Hallå där!
Jag har blivit gravid, helt oplanerat, jag hade inte tänkt mig mitt liv som 21årig mamma.. Men tankarna går fram och tillbaka och jag är 50/50 just nu... Men jag undrar vilket val som var avgörande för er som har varit i samma situation var? OM du behöll barnet - VAD gjorde att du ville göra det? ... och vise versa 
Skulle verkligen uppskatta lite tankar och råd från en velande 21åring...
Mvh
Vilken bebis var det som skulle mördats i så fall menar du? Eller menar du fostret som inte är medvetet om vad som händer?
Du vet mycket väl vad jag menar.
Var 10 år sen nu drygt och jag var runt 21 år.
Valde abort av anledningarna att jag inte hade stabilt boende, inget stabilt jobb och verkligen ingen stabil ekonomi. Kanske inget stabilt förhållande heller direkt. Hela mitt liv var rätt ostabilt. Jag har alltid varit på det klara med att mitt liv ska vara stabilt för att skaffa ett barn.
Och jag ångrar det inte. Jag hade förmodligen aldrig tagit mig upp på stadiga fötter som jag gjort nu om jag behållt barnet då.
Bor i storstad. Jag var 20 när jag blev gravid (fortfarande tillsammans med samma man men gifta idag).
Vi (jag) valde abort. Framförallt för att jag alltid sett mig ett liv med kärleksfull familj, där jag ska kunna styra tillvaron. Kunna åka på semester ofta med barnen och skämma bort dem, köra en fin statssuv med barnen till skolan, leva i stort nybyggt hus och framförallt - ha råd med allt och ha TID. Vara lycklig och rofylld.
Jag kan ärligt talat säga att så hade det inte blivit om jag behållt i 20 års åldern. Utan mitt tillfälle var 30 +/- 2 år. Och ja, jag har nu den drömbild jag drömde om och även om man alltid undrar hur det kunnat bli om jag behållt, så ser jag en mycket stressig och deprimerande vardag, medan idag på grund av bland annat valet angående abort - så lever jag mitt drömliv.
Frågor jag ställde mig inför valet var:
1. Hur påverkar detta mitt liv?
2. Klarar jag mig om jag är ensamstående (javisst, jag ÄR ju tillsammans med samma man idag, men sådant är inget man kan förutse trots att allt känns helt 100).
3. Helt ärligt talat, vad är nackdelarna med att jag väntar tills jag har byggt upp livet mer?
4. Är jag "redo" för den stora omställningen att för all framtid sätta en annan individ i första rummet framför mig?
Jag tror det värsta många mammor kan göra är att bygga upp ett drömscenario för sällan blir det så himla fantastiskt när man får barn i unga dagar. (Sålänge man inte är stenrik/har en partner/extremt extremt extremt stöttande familj - vilken dröm man nu har, men man ska INTE ha sådana förhoppningar.
Enligt mig väntar man med barn tills man har den stabila grund man önskar.
Men, hur du än väljer - lycka till.
Vill tillägga att till skillnad från många andra under 30 /20, så hade jag ett riktigt stabilt liv även som 20 åring.
Jag och min sambo, i storstad hade centralt boende, total inkomst på 110 000 kr/månad och bil genom arbetet. Vi hade råd med semestrar och ja, allt.
Men.
Jag ville kunna ge mina barn en riktig drömbarndom, men framförallt ville jag själv växa karriärsmässigt så att jag vid 30 års åldern kunde släppa på det och "GLIDA" hemma/jobba hemifrån m.m. så att jag kunde spendera barnens barndom som jag så önskade.
Jag hade ju kunnat skaffa barn och göra en skjutkarriär där de fått nanny eller leva stort sett på dagis, men det var inte va jag önskade.
Jag var 18 år när jag blev oplanerat gravid trots preventivmedel och sex vid ett enda tillfälle.. (vad är oddsen?)
Jag valde abort av många anledningar:
- Pappan och jag hade precis börjat dejta
- Jag gick fortfarande gymnasiet och jobbade (vikariat) deltid.
- Jag bodde inneboende, så inget eget boende.
Sammanfattat, jag hade noll stabilitet för ett barn. Däremot var det inget beslut jag tog lätt på, hjärtat ville så gärna ha det lilla barnet. Men jag visste att det allra klokaste för alla inblandade var en abort. Jag fick väldigt snabbt känslor för det som växte i mig och jag klappade mig ofta om magen.
Jag gjorde en sen abort, var i vecka 12-13. På grund av flera anledningar, fick först inte tag på kliniken, så jag fick en tid till umo som gav mig en lapp med hur jag skulle göra. Visar sig att det är exakt samma nummer som jag ringt. Så jag ringer återigen till kliniken i över en veckas tid, blir uppringd en gång.. när jag var på jobbet (kan inte ha mobilen på mig då), sen ringde de inte upp mer. Gick till umo igen helt panikslagen, så de bokade in en tid åt mig på en gång på kliniken. Tiden var om 2 veckor och då undersöktes jag bara, blev sen inbokad på själva aborten, vilket var 3 veckor efter undersökningen, och då hade jag tydligen tur enligt hon som bokade tiden. Under den här långa tiden hann jag till och med få lite mage.
I vilket fall, så själva upplevelsen av aborten är inte den bästa. Men jag är väldigt glad över att jag gick igenom den.
Idag är jag 22 år gammal och har träffat mitt livs kärlek, vi bor i en stor lägenhet centralt i Stockholm. Jag pluggar på universitetet och lever ett liv som jag trivs med för tillfället. När jag är klar med min utbildning och har rest lite mer med min man så blir det dags för barn. Då har vi det så pass stabilt att ett barn är välkommet. Vi är båda väldigt barnkära och vill ha en stor familj, så vi längtar :)
Jag funderade på min åsikt som jag hade innan jag blev gravid. Och det var att jag inte skulle göra en abort om jag blev oplanerat gravid. Det var inte perfekta omständigheter. Jag var 18 år gammal, hade just förlovat mig med min pojkvän sedan nästan 1,5 år tillbaka och skulle just påbörja min sista termin på gymnasiet. Jag sa åt honom att han fick välja mellan att stanna eller gå men abort skulle jag inte göra. Han stannade.
En hel del slit har det varit men jag är idag 25 och vi har 3 fina barn nu. Har inte för en enda sekund ångrat mitt val.
Jag har fyra barn. När jag blev gravid med fjärde barnet så var det mycket velande(tre första med mitt ex) då han aldrig velat ha barn så efter mycket diskussioner valde vi att behålla delvis för att jag ville ha ett barn till. Har inte varit en dans på rosor. När fjärde barnet var 5 månader blev jag gravid igen. Då valde jag abort för att det var så ostadigt mellan oss. Känner att jag gjorde rätt och nu är jag nöjd med barn. Nu börjar det kännas mer stabilt.
Att båda två verkligen vill och känner sig redo NU till 110%. Att pappan är den absolut bästa pappan ett barn kan få för mitt barn förtjänar alltid de bästa föräldrarn. Och pappan kan man inte byta bort.
Att vi kan ge barnet den absolut bästa barndomen NU ( inte OM jag pluggar sen och OM kille får jobb osv) och att barnet kan få bästa möjliga barndom även om pappan sticker.
Pengar är inte allt men pengar gör så man kan dels lika på fl, slipper kasta in en ettåring heltid på dagis och kan erbjuda barnet att utöva hobbys som hen gillar.
Jag var 32 när jag och min make fick första barnet och det har jag aldrig ångrat!
Frågan är om DU fattar.
Jag förstår att du har dina värderingar och jag mina.
Vad som är foster och vad som är bebis/barn är inte en värderingsfråga. Det är medicinsk definition.
Jag var 21 år när jag fick min son. Jag bodde hemma när jag upptäckte att jag var gravid men hade ett arbete och hunnit spara ihop en bra buffert. Barnets pappa hade en stabil ekonomi, en lägenhet och båda två delade viljan av att behålla barnet även om jag tyckte att det var för tidigt och velade till en början.
Vi flyttade ihop och köpte senare en bostadsrätt där vi båda ville bo. 14 år senare är vi fortfarande tillsammans och väntar barn nr3.