Bråk om föräldraledighet
Vi har ett problem som jag gärna hade fått lite synpunkter på. Jag har varit hemma med vårt barn i ca nio månader nu. Jag har egentligen redan från början tyckt det varit rätt kämpigt. Jag tycker dagarna bli väldigt långa och är "socialt utmattad" av att ha umgåtts med barnet hela dagen när min sambo kommer hem efter jobbet. Jag vill då gärna ha en period, säg en timme eller så, är jag inte har något alls med barnet att göra. Det krävs för att jag skall kunna samla kraft både för att kunna umgås med sambon och inför morgondagen. Jag är nog introvert lagd på så vis. Jag tror inte min sambo har några problem med det egentligen, men det blir bråk när våra definitioner av "något alls med barnet att göra" skiljer sig åt. Sambon är väldigt benägen att be om hjälp när det gäller blöjbyten, hämta nappen eller vad det nu må vara, i mina ögon ofta i onödan. Jag vet att man inte behöver vara två för att byta en blöja, vi har båda gjort det hundratals gånger själv. Jag känner då att min egentid "förstörs" och vill därför inte hjälpa till under den perioden. Sambon tycker då jag är sur och gnällig och "varför kan du inte göra det lilla?". Detta har pågått i månader och vi har av någon anledning väldigt svårt att nå varandra här. Det är något som gör det infekterat.
Vad tycker ni? Är det orimligt att som förälder till en liten kräva en period av "isolation" som jag gör? Jag jobbar lite deltid, så oftast jobbar jag under denna perioden så det handlar inte om att lata sig. Jag har dessutom ett koncentrationskrävande jobb, så även små avbrott blir irriterande. Annars städar jag eller lagar mat. Skall sägas att vi bor litet så det går inte att gå undan. Har känslan av att om jag istället ville, säg, springa en timme om dan så skulle det gå bra. Det är väl det att sambon tycker jag är fysiskt nära och borde hjälpa till medan jag vill vara "psykiskt avlägsen".
