När det gäller just samsovning så måste jag nog säga om man som vuxen inte klarar av att sova själv, varför ska man då begära det av ett barn?
Du kräver/förväntar dig mer av ett litet barn är vad du klarar själv.
Visst går barn före många saker.
Men när man har denna typen av problem, så får man vackert bita i sura äpplet eller ha det jobbigt själv på andra sätt.
Dock bör man jobba på detta stenhårt, även ett barn ska klara av att sova själv.
Jag är mest otroligt chockad över hur många barn som nu sover i samma säng och i så många år med sina föräldrar:O hur har ni gjort för att det blivit så ?
Varför vill man ligga och trängas varenda natt?
Mina barn är självklart välkomna in till våran säng,men jag kan räkna på vardera hand som dom gjort det sen vi kom hem från BB och vid dom tillfällena så har det till 99% varit pga öroninflammation .
Dom kommer in på morgonen när det är helg och hoppar upp en stund . Men that`s it också . Dom är 7 och 8 år
sextiotalist skrev 2018-02-21 18:40:24 följande:[/quote-nick]De flesta av mina vänner har samsovit och även haft familjesäng, våra ungdomar är nu utflugna och klarar att sova själva.[/quote]
Det var intressant, vi är jämngamla och ingen jag känner har samsovit utom att barn kommit in ibland vid behov typ mardrömmar. Jag har tänkt att det kanske beror på att vi var hemma längre då än nu och att storasyskon var hemma när de fått småsyskon, alltså närhet mera uppfyllt under dagtid, men då hade jag fel och det fungerar väl bara olika i olika familjer helt enkelt.
Finner inte ord för hur elaka människor kan vara. Ni drar såna konstiga och onda slutsatser med massa fördomar.
Tackar för alla tips. Som tur är har vi det bra och barnet och jag tycker om varandra väldigt mycket. Det här är inget som kommit bara för vi har fått ett barn. Vi har provat att man ligger där och sen går ut. Vi har provat att lampor ska vara på eller haft på lugnande ljud för barnet. Det här har pågått väldigt länge. Vi pratar om år. Men senaste månaden har det varit MER rädsla för mörker och monster m.m Vi har också sovit tillsammans hela nätter med barnet. Inte en eller två gånger utan väldigt ofta. Blir så trött på alla dumma kommentarer om att man är självisk. Jag bad om tips inte kommentarer som inte löser någonting.
Det är människor med attityd som många i tråden som orsakar separationer och otrohet. Närhet mellan två vuxna parter är LIKA viktigt som för barnet. Speciellt när barnet redan förlorat (?) En förälder eller en familj har splitrats. Ett barn ska inte behöva gå igenom det fler gånger.
Ts; ni får försöka hitta en lösning som passar för alla. Om det är sex och närhet du saknar så får ni försöka vid andra tidpunkter.
Är det bara att få sova ihop så får ni försöka göra så att barnet kan sova i ert rum också, så får barnet komma in till er om han vaknar på natten.
Man får ju testa lite olika saker Och se vad som passar bäst och framförallt prata mycket med barnet, men självklart utan att skuldbelägga.
]sextiotalist skrev 2018-02-22 07:16:11 följande:[/quote-nick]Kan inte hålla med dig där, en familj, som har familjesäng, den kvinnan långtidsammade alla sina barn och var mycket föräldraledig och en mycket fysisk familj.
Sonen har aldrig varit en närhetstörstande barn, endast när han sov, redan som nyfödd. Ville aldrig sitta i famnen eller bli buren vaken.
Nja, jag tror mer på föräldrainställning, många av mina vänner anammade mycket av AP (attechement parenting).[/quote]
Du håller inte med mej om att familjer fungerar olika? Eller om mina teorier som jag just själv insåg var fel eftersom vi är jämngamla? Eller vad håller du inte med om, och vad har den långtidsammande mamman med saken att göra?
*förvirrad*
Du är orättvis mot ts, det är klart hon kan sova själv men att man och hustru sover ihop bygger inte på mörkrädsla. Det bästa för bonussonen är på sikt att vara trygg oavsett om pappa är förkyld eller bortrest, trygg i sej själv. Om det går att fixa eller bara härda ut är osäkert men ts är inte grym eller mörkrädd bara för att DU samsov med ditt barn. Du hade inte en bebis samtidigt heller .
Anonym metod tar i ordentligt här.
Citerar
"Din unge kanske var otrygg för att du nekat det trygghet med dina metoder?"
"Tragiskt att höra att du skilt dig på grund av att dina barn behövt mer än ert förhållande kunde mäkta med".
Varför går jag någonsin in i trådar om barnuppfostran, jag tappar bara tron på mänskligheten . Kvinnor kommer aldrig bli jämställda så länge ett stort nöje är att trycka till andra kvinnor för att må bra.
Bara för att jag fått upp mina ungar till vuxna vettiga människor så tror jag inte att mitt sätt är det ENDA rätta och barn är olika.
Är det så svårt att tänka att det finns flera bra vägar till samma mål? Måste mammor som diskuterar barnuppfostran vara den otrevligaste delen på hela fl?
Sextiotalist, bra för din sambo att han trivdes på soffan i många många nätter. Det är helt irrelevant för ts dock. Om du läser ts så ser du att de båda två tillsammans har provat sätt att få barnet att sova tryggt själv. Pappan också.
Deras önskemål uppfylls inte av er lösning.
Han trivdes inte, men vi valde en bra sömn för samtliga istället för att strida.
Ja, för vi var nämligen sådana där hemska lata föräldrar, som valde bort vissa strider, för att vi prioriterade bra sömn och trygghet framför principer.
Ja, de har provat, det fungerade inte, då får man backa och avvakta ett tag till.