Det här är en familj jag känner till. Barnen har blivit placerade pga mammans missbruk och mående. Tyvärr vill inte mamman ha hjälp, men det borde väl finnas tvångsvård för föräldrar? Hon har tidigare gjort självmordsförsök. Pratar med sin äldsta (13 år) om att hon inte vill leva längre. Soc säger åt barnet att inte prata med sin mamma när hon mår så dåligt eller är påverkad (jämt?) barnet lyssnar inte. Det känns inte hållbart.
Jag känner egentligen inte familjen utan familjehemmet äldsta barnet bor i. Hon har inte bott där speciellt länge men barnen har varit placerade under en längre tid (vill inte skriva exakt).Mamman har blivit erbjuden hjälp enligt socialsekreteraren,men jag tänker mer att det är konstigt att hon inte kan bli inlagd på något behandlingshem. Både för hennes skull men framförallt för barnens.
Det svåra är att hon bara pratar med sitt barn om sitt mående (förhoppningsvis inte med de yngre men det har jag ingen insyn i)När familjehemmet ringt upp efter självmordshot är det inget mamman vill kännas vid. Nu ska de försöka begränsa kontakten via telefon, men det är ju i princip omöjligt eftersom barnet är 13 år. Jag vet inte om hon är påverkad dygnet runt, men det är den känslan familjehemmet fått.
Hur har du - som utomstående - kommit över all denna information?
Vidare - inser du inte det olämpliga i att sitta och diskutera dessa människors personliga situation på ett Internetforum som har knappa miljonen besökare om dagen?
1. Respektera tystnadsplikten och familjens integritet.
2. Du har inte all information. Lita till att de sociala myndigheterna arbetar så gott de kan enligt tillgängliga resurser och kunskaper.
13-åringen behöver få ett nytt telefonnummer och övertalas att inte kontakta sin mamma på egen hand. Hon måste få stöd och hjälp att förstå att mammans mående inte är hennes ansvar