AndreaBD skrev 2018-01-13 10:45:29 följande:
Oj, jo, jag förstår. Av egen erfarenhet. Har även själv erfarenhet av att behöva ignorera mina egna svårigheter och bara ta hänsyn till partnerns. Det verkar ju som om du jobbar mycket mer på att det ska fungera och att du också tar mer ansvar för att du fungerar bra med andra. Det är ju något hon också måste ta ansvar för. Sig själv alltså. Om man har humörsvängningar, bör man ju fundera på att äta antidepressiva - det gör jag, jag tycker inte det är schysst att andra ska utsättas för det. Jag försöker fortfarande få min dotter att åtminstone ta omega-fettsyror sedan hon inte vill ta anti-depp. Hon har nämligen jävliga humörsvängningar och hennes pojkvän tycker inte heller om det.
Att hon bara "mår sämre" av Concerta - hon kan inte avfärda det så snabbt heller tycker jag. Har hört liknande av min dotter. Man får prova ett tag, många biverkningar släpper ju. Och det finns så många olika preparat, man får prova sig fram och se vad som passar. Av min erfarenhet skulle jag spontant tro att din flickvän skulle fungera mycket bättre med en sorts centralstimulerande (kanske inte Concerta, prova Elvanse eller Atttentin istället) och en liten dos antidepressiva (t.ex. Venlafaxin). Jag är förstås ingen läkare, det är bara mina erfarenheter, ifrån min familj och många andra som jag känner.
Och jag får en "deja-vu" för att min son (ADHD) också brukar råka ut för tjejer som har liknande problem men som inte sköter sig så bra som han gör, så att han blir helt överbelastad av deras problem. Inte bra.
Men, jag kommer tillbaka till att ni behöver hjälp att reda ut det här. OM du vill försöka rädda relationen. Då bör ni gå till någon slags terapeut, som kan hjälpa er reda ut vad era olika behov är och hur ni kan börja lösa olika problem. Jag tycker inte att du ska tveka här att ta till hjälp, för det här är väldigt komplicerat. Då kan man behöva en neutral person som kan göra upp en plan för det. Man måste ha en struktur där, annars kommer framför allt hon pga sin impulsivitet inte följa det. Familjerådgivning kan funka, om ni inte har något ännu bättre, typ ADHD/Asperger-centrum eller liknande.
Jag har ju varit van till en viss grad att under mitt liv behöva ignorera mina egna behov pga den uppväxt jag haft med en pappa som brydde sig mer om jobbet och pengar än familjen och en syrra som betedde sig som en skit och va ute o söp o knarka och med mamma som stod "ensam" mitt i allt och försökte få ihop vardagen. Så jag har inte haft de bästa förutsättningarna om man säger så. Och ända sen tidiga tonåren har jag aktivt försökt ändra på mitt liv. Jag har definitivt inte varit någon ängel jag heller men jag har försökt gjort aktiva val som skulle bana för en ljusare framtid än den jag växt upp i. Idag (snart 30 år gammal) så har jag från ett liv i kriminalitet lyckats från att ha vänt mitt liv upp och ned fått rätsida på många saker. Jag har återfått körkortet, jag tar 5 år nykter och drogfri, jag har ett lagligt jobb som taxitelefonist, lägenhet, jag sparar till pensionen, jag har gjort en enorm innerlig resa som förändrat mitt liv genom KBT terapin och jag har gjort många andra bedrifter för att komma bort från mitt gamla sätt att "leva".
Frugan tar centralstimulerande medicin som hjälper mot självmordstankarna och ångesten så att hon skall vara mer "jämn" i humöret men ändå så brister de för henne ibland. Så det kan ju va så att hon behöver öka dosen då hon "bara" går på 50 mg och man kan gå upp till 400.
När hon gick på concerta började hon även självmedicinera på olagliga substanser och begick en hel del grova brott som hon inte gjort under tiden utan concerta så därför valde hon bort den och "vågar" inte testa någon annan då hon är rädd att det skall bli likadant igen.
Och mycket så är det ju. Hon tar i stort sett inget ansvar över sitt eget liv och väljer att beskylla samhället för hur hennes liv ser ut. Och jag har sagt hela tiden att hon inte kan leva på att beskylla samhället för i slutändan har hon det största ansvaret för att se till att hennes liv skall fungera vilket hon vägrar inse. Det är samhällets fel att hon fick reumatism, samhällets fel att hon inte klarar av att jobba, samhällets fel att hennes liv är skit och jag är den enda ljusa punkten som gör att hon ännu väljer att leva.
Vi hade en bra kontakt på rehabiliteringen som är ett adhd/asperger centrum men den kontakten valde att sluta och börja jobba på fastlandet. Så nu har de tagit in en nybörjare som inte vet ett jota och som inte fått sin licens ännu. Och då känner jag att då vet jag inte vart jag skall vända mig längre när jag vet mer om diagnosen än vad terapeuten gör.