Min vännina som är förälder förstår inte mig som inte är det

Jag har läst hela tråden och tänkte redan i TS på att din förståelse för hur det är att leva med småbarn inte var så stor. Helt förståeligt eftersom du inte har barn själv, men det där med att få några timmar själv, utan barnen, är svårt till och med i familjer med två föräldrar. Tänk då när man är ensamstående och bara har en tillförlitlig barnvakt. Man kan inte överutnyttja den personen för då står man helt ensam när det verkligen är kris (alltså något som måste fixas, inte bara en trevlig grej man skulle vilja gå på).

Du säger att du gång på gång har bjudit in din vän. Dina inbjudningar är sådana att hon känner sig nödgad att tacka nej eftersom de ställer villkor hon inte kan leva upp till i nuläget. I alla dina kommentarer och i TS anar man att du tycker att din vän beter sig lite dåligt som inte kan få till det. Hon har inte "gjort sig besväret" att ordna barnvakt, som du uttrycker saken. Och du fortsätter att bjuda in på samma sätt, vilket låter visa att du tycker att hon borde umgås med dig på det sätt som passar dig. Den pressen känner alldeles säkert din vän. Hon vill, men kan inte.

Och när hon då EN gång på flera år försöker hitta en kompromiss - tacka ja, men ta med barnen - så slår du igen dörren i ansiktet på henne (bildligt talat). Kan förstå att det känns lite förnedrande och det innebär att du fortsätter visa att det sätt hon lever på inte duger för dig.

Om ni är bra vänner reder ni säkert ut det den här gången, men om jag vore du skulle jag fundera lite över min attityd till den här vännen. Kan nästan garantera att hon saknar att umgås utan barn ibland, men så ser livet inte ut för henne just nu. Antingen är du en bra vän som tar dig igenom småbarnsårens speciella livsvillkor med henne, eller så tänker du bara på hur det drabbar DIG att hon inte kan då barnvakt för sociala grejer.

Självklart MÅSTE du inte bjuda in dem till dig om det blir för obekvämt för er allihopa. Men bjud (eftersom du sagt att du vill bjuda igen) kanske då din vän på något som visar att du har förståelse för hennes situation istället för att envisas med att pressa henne att skaffa barnvakt.

- Laga mat tillsammans hemma hos dem/bjussa på pizza där.
- ta med hela familjen på restaurang. Lovar att barn är välkomna ute bland folk även om de kanske inte passar i ditt hem.
- bjud alla tre på något som barnen i första hand skulle tycka var kul: djurpark/lekpark med korvgrillning/nåt annat så att ungarna får en kul dag och din vän får lite sällskap under tiden som de leker. Garanterat uppskattat av dem om du verkligen skulle vilja göra något för deras skull, istället för en aktivitet som är anpassad för dig.
- och säg till din vän att hon har en stående inbjudan till vuxenhäng hos dig om hon någon gång skulle få en barnfri kväll över. Det är bara att höra av sig.

Poängen är att visa att du vill göra något för din vän, av omtanke, på hennes villkor. Annars struntar du i att bjuda igen, men om du vill göra det ska det väl vara något som uppskattas av den som blir bjuden.

I så fall har hon nog känt av din attityd gentemot hennes barn och livssituation en längre tid och detta blev droppen som fick bägaren att rinna över. Du kan försöka reparera det genom att på sikt ta till dig av tipsen i tråden och försöka visa mer förståelse för att hon inte kan skaffa barnvakt hur som helst är jobbigt för henne (inte för dig).

Eller så kör du ner huvudet i sanden och bestämmer dig för att det är HON som har förstört er relation och överreagerat (trots att du här fått många indikatorer på att väldigt många anser att den som överreagerar i situationen är du, som inte på några villkor släpper in barn i ditt hem).