Omplacera hund, är jag hemsk?

Jag tycker att du gör rätt i att omplacera. Hunden har inte bott så länge och hunnit rota sig hos dig.
Det är synd om hunden, det är synd om alla hundar som måste byta hem mitt i livet. Men, i din situation är det ändå det bästa.

Du gör helt rätt i att omplacera och jag kan inte döma dig för vad du gjort under en manisk period utan blir bara glad över att du inser misstaget så snabbt och försöker ordna det. Jag har mer svårt att förstå hur din mamma kunde pusha dig att skaffa en hund faktiskt, iaf om hon känner till din sjukdom.

Är hunden en privat omplacering eller via en organisation? Är det en organisation så hör av dig till dem och förklara läget.
Om det är privat och omplacering är ett problem för dig så kan du försöka kontakta någon organisation för hemlösa djur och förklara omständigheterna. I regel så nekar de att hjälpa privatpersoner då de djuren inte är hemlösa och har familjer som har ansvar för dem men i särskilda situationer kan de ge en hjälpande hand och annonsera på sina plattformer.

Sen fick omplaceringssidor på t ex Facebook.

Du gör helt rätt i att omplacera om du känner att du inte klarar av hunden. Det är ett moget och osjälviskt beslut. Men snälla, kolla upp hemmet ordentligt så att han får ett permanent hem och inte blir en "vandringspokal" som så många andra omplaceringshundar. Välj gärna ett hem där de haft hund förut och vet vad det innebär och vet att de kan anpassa sina liv efter hunden. Hundar klarar ofta enstaka omplaceringar bra men när de varit i många olika hem så byggs stressen upp. Hundar behöver stabilitet och trygghet, inte flytta runt. Omplacera inte till första bästa utan se till att det är ett stabilt hem som kan uppfylla alla hans behov. Det är jättebra att du inser att du inte kan ta hand om honom och jag tycker inte att det är fel att omplacera honom igen i ditt fall, men den största tjänsten du kan göra honom nu är att se till att han får ett permanent hem.

Du har fått bra tips redan, men jag vill tillägga att om han är renrasig (med stamtavla) kan du även kontakta hans uppfödare eller rasklubben för hjälp.

Tycker inte alls att du är en hemsk människa. Du hade varit hemsk om du INTE tänkte som du gör nu! Du gör helt rätt i att fundera på att omplacera honom i ett såhär tidigt stadie innan han har hunnit binda sig till dig. Förhoppningsvis kan du komma ihågdetta till dina framtida maniska perioder att inte skaffa något djur du inte kan ta hand om. :)

Kanske det är något djupt inuti dig som fick dig att skaffa hunden. Kanske du bara är blind och inte ser att ödet gav dig en riktigt bra vän, faktiskt den bästa vän man kan ha !

Du gör "allt för att hunden inte ska lida" så jag tror inte att du är den dåliga människa som du föreställer dig själv att du är. Klart att det är ovant med allt nytt i början o man kanske känner sig lite skrämd inför vad det innebär när man försöker fantisera om en hund brevid sin sida, då man har svårt att se det om man inte var helt beredd att ödet skickade dig den stöttning och hjälp du kanske själv behöver i ditt liv för att kunna läka dig själv, lära dig om så mycket. Kommunikation, planering, ödmjukhet, självsäkerhet och man lär sig att sluta vara dålig emot sig själv, för att man vill inte skiljas ifrån den som enbart ger dig skratt bus och enbart fina minnen ! 

Man kan försöka se de positiva, man kan börja träna, resa sitt inre samtidigt som du springer brevid något helt fantastiskt naturligt och annorlunda ifrån vad du är!

Man lär sig att tänka efter innan då man inte vill att lillen ska råka ut för någonting! 

Låter som att du behöver din Vän ! 

Får man fråga vad du gör borta i england ? Eller jobbar du här och lägger lönen på resandet ? Sparar du någonting, tänker du u ekonomiskt perspektiv framåt? 

Om du ändå känner för att omplacera hunden så nej, du är inte taskig. Det går bra då den har varit där i så kort dit.

Glad blir jag att du är rädd om den iallafall och vill den's bästa och kanske ser du dina begränsningar och starkt att erkänna dom isåfall ! Eller så kanske du finner en annan väg ^^ En som också ger dig äkta tro-givelse så länge du värnar på dig själv och den och andra omkring dig. Betyder att du automatiskt går med en skyddsängel brevid dig om är uppmärksam på ev faror för ditt eget bästa!

Lycka till, Till Er Båda 2 ! *

Om du måste omplacera snälla gör noggrann koll av nya ägarna och ordentlig intervju. Fråga om allt och även om de har råd med försäkring mm. Kan tex rekommendera vovve.net Där kan du skriva och få råd och kanske hitta ny omtänksam ägare. Lycka till!

Tack så mycket allihopa för de fina svaren och tipsen. Jag känner verkligen att jag inte kan ha kvar honom och därför vill jag att han ska få ett nytt hem så snart som möjligt innan han blir mer van vid mig. Ska även lägga till att jag ska flytta (inom samma stad men det blir ju ändå nytt) relativt snart så det i sig skulle ju ändå bli en omställning för hunden. Jag tror jag ska försöka kontakta de förra ägarna, som vet mer om honom och vad han behöver, för att se om de kan hjälpa till att hitta ett nytt, bra hem.

Han är min bästa vän även efter såhär kort tid och det kommer smärta i mitt hjärta att aldrig få träffa honom mer. Men jag hoppas och tror att han kommer glömma mig så mycket som möjligt snart när vi inte har kontakt längre. Angående frågan vad jag gör i England - jag har inte varit där ännu. Min pojkvän var här förra veckan, för första gången, så det är nytt allting. Men om allt går bra vet man ju aldrig om jag i framtiden kommer försöka jobba där, men än så länge är det bara kort resa inbokat. Och då kan jag inte ta med mig hunden (min pappa var tänkt skulle ta hand om honom de dagarna).

Hundar är helt magiska. Det var nog därför jag (förutom det faktum att jag gjorde mycket dumt och ogenomtänkt under den perioden) valde att skaffa hund. Det var helt enkelt en impulsgrej och ni som lever med maniska perioder vet att man kan agera som en total idiot när man är så pass uppvarvad att man är på snäppet att hamna på LPT.

Jag vill att han ska få ett bra liv och det får han inte med mig. Jag gör inget elakt mot honom eller nekar honom mat/promenad/lek men mitt liv har inte plats för en hund mellan läkarbesök, inläggningar, sjukskrivningar och nu England. Jag ÄR en dålig människa som inte tänkte på det, men, ja, jag trodde samtidigt även att jag var Gud och hade makten över världen så jag tänkte inte helt klart. Detta hör dock inte hit, men vill bara att ni ska verkligen förstå att jag inte försöker vara självisk och ser hunden som en "slit och släng-sak" för det gör jag inte. Jag vill bara att han ska vara lycklig.

Tycker snarare det är rätt av dig att se dina begränsningar och välja att omplacera honom. Starkt av dig ts. Är det en liten eller stor hund? Ålder? Kastrerad? Ras? Funkar med katter? Försäkrad? Chippad? Vaccinerad? Allt sånt är viktigt att du skriver vid en ev omplacering. Hoppas du hittar ett bra för alltid hem till din hund. Vi har också en hund som var ett impulsköp av mig. Kan erkänna att jag undrade vad jag hade gett mig i på i början. Men nu är hon snart 2 år och en självklar del i vår familj så nu skulle jag aldrig kunna omplacera henne. Men jag har ju folk i min närhet som ställer upp om det behövs. Och jag har hittat en dagmatte till henne som kommer ha henne sen när jag börjar jobba igen efter föräldrarledigheten.

Nä. Hade man varit så noggrann så hade jag aldrig fått chansen till min hund ! O den räddade mitt liv då jag var nära att ta självmord precis under perioden som jag fann hen.. Inget jobb, inga vänner, fast i lägenhet med hög hyra och levde i stark ångest med depression och halvförstörd förfallen kropp efter år utav depression.. Idag jobbar jag heltid och dom vill anställa mig tillsvidare och äntligen lyckats både spara pengar och lånat tidigare o gjorde allt för att hunden skulle få allt den behövde och ha en försäkring sen starten av min ägo. har varit hos veterinärer vid varje problem och lyckats lösa det ekonomiska även om det har varit svårt ibland så gör man ju allt för sin hund om man.. Verkligen värnar om djur ! 

Så det viktigaste är att ta reda på vad ägaren ska ha hunden till. Och om den är redo att göra allt för den även ekonomiskt. 

Min hund har både gett mig livsvilja, energi och hjälpt mig väldigt mycket med träning! Jag kan röra axeln som var skadad i 4 år igen och ryggen är bättre, rättat upp både nacke och rygg rad tack vare dragkamper och annat lek med hunden.

Jag var inte alls redo i början heller. Allt blev så plötsligt. O det var svårt. O jag tvivlade på mig själv och kände mig falsk länge innan jag kunde säga avslappnat att jag älskade henne.. Då för att jag inte har en riktig familj. Hade samhället fått bestämma just min situation så hade jag antagligen inte levt idag ! 

Det man kan göra är att se hur nya ägaren hanterar djuret när den känner sig frustrerad, nervös eller less. Det är där det viktiga ligger i. Visserligen gjorde jag fel i början, ska erkännas, då jag frågade andra hundägare om hur man skulle hantera rasen. vilket var helt fel sätt enligt mitt tycke ! Jag klarade inte av att göra som andra sa utan att må dåligt !

Slutade lyssna och började arbeta innefrån o idag är det en lycklig framgångs histora hela situationen och samförhållandet mellan mig och hunden. 

Däremot träffar jag ofta äldre; du vet "kaptenen", "jägaren" och de pompösa kärringarna och de är precis vad samhället anser att man ska vara ! Men blir ofta besviken att dom inte har större kunskaper om sitt djur utan enbart om "raser" / "rasen". Ska stå o berätta o tala om samtidigt som hunden gör något som den absolut inte ska göra vid sidan om eller står och söker kontakt med sina ägare men får ingen respons. 

Så nej, Det viktigaste är inte att allting är i ordning på banken eller att det är någon som anses vara precis som den ska vara. För att kopplingen och vänskapen mellan nya hund och ägare kan kfungera trots ens sociala samhällsbaserat tyckande anser sig ! Det kan vara så att båda får det jättebra! 

Men jag skulle ju inte vara emot att man kollar upp med jämna mellanrum senare hur det går mellan hunden och nya ägaren. Se om det faktiskt finns någon kommunikation eller om det är en homosapiens som enbart är ute o går med näsan i vädret med sin canis lupus.

Har inte läst övriga svar men ja i denna situationen bör du omplacera hunden då det är vad som är bäst för hunden. Du skrev att det är en omplacerings hund från början så kontakta snarast dem som höll i det förra gången och säg som det är.

Kontakta hundar utan hem, jätte bra organisation.

Det är väl vettigt att omplacera om du inte kan ta hand om hunden. Skaffa inget nytt djur skenbara.

Jag har pratat med min mamma och det var som jag trodde, hon ville ha hunden men ville inte ta hand om den. Därför blev hon sur över mitt beslut. Men, jag gav henne ett ultimatum, antingen accepterar hon att jag omplacerar hunden, eller så får han bo hos henne och hon har fullt ansvar. Hon valde att ta hand om hunden, under förutsättningen att jag går ut med honom en gång varje dag medan hon är på jobbet. Fem promenader i veckan borde jag klara, så jag sa ja. Vi behåller hunden men han behöver inte bo hos någon så ostabil som mig samtidigt som jag får fortsätta träffa honom. Jag tror det här var det bästa som kunde beslutas för alla inblandade.

Låter glädjande ! 

Får man fråga hur gammal din mamma är vad det är för ras ? 

Tja du åt väl en gris på mackan till frukost. Den dog. Omplacera hunden om du behöver det.