågetecken.

    Ta hand om dig!


    Tack för dina tankar. Tror du har fångat hur jag känner innerst inne. Blir lite ångestfylld av känslan jag får när jag läser. Har sagt till honom så många gånger att jag är trött på mig själv, att han behöver berötta mer om sina visioner om familjeliv, att jag behöver prata om framtiden och att han ska vara mer konkret. Vad väntar han på är precis vad jag undrar. Vi känner varandra utan och innan vid det här laget. Jag känner redan av bitterheten och att jag börjat ge honom kommentarer. Han är dock sån till person att han inte tar åt sig och tror vi skämtar med varandra som vanligt.

    Angående jobb behöver jag jobba med att hjälps människor. Det brinner jag flr. Inte sitta vid en dator och känna mig som en kugge i maskineriet.. även om vi alla är det...men jag menar jag jag verkligen behlver hitta ett meningsfullt jobb. Utan det har jag ingenting att bygga mig själv vidare på, som det heter i behovstrappemodellen. Vi har inte ens en trevlig lägenhet just nu på grund av hur läget med bostäder är här.
  • Ons 13 dec 2017 14:50 #11
    nåntingannat skrev 2017-12-12 18:18:35 följande:

    Om du skaffar barn med din sambo så är risken att du måste stanna där tills barnet blir vuxen. Är det värt det?

    Och sen en annan sak. Din kille borde fria om han menar allvar med er.


    Word. Han borde fria. Han säger att han hoppas jag märker vad han gör för mig varje dag i handling. Ja, det gör jag. Men det räcker inte för mig där jag står i livet. Tänk om det går ett år till och han inte vill gifta sig och skaffa barn då heller? Under den tiden kunde jag vara halvvägs genom sjuksköterskestudierna..

    Om han inte kan säga att han vill ha barn nu, bara orden, då känns det långt till handling. Barn är inget en beställer heller.

    Kanske bra att jag börjar plugga i Sverige, distans några månader, men vi ses hundra procent juni-sep. (Han har semester två mpnader varje sommar). Han får då tid att reflektera..
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll