Pappas fru tror att hon är inbjuden!

Oj, tråden tog visst fart igår kväll och jag hängde inte alls med. jag har ett anonymt nick och fick ändra några bokstäver, men är TS Eveyn. 

För det första: jag tror inte att jag har några som helst skyldigheter att bjuda varken pappa eller hans fru på min resa eller mitt födelsedagsfirande. Mig veterligen reser och firar man som vuxen med precis vem man vill eller ingen alls om det passar bättre. Att pappas fru skulle bjudas med på resan är helt otänkbart och det kommer inte att hända. Pappa kommer inte heller att bjudas med, men vad gäller honom så finns det ju ha åtminstone en liten grad av familj mellan oss även om relationen är rejält stukad. Om han skulle bjudas men välja att avstå för att frun inte är bjuden så är det helt okej, och i linje med hur han alltid agerar. 

För det andra: jag behöver inte ens ha särskilda skäl att inte vilja bjuda min pappas fru på någonting alls i mitt liv. Jag har inga skyldigheter gentemot henne, vi gillar inte varann, har aldrig gjort, vi är inte familj. Och även om det var så att jag är avundsjuk på henne, som någon trodde, så betyder det ändå inte att jag behöver bjuda henne på mina privata resor eller firanden.

Ja, det var klumpigt att vi pratade om resan så att min pappa hörde. Lika klumpigt egentligen av pappa att direkt anta att han och frun var inbjudna kan jag tycka. De har aldrig bjudit med oss på liknande resor eller firanden. Vi har inte en relation som är särskilt varm och inbjudande från något håll längre. Jag sörjer det, en gång i tiden hade jag en pappa som var engagerad och kärleksfull mot sina barn. men det var länge sen nu, jag har under stor del av livet varit ledsen över det, men fått lov att inse att den relationen inte finns längre och jag måste gå vidare och skapa mina egna fungerande relationer.

Och ja, det är kanske fegt att ta tillbaka inbjuda per sms eller mail, men det är den relation jag har med pappa. Både han och frun är mycket dominanta, de har alltid sett till att ha överläge gentemot oss och jag tycker att all konfrontation med dem är mycket obehaglig. Dock så finns det inget alternativ till att säga det; de måste meddelas att de inte kommer att få vara med på resan. 

Det här skulle kanske kunna leda till en totalt brytning mellan mig och pappa, det känns inte så orimligt jämfört med hur relationen är idag. Det skulle också kunna leda till en upprensning av luften och en förbättrad relation, inte så troligt, självrannsakan är inte pappas starka sida, men vem vet. 

Oavsett hur det blir med den saken så kommer vi att genomföra vår resa och firande så som det var planerat från början och pappa och hans fru kommer itne att vara närvarande. 

Jag hår fått flera fina råd om hur jag skulle kunna formulera mig. Har pratat mycket med syrran och vi ska skriva ett gemensamt mail. Dock har vi inte kommit till skott ännu, vi ska ses i helgen och sätta oss ned och skriva. Jag bävar lite för reaktionen, men samtidigt känner jag mig lite stärkt i att ta tag i den här konflikten som stört mig ganska länge. Tack för alla konstruktiva svar!

Självklart har ni/du inga skyldigheter att bjuda pappan och hans nya fru (hon kan givetvis inte vara så ny) på er fest.

Men Ess har en poäng där - det framkommer inte om frun verkligen TROR att hon är bjuden. Här kan ni INTE BELASTA FRUN, Hon har inte bjudit in sig själv och hon fick förmodligen inte tid att ta ställning och svara själv. Det är ju pappan som bjöd in sig själv! Och det är pappan som ni måste prata med. Det är PAPPA ni ska belasta.

Jag är helt säker på att er pappa inte skulle komma heller, han gjorde sitt val uppenbarligen för många år sedan och kommer inte lämna sin sk. nya fru. Ni är vuxna barn och flyger fint själva. Han vill ju inte tillbringa ensam sin ålderdom bara för en fests skull.

Men situationen är ju tråkig och trist. Ni borde ha haft en kurs i kommunikation för länge sedan.

Inte minst då ni alla verkar vara något bittra.

Nu är det gjort.

Jag och syrran komponerade ett mail i lördags med innebörden att det blev missförstånd när pappa och hans fru trodde att de var inbjudna till resan i sommar. Vi har bara tänkt bjuda de närmaste och vi känner inte att vi har den relationen till er. Vi blev ställda när ni genast tog för givet att ni var inbjudna och ber om ursäkt för att vi inte sa något direkt och att vi pratade om resan så att ni hörde.

Jag vill bara poängtera att pappas trettondagsbjudning inte är en intim middag med några få personer, utan ett stort mingel med buffé och de bjuder både familj och vänner (pappas och fruns) så det är mycket folk. Man sitter eller står i små grupper och pratar med olika och eftersom jag och syskonen nästan bara känner varandra + pappa med fru så stod vi och pratade med varandra, och inte direkt så nån skulle höra. Men pappa passerade och snappade upp resan och tog genast för sig så att han blev inbjuden. Även frun blev upplivad av tanken på resan och de började sinsemellan diskutera att de var fria att åka de veckorna (de vet ju när syrran och jag fyller). 

Pappa mailade tillbaka nästan direkt och ifrågasatte att de inte var bjudna, de är minsann också familj och så gör man ju bara inte! Både han och frun hade redan hunnit göra planer för resan. Sen ringde han flera gånger under dagen. Först vågade jag inte svara, men sen tänkte jag att det var mesigt så jag svarade och vi hade en lång hetsig diskussion om allt som varit. Syrran var där också och vi pratade båda två både länge och väl med pappa och förklarade hur vi känt oss genom åren, hur pappas fru systematiskt uteslutit oss ur familjen, hur vi aldrig fått vara med på julen, att det inte finns ett enda foto på oss eller våra familjer hemma hos dem, hur de aldrig firar våra födelsedagar annars med annat än en skickad blomma, hur vi aldrig någonsin varit medbjudna på några av deras resor, hur elaka saker hans fru sagt till oss och i synnerhet till brorsan, och att han knappt träffar ens sina barnbarn.

Till slut var pappa helt tyst. Och vi sa bara att nu kommer vi nog inte så mycket längre med det här samtalet. Att han fick fundera över vad vi sagt. Han avslutade med att han fått  mycket att tänka på och att han aldrig menat att det skulle bli såhär.

Jag vet inte vad som kommer att bli härnäst. Men det känns så jäkla skönt att ha fått detta sagt nu. En sån himla lättnad.

Ni som anser att skulden är vår i hur relationen med pappas och hans fru blivit. Ja, så kanske det är. Men eftersom vi är vuxna nu så tycker jag inte att vi har några skyldigheter att bjuda människor vi inte gillar (oavsett anledning) på vår resa eller födelsedagsfest. Varför pappas fru vill åka med oss som hon ogillar så har jag ingen aning om. Gratis är gott kanske?

Men vad tröttsamt! Såfort ett barn gnäller här på fl så ska pappan skiljas!! Han kanske trivs med sin fru! Vad kan barnen ge honom som frun inte kan isåfall???! Ska de vuxna barnen flytta in med honom?! De har sitt eget lilla liv och vad ska pappan göra däremellan?!

Jag hade inte världens bästa styvmor, men hon var pappas fru! Aldrig att jag tänkte tanken på att han måste skiljas bara för att ge mig mera tid! Han hade uppfostrat mig att det är skillnad på barn och vuxna, inga konstigheter alls, jag var definitivt inte beroende av hans uppmärksamhet såpass att jag började ställa krav. Stackars min pappa isåfall såklart han skulle leva med sin fru.

Sluta nu att tro att alla män är mesproppar, det finns otacksamma primadonnor till barn i lika stor utsträckning!

Inget du säger hänger ihop. Hoppas du hittar din inre frid. Låt frid vara med dig. Har du provat att gå i kyrkan? Där kan du hitta ett och annat lugnande medel. Kanske hittar du förlåtande.