Ni som varit otrogna länge

Otrogen är man om man har en riktigt dålig relation, och inte har förmåga eller kunskap/förnuft att först avsluta den dåliga relationen, innan man går vidare. 

Eller så är man otrogen för att man har ett sjukligt stort bekräftelsebehov, men förmodligen bottnar det i att man har en dålig relation. 

Tror också att om man lyssnar på "inslag i Gokväll" och tror att sanningen sägs där, i st f att resonera med sig själv vad som är bra för en själv och sin partner, så bör man nog tänka ett par varv till innan man är otrogen. 

Man är inte på "den planhalvan" och utsätter sig för någon slags frestelse att vara otrogen om man har en bra relation. Sök hjälp eller gör slut med din partner och sluta vara otrogen! 

 

 

 

 

 

Jag är otrogen sen 3 år tillbaka och har aldrig varit förälskad i min älskare. Är otrogen för min man inte kan tillgodose mina behov som jag har och älskar verkligen sex. Har alltid haft samma älskare alla dessa år och han vill även fortsätta träffas fast han ibland inleder nya förhållanden. Tror det är just det som gör att vi funkar så bra tillsammans för vi lämnar känslorna utanför och allt är så kravlöst.

Varför tar du för givet att det måste vara kärlek med i bilden öht?
Har för mig att den vanligaste typen av otrohet är helt enkelt för att folk vill ha ombyte och spänning. Det har alltså ingenting med varken kärlek eller relationsproblem att göra utan handlar helt och hållet på egoism.

Jag älskar min man , men idag mer på ett kompis-aktivt vis, vi träffades när jag var 16 och han var 28. Vi har nog alltid fungerat perfekt när det gäller det sexuella fast vi är två helt olika personer egentligen. Sen när barnen var små funderade jag inte så mycket på just vårat förhållande utan allting bara rullade på. Nu på senare år har hans sexuella förmåga avsevärt gått ner och han har ingen större sexlust längre medans jag fortfarande behöver känna mig bekräftad på det planet precis som tidigare. Jag vet inte om det är normalt att vilja ha sex varje dag ,gärna flera gånger om dagen. I framtiden kanske jag vågar ta steget och skilja mig ,funderar på det ibland och allt oftare. Det är bara så svårt att föreställa mig stå på egna ben när jag alltid har haft någon som tagit dom flesta besluten.

Ja visst kan man älska sin partner men även tillgodose sina behov med en annan person, om man är en lögnaktig svikare som bedrar sin partner och sina barn. 

"De flesta verkar vilja vara kvar i sitt förhållande trots att de blivit bedragna"??? Vad bygger den faktan på? Låter mer som den otrognes försvarstal, som därmed skulle berättiga till sitt dåliga beteende. Eller har du tillgång till statistik kring detta som du kan dela med dig av? De jag känner till, inklusive mig själv, som blivit utsatta för otrohet har avslutat direkt. Det är ett sjukligt beteende som ofta återkommer, och det är bara att lämna. 

"Illa berörd över att Natalie fått klä skott"? Det är väl den enda empati den oempatiske kan ha? Att ha empati för någon som är lika oempatisk som en själv. 

 

 

 

Du får ursäkta mig men nu får du ta och skärpa dig, du sitter och hittar på rena förfalskningar för att rättfärdiga dina handlingar för dig själv och det är inte ok. De flesta vill inte alls vara kvar i ett förhållande med någon som är otrogen, väldigt väldigt få personer är kvar med något som fortsätter vara otrogen. Många kan däremot tänka sig att ge sin otrogna partner en andra chans MOT att personen slutar vara otrogen. 

Allt är inte svart eller vitt betyder INTE att precis allt är förhandlingsbart och en gråzon, det betyder bara att VISSA saker är det men andra saker faktiskt ÄR svartvita.

Det som irriterar folk är oftast inte otroheten i sig. De allra flesta tycker otrohet är fel men kan ha förståelse för din situation, det som verkligen irriterar folk är alla löjliga bortförklaringar och dåliga ursäkter man använder för att rättfärdiga sin otrohet för sig själv och andra. Som till exempel att påstå att de flesta är kvar med någon som ÄR otrogen vilket är ett befängt påstående. Så om du vill ha en bättre respons så föreslår jag att du slutar med att försöka rättfärdiga din otrohet med en massa falska argument.

