Pappas fru tror att hon är inbjuden!

Ja, visst är det konstigt? Att trots att vi är vuxna så har pappas reaktioner så stort inflytande på oss. Det säger en del om hur relationen varit. Liksom att vi hittills alltid infinner oss plikttroget på deras trettondagsmingel trots att ingen av oss barn egentligen vill komma. Men eftersom pappa mer eller mindre KRÄVER att vi ska komma så gör vi det. Jag tror att jag hittar mer och mer styrka inom mig nu, att säga ifrån om allt möjligt som gäller min pappa. 

Vi kommer nog att göra precis så, skriva ett mail och så får de ta hand om sin besvikelse.