5-åring kräver att få veta hur barn blir till.

Hur gör man?

Har en vetgirig 5-åring som snart fyller 6 år. Han vill lära sig allt om allt och svaren måste vara logiska annars spricker han av nyfikenhet. 

Nu har han snörat in sig på det här med barn och hur barn blir till. Han vet att bebisen ligger i magen men funderar på hur i hela friden bebisen hamnar där. Jag vet inte hur mycket jag kan berätta och förklara för honom?

Jag försökte med den klassiska "När två människor älskar varandra väldigt mycket". Det gick ju inte kan jag säga för han kontrade med "Det blir ju inte en bebis i magen bara för att man älskar någon" och "Då hade ju du haft bebisar i magen hela tiden för pappa älskar dig". 

Avleda går inte, han kräver svar och jag vill ge honom svar. Men vad och hur mycket ska han få veta? Och hur pratar man om det?

Jag kan inte minnas att mina föräldrar berättade detta för mig utan det var något jag lärde mig med tiden men jag minns inte när. 

Säg som det är. 

Våra egna barn nöjde sig med en mycket enkel men korrekt beskrivning. "Pappan stoppar sin snopp i mammas snippa så kommer en spermie från pappan till ägget som finns i mamman."
De var ändå mer intresserade av bebisen, som väl låg dem närmare.

Alltså tramsar folk verkligen med såna här förklaringar 2018?
Varför säger ni inte bara som det är?

Kanske var det någon klasskompis som förklarade orden och vad knulla kuk osv betyder... så enkelt att berätta det på ett ganska okomplicerat sätt ändå. Tycker man som du kanske gör att det är pinsamt så finns det bra böcker i ämnet som vänder dig till barn om bebisfrön och hur de kommer in .

Fast MG menade ju att ett föräldrapar aldrig kan vara samkönat, vilket ju är helt fel. Man måste inte ha bidragit med ägg eller spermie för att vara förälder. Hur ett barn blir till och hur en förälder blir till är två olika saker.

Mina barn var också vetgiriga.
I femårsåldern tror jag att jag fortfarande körde på "grundläggande" biologiska varianten:

Mammor har olika pusselbitar, pappan har en annan sorts pusselbitar. Ibland så har mammor och pappor pusselbitar som passar ihop. Då börjar det bildas ett pussel i mammans mage som växer och blir en bebis. 

Med tiden har vi utvecklat till att mammans pusselbitar är ägg och pappans pusselbitar är en sorts pojkfiskar som simmar upp till mammans ägg i magen. När de träffas passar de ibland ihop och då blir det en bebis. 

Nu har båda barnen klart för sig att mamman har ett ägg i magen som hon blöder ut en gång i månaden - det kallas för mens. Om pappans simmare passar med ägget blöder mamman inte ut ägget utan då börjar en bebis växa i magen. För att simmaren ska komma in i mammans mage måste man stoppa in simmaren i mamman. Hur man stoppar in den har vi ännu inte gått in på med den yngsta, men den äldsta vet att man måste stoppa in snoppen för att det ska kunna komma in simmare i mamman. Hon är 10. Hon har också informerats om att det finns olika sätt att förhindra att pusselbitarna hittar varandra om mamman och pappan inte vill ha barn just då. 
Båda är också informerade om att mammor och mammor också kan låna någon annans simmare för att de ska kunna skaffa barn tillsammans. Då är det läkare som stoppar in simmaren. 

Det är redan avklarat. Inga problem alls att förklara sådana här saker för små barn. De har inte samma låsningar som vuxna. 
Vi har dock aldrig förklarat och berättat om sex eller hur barn blir till utan att barnen har frågat. När de är små nöjer de sig med väldigt enkla förklaringar. Som sagt är det själva bebisen som är mest spännande för dem. De var ju nyss själva bebisar, men minns inget av det.
Nu när de blir lite större och skulle kunna ta emot mer ingående förklaringar är det inte längre oss föräldrar de vänder sig till.

Med tramsförklaringar och hummanden för man bara vidare ett osunt hemlighetsmakeri.

Inte för oss. I och med att våra barn tillkommit med hjälp av ivf tycker jag det är vettigt att de vet vad det innebär.

För spädbarn behöver man inte förklara så mycket. Dessutom är det oklart om de ens förstår vad man säger. Men varför skulle man inte förklara när de är stora nog att börja undra?
Varför hemlighålla detta för dem?
Jag har ingen önskan att överföra den typ av ängslan som du uppvisar till mina barn.

Har du samma inställning till andra saker som barn frågar om? Ska man vänta med att lära dem något över huvud taget tills de blir vuxna?

"och INTE tramsa iväg i ängsliga omskrivningar"
skulle det stå.