De som stannar gör det MOT att deras partner lägger ner att bete sig som ett svin. Du förvanskar det till att att de stannar TROTTS att deras partner fortsätter vara otrogen och det är rent skitsnack.

Om du kommer med såna här rena hittepåargument hur har du tänkt dig att du någonsin ska kunna förstå någonting? Svaret på din fråga "hur man tänker" är ganska enkel, man tänker som du gör, man förvanskar verkligheten, man gör fel till rätt och intalar sig själv att man är berättigad att göra så, man ljuger för sig själv och tror på sina egna lögner.

För att förstå måste man först kunna se verkligheten som den är, inte genom ett tjock filter av lögner som bara släpper igenom det man vill höra för då kan man lika gärna bara prata med sig själv för man tar ju ändå bara in det man vill höra.

Förstår att du är förvirrad, hur länge sen var det du fick reda på hans otrohet?
Vet inte om du läst på om krisens fasen, den första fasen "chockfasen" kännetecknas av just förvirring

"När en mycket oväntad händelse inträffar kan man lätt uppleva en känsla av overklighet man tar inte riktigt in det som inträffat. Man blir förvirrad och kan utåt sätt verka helt oberörd men i det inre råder kaos"

lattattlara.com/klinisk-psykologi/kriser/

Sen kommer Reaktion, Bearbetning och nyorientering.

Det är lätt att hamna i rollen som djävulens advokat, även om han varit otrogen mot dig så antar jag att du fortfarande tycker om honom, det är väl kanske det som gör just otrohet så kontroversiellt, allt man sviker någon som står en nära och som litar på en.

Alla människor som gör något dumt kommer alltid ha ett jättestort behov av att skylla ifrån sig och försöka lägga ansvaret för sina egna val och handlingar på någon eller något annat. Det är naturligt och något de flesta av oss mer eller mindre gör när vi klantar oss och skäms.  Förhållandet brukar vara en tacksam syndabock eftersom den är man två om och genom att skylla på den lägger man ju också halva skulden på sin partner och slipper ta hela skulden själv. Men det stämmer inte. ALLA längre förhållande har problem till och från, vissa större, vissa mindre. Men alla går ju inte ut och är otrogna eller hur? Alltså håller det inte att påstå att det var problemen som gjorde att man var otrogen för alla väljer ju inte otrohet. Otrohet handlar inte om vilken situation man ställs inför, den handlar om hur enskilda individer hanterar situationen de ställs inför. Kort sagt, båda kan vara skyldiga till att skapa eventuella problem i förhållandet, men en otrohet är ALDRIG bådas fel, den ansvarar BARA den som varit otrogen för.

Så visst kan man försöka vara förstående och försöka förstå varför någon valde som han gjorde men man får aldrig någonsin glömma vem som är ansvarig för vad, för hakar man på det tåget så hamnar man på väldigt fel spår. OM man öht ska överväga ge en person som varit otrogen en andra chans så måste personen först och främst kunna stå för sina handlingar fullt utan utan att slingra sig och skylla ifrån sig. Kan personen inte göra det så är det ingen idé att ens försöka för då betyder det dels att personen inte ångrar något och att personen inte fullt ut förstår hur fel hen gjort.

Det här är något man brukar vara väldigt tydlig med på familjeterapi, först måste man kunna försonas kring otroheten i sig, SEN kan man börja diskutera eventuella problem i förhållandet och påstådda anledningar. Men eftersom den som varit otrogen skäms över det så vill personen oftast hoppa över den biten och genast hoppa över till att diskutera problem och sk anledningar. 

Jag råder dig varm att söka hjälp så tidigt som möjligt. Här kommer du få väldigt skilda åsikter och de som svarar har många ggr en ganska fet bias från tidigare erfarenheter, Den som blivit bedragna tenderar att tycka att alla otrogna är svin som ska dumpas rakt av, de som själva varit otrogna tycker tvärtom att allt bara ska förlåtas rakt av och tendera att lägga skulden på annat.

Fick veta detta för tre veckor sen då min man berättade att han var kär i en annan kvinna.
Vi har varit tillsammans i ca 30 år och jag har inte så svårt att förstå att man blir attraherad av en annan person för det har hänt mig själv ( var dock aldrig otrogen ). 

Förstår att du är förvirrad, hur länge sen var det du fick reda på hans otrohet?
Vet inte om du läst på om krisens fasen, den första fasen "chockfasen" kännetecknas av just förvirring

"När en mycket oväntad händelse inträffar kan man lätt uppleva en känsla av overklighet man tar inte riktigt in det som inträffat. Man blir förvirrad och kan utåt sätt verka helt oberörd men i det inre råder kaos"

lattattlara.com/klinisk-psykologi/kriser/

Sen kommer Reaktion, Bearbetning och nyorientering.

Det är lätt att hamna i rollen som djävulens advokat, även om han varit otrogen mot dig så antar jag att du fortfarande tycker om honom, det är väl kanske det som gör just otrohet så kontroversiellt, allt man sviker någon som står en nära och som litar på en.

Alla människor som gör något dumt kommer alltid ha ett jättestort behov av att skylla ifrån sig och försöka lägga ansvaret för sina egna val och handlingar på någon eller något annat. Det är naturligt och något de flesta av oss mer eller mindre gör när vi klantar oss och skäms.  Förhållandet brukar vara en tacksam syndabock eftersom den är man två om och genom att skylla på den lägger man ju också halva skulden på sin partner och slipper ta hela skulden själv. Men det stämmer inte. ALLA längre förhållande har problem till och från, vissa större, vissa mindre. Men alla går ju inte ut och är otrogna eller hur? Alltså håller det inte att påstå att det var problemen som gjorde att man var otrogen för alla väljer ju inte otrohet. Otrohet handlar inte om vilken situation man ställs inför, den handlar om hur enskilda individer hanterar situationen de ställs inför. Kort sagt, båda kan vara skyldiga till att skapa eventuella problem i förhållandet, men en otrohet är ALDRIG bådas fel, den ansvarar BARA den som varit otrogen för.

Så visst kan man försöka vara förstående och försöka förstå varför någon valde som han gjorde men man får aldrig någonsin glömma vem som är ansvarig för vad, för hakar man på det tåget så hamnar man på väldigt fel spår. OM man öht ska överväga ge en person som varit otrogen en andra chans så måste personen först och främst kunna stå för sina handlingar fullt utan utan att slingra sig och skylla ifrån sig. Kan personen inte göra det så är det ingen idé att ens försöka för då betyder det dels att personen inte ångrar något och att personen inte fullt ut förstår hur fel hen gjort.

Det här är något man brukar vara väldigt tydlig med på familjeterapi, först måste man kunna försonas kring otroheten i sig, SEN kan man börja diskutera eventuella problem i förhållandet och påstådda anledningar. Men eftersom den som varit otrogen skäms över det så vill personen oftast hoppa över den biten och genast hoppa över till att diskutera problem och sk anledningar. 

Jag råder dig varm att söka hjälp så tidigt som möjligt. Här kommer du få väldigt skilda åsikter och de som svarar har många ggr en ganska fet bias från tidigare erfarenheter, Den som blivit bedragna tenderar att tycka att alla otrogna är svin som ska dumpas rakt av, de som själva varit otrogna tycker tvärtom att allt bara ska förlåtas rakt av och tendera att lägga skulden på annat.

Hej, nu är det iofs inte jag som varit otrogen, utan var min tidigare fru som jag var gift med 12+ år och flera barn. Hon kom och berättade att hon varit otrogen en natt och ville nu skiljas med det som orsak. Jag var beredd att ge henne en andra chans och få oss lösa detta istället. Men hon nekade detta, även fast vi pratat om allt och faktiskt kommit fram till vad som bidragit till detta. Vi hade aldrig ett "dåligt" förhållande, men med barn och jobb vart det väl lite för lite tid för varandra, kort förklarat. Jag såg bara vad som hänt som en del av problemet som skulle lösas. Men hon vägrade hantera problemet även fast hon erkänt det. Är hon lyckligare i dag? Nej, fortfarande osäker på allt och sina nya val då allt börjar om igen med stor osäkerhet. Allt detta bara för att hon vägrade att ens försöka göra något åt den trygghet och närhet som fanns efter en lång relation. Är det som sårat mig mest, kunna vara så arrogant. Bara för man lever på några osäkra ting och tycker det är spännande med en ny sex partner. Sex var inte problem mellan oss, det har hon mer eller mindre sagt själv, till och med saknat. 
Jag har tagit mig förbi detta inget som tynger mig så mycket längre. Försöker ta mig runt i single livet just nu även då jag bitvis avskyr det att behöva börja om igen.

Jag beklagar verkligen det du går igenom. Jag känner ju inte till orsakerna till din mans svek utan kan bara förklara mina. Och vill ännu en gång säga att jag vet att jag gör fel och att det aldrig ger mig rättigheten att gå bakom ryggen på honom. Som sagt älskar jag min man men vi har verkligen glidit ifrån varandra eller så har vi alltid varit så olika men att det inte är förrän nu jag börjat inse det. Har funderat sen du skrev tråden på varför jag inte bara lämnar. Och det är nog feghet blandat med rädsla. Det är liksom inte bara flytta när man har barn att tänka på. Tror jag inte skulle få ta lån och hyresrätt är alternativet. Så då är det bara att bryta upp från det dom är vana vid kompisar, skola osv. Sen har jag aldrig varit ensam, flyttade från mina föräldrar direkt till honom och den tanken skrämmer mig också lite. Så feghet, absolut. Egoistiskt, ja förmodligen. Vi har ju egentligen inga direkta problem, vi bråkar sällan ,han har sitt liv med arbete och kompisar , och jag är den som mest är hemma med barnen och ser att allt sköts på hemmaplan. Det jag saknar är det fysiska, bli bekräftad som kvinna istället för ett hembiträde. Han ser mig inte längre utan jag är bara nån som sköter allt och vars behov inte är lika viktiga som hans jobb ,hans kompisar, hans meckande och allt annat han prioriterar. Jag säger inte att jag tror att min älskare har några känslor för mig så, men han bekräftar mig, åtrår mig, ger mig ny energi. Och igen så är allt detta inga bortförklaringar från min sida utan endast en orsak till varför jag är otrogen.

Det här är ett intressant ämne.

Personligen så älskar jag min fru väldigt mycket och om hon kommer hem och säger att hon träffat någon som hon är förälskad i eller liknande (typ det som hänt dig) och det även är en person jag vet vem det är och själv känner att de passar som ler o långhalm så skulle jag nog ha svårt att stå ivägen. Jag vill helt enkelt att hon skall vara lycklig och om det inte är jag som kan göra det för henne så är det så.

Men om det däremot är en förtjusning men som inte toppar det vi har... well, då låter jag henne testa och leka av sig så vi kan fortsätta vårt liv sen.

Men samtidigt, det är så jag funderar och så jag hoppas att jag skulle funka... men man vet ju aldrig förräns man sitter där.

Vill inte göra dig besviken eller så, men du behöver inte räkna med att det kommer att lösa sig. Är det något ni kan prata om gör det, men han måste vara villig att jobba för det på samma sätt som du. Gör han inte det, så tyvärr måste du börja tänka på ditt eget bästa i situationen. Även om det är tufft. Är den erfarenhet jag fått av allt som hänt för min del. Om du har några andra att prata med så gör det. Kan vara skönt att ha någon att faktiskt prata med också, inte bara ett forum som detta. Vilket har sina fördelar också. Ta tag i ditt eget liv istället för att bränna för mycket på det som fanns. Hoppas du kommer fram någon form av lösning, för att ha saker och ting svävande länge kan var mycket jobbigt. Hoppas ändå du lyckas komma fram till något som du kan ha som mål i alla fall. Enkla mål om det är tufft.

Jag avslutade min affär igår, känner mig så lättad. Ville väl med detta bara tacka alla ni som svarat i tråden och som fick mig att tänka och tänka om . Beslutat mig för att jobba på mig själv och arbeta på mitt förhållande till min 

Varför låter du honom avgöra ert förhållandes framtid, har du ingen egen vilja?

Så det du riktar in dig på är alltså att vänta i 17-18 månader för att se om din man väljer dig efter att förälskningsfasen gått över?

Ska ni då liksom skaka hand med varandra om han väljer kvinnan som han har en affär med nu och säga till varandra nåt i stil med: "well, we give it a shot"!!

Tycker du är naiv och uppvisar ett beteende som ligger på gränsen till självplågeri!
För fasen kvinna! Din man har ett förhållande med en annan kvinna. Han knullar med den andra kvinnan och vill vara med henne. Du kommer i andra hand!

Ha lite självrespekt! Sätt ned foten och bli förbannad! Att vara ett mähä får inte din man att vilja vara med dig, snarare tvärtom skulle jag tro